krf karta blogg

Aya Muhammed och Anna Kristiansson - Fotograf Margareta Andermo
Fred är den dagliga kampen

Imorgon är det Internationella Fredsdagen, en av årets kanske viktigaste dagar. Fredsdagen instiftades den 21 september 1981 av FN. En dag av eldupphör och extra tanke på hur en värld utan våld och vapen ska byggas.

När det talas om fredsbyggande är det oftast i relation till FN eller stora organisationers arbete i väpnade konflikter. Det diskuteras oftast som något mycket komplext, som den enskilde individen inte kan rå på. Alltför sällan uppmärksammas det fredsarbete som du som enskild individ kan bidra till. Fred är nämligen något som alla kan vara med att bygga – även du.

Med tanke på att alla människor tyvärr inte har samma möjlighet att åtnjuta sina fulla rättigheter i praktiken har den dagliga kampen olika förutsättningar. För vissa handlar det om att trotsa dödshot för att höja sin röst, få rösträtt eller organisera sig. För andra kan det istället handla om bojkott av ockupationsmakters handelsvaror, eller kanske opinionsbilda för vapenförbud eller ordna informationsevent som fokuserar på hur en förändring av strukturellt våld är möjlig. Genom att förena oss för fred kan vi tillsammans påverka organisationer och politiker. Oavsett om du är i Sverige eller i ett krigsdrabbat land.

Det är just dessa kamper som får mig att vilja fortsätta min dagliga kamp mot en värld utan våld och vapen när jag blir cynisk. Vilket jag tyvärr kan bli i relation till just denna fredsdag. För även om FN:s medlemsländer enades om en dag med vapenvila har dessa varit få under fredsdagens 35-åriga existens. Jag måste med jämna mellanrum bli påmind att fred är något jag kan vara en del av. Utan dessa dagliga kamper av hundratusentals människor som du och jag, skulle fredsarbetet inte gå framåt.

På fotot: Aya Muhammed och Anna Kristiansson kampanjar för vapenkontroll under en utbildning med Salaams vänner

Foto: Margareta Andermo

Text: Anna Vigdis Gustavsson, praktikant på Kristna Fredsrörelsens kansli

ka-bild hbtq
Hatet och våldet ska inte få vinna

Efter söndagens terrordåd i Orlando, där 50 personer som festade och dansade på en gayklubb mördades, har jag gråtit, haft en knut i magen och knappt kunnat sluta tänka på vad som har hänt. Hur en natt av glädje och party kunde bli en natt av död och sorg, hur mycket skada en man kan göra mot en oförberedd skara människor, hur politiska ledare kan använda det fasansfulla som har hänt som en plattform för att skapa mer hat mellan olika grupper i samhället.

Som en hbtq-person född i slutet av 80-talet har jag blivit förskonad från mycket av det hat och den stigmatisering som hbtq-generationerna före mig har behövt utstå. För det var inte så länge sedan som homosexualitet ansågs som en psykisk sjukdom och det är ännu färre år sedan som rädslan för hiv/aids (som då gick under öknamnet bögpesten) gjorde att  Allt som oftast behöver jag inte bekymra mig för att kyssa min pojkvän på en öppen plats eller att engagera mig för hbtq-personers rättigheter. Men det är vid tillfällen som dådet i Orlando som jag påminns om att hatet mot sådana som mig finns i varje samhälle; i USA bland religiöst och politiskt konservativa, i Syrien där IS avrättar homosexuella personer, i Ryssland där så kallad homosexuell propaganda är förbjuden, i Uganda där homosexualitet är ett grovt brott, men även här hemma i Sverige, där exempelvis pastorn Stanley Sjöbergs skuldbelade hbtq-communityt för dådet i Orlando.

I söndags slutade det hatet i att 50 personer dog. Andra dagar slutar det med att transpersoner, som är en av högst representerade samhällsgrupperna för självmord i Sverige, väljer att avsluta sina liv för att samhällets diskriminering, oförståelse och hat inte längre går att hantera. En tredje dag slutar det med att människor inte vågar komma ut eller lever i förnekelse för att rädslan att bli hatade bara för att de inte följer samhällets normer kring sexualitet eller identitet är för stor.

Samtidigt finns det ett stort hopp om förändring. Det massiva stödet för de drabbade i Orlando har kommit från världens alla håll, och många röster, däribland president Obama, har yrkat för att den alldeles för generösa tillgången till vapen i USA måste ses över:

Today marks the most deadly shooting in American history. The shooter was apparently armed with a handgun and a powerful assault rifle. This massacre is therefore a further reminder of how easy it is for someone to get their hands on a weapon that lets them shoot people in a school, or in a house of worship, or a movie theater, or in a nightclub. And we have to decide if that’s the kind of country we want to be. And to actively do nothing is a decision as well.

Och det behöver hända något, och det snart. För om det är något jag verkligen inte kunnat förstå i denna tragedi så är det hur otroligt enkelt det är att i USA köpa avancerade vapen för privat bruk, även om personen i fråga har utretts av FBI.

Det är för mig helt obegripligt hur rättigheten till att bära vapen kan vara en så enormt stor och viktig fråga för så många amerikanska medborgare och ledare inom politiken och näringslivet, när det sker så många skottlossningar och masskjutningar i landet jämfört med så många andra länder.

Bara under 2016 har över 5 000 personer i USA dödats av skottskador, och under 2013 uppgick antalet mord genom skott från vapen till 11 208 personer. Ja, du läste rätt. Och nej, jag hittar inte på de här siffrorna. Inte ens Colombia, som i över 50 år har varit i en väpnad konflikt, nådde upp i samma antal mördade människor via skott från vapen som USA under 2013.

President Obamas ord, som han sade i ett uttalande några timmar efter terrordådet, fastnar därför verkligen hos mig. Det är dags att göra någonting kring de amerikanska vapenlagarna, och att inte göra någonting är även det ett ställningstagande. Men terrordådet i Orlando visar inte bara hur det är alldeles för lätt att få tag i vapen i USA; det visar också att samhällen världen över har långt kvar innan hbtq-personers rädsla för hat och diskriminering riktat mot dem ska försvinna.

Just av denna anledningen blir jag så glad och stolt över att Kristna Fredsrörelsen just nu skissar på ett samarbetsprojekt med RFSL. Förhoppningen med samarbetet är att RFSL ska få större kunskaper om ickevåldsmetoder och kreativ aktivism för fred, medan Kristna Fredsrörelsen ska få bättre kunskaper och kompetens inom normkritik och hbtq-frågor, och att vi kan skapa en plattform där människor kan engagera sig för frågorna gemensamt. Vad detta samarbete resulterar i kommer jag verkligen se fram emot att följa!

Med all kärlek och solidaritet som har visat sig de senaste dagarna, är jag trots det hemska som hände i Orlando hoppfull för framtiden, och för att våldet och hatet en dag ska bli besegrat. Jag tror att min pojkväns ord sammanfattar det på ett bra sätt:

Reaktionerna efter gårdagen visar att kraften för att försvara och stå upp för varandra, för rätten att existera och att aktivt sätta en mur mot hatet är så mycket större än de som vill begränsa oss. Det var en svart dag igår, men när svärtan lättar lyser regnbågens alla färger igenom.

Stöd Kristna Fredsrörelsen arbete för fred och ickevåld genom att bli medlem eller att ge en gåva.

*Bilden är tagen på den kreativa aktivisten Sara Spånghagen Öijerstedts verk i samband med aktionen ”Hälsningar från Guds rike”.

Muren Mokdam Jari
Dags att ta ställning för vilket Sverige du och jag vill ha

Vinter 2015: 12 miljoner syrier på flykt från sin egen regim. Inte sedan andra världskriget har så många människor varit på flykt. Asylsökande försöker ta sig till Europa. Många kommer inte längre än till Medelhavet. Ett hav som blir deras grav. Bilden av den treåriga pojken Alan Kurdi vars döda kropp hade spolats upp på en strand i Turkiet spreds över världen och berörde våra hjärtan. En frustration spred sig, en sorg men också handlingskraft. Folk i Sverige var beredda att ta emot. ”Refugees welcome” sa medborgare världen över.  Sedan kom det parlamentariska svaret. ”Stänga gränser”. ”En paus i flyktingmottagandet”. Och så ett lagförslag som gav upphov till en Folkkampanj för Asylrätt – ett upprop att skriva under fram till den 11 juni i år mot det lagförslag som regeringen lagt.

I april i år besökte jag Kristna Fredsrörelsen projekt i Mexiko där vi ger skydd och skapar handlingsutrymme för människorättsförsvarare.  Jag träffade bland annat CCTI (Kollektivet mot tortyr och straffrihet) som arbetar med att utreda och dokumentera migranters situation i Mexiko. Människor, som med risk för sina liv flyr från fattigdom, diskriminering, våld, drogkarteller och regimer som inte förmår värna de mänskliga rättigheterna eller ge skydd till sin befolkning. De försöker ta sig från El Salvador, Honduras, Guatemala och Mexiko genom Mexiko och upp mot USA. Inte sällan färdas de på taket till det godståg som blivit känt som ”Dödens tåg”. Mer om migranternas situation kan du läsa här.

Det jag kommer ihåg mest är när vi sitter där i det varma rummet i Mexiko City och en av centrets volontärer frågar mig hur det är för folk som flyr till Sverige – ”förekommer tortyr”?

Det snurrar i huvudet på mig. Framför mig ser jag vuxna män som jagar barn med marockansk härkomst på gatorna i Stockholm med avsikt att skrämma och skada. Jag ser alla rubriker om nedbrända asylboenden. Jag tänker på det lagförslag som regeringen lagt om begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige. Lagförslaget som innebär en helt ny och mycket restriktiv flyktingpolitik. Läs mer om regeringens förslag här.

Sverige har länge varit ett föregångsland vad gäller flyktingpolitik och ett värdigt mottagande av utsatta människor. Att införa åtgärder som innebär att Sverige lägger sig på den absoluta miniminivån för vad som är tillåtet enligt EU-rätten skulle få mycket stora konsekvenser, inte bara för människor på flykt – det skulle även riskera att allvarligt skada det förtroende och goda namn som Sverige byggt upp internationellt.

Den 21 juni röstar riksdagen om regeringens lagförslag.

Sverige står nu vid ett vägskäl som det så slitet men inte desto mindre talande heter. Det gäller att få våra politiker att fråga sig vilket samhälle vi vill ha.  Amnesty International skriver i sitt remissvar:

Tidsbegränsade uppehållstillstånd som enligt lagförslaget ska gälla för alla som söker asyl i Sverige och som anses vara i behov av skydd leder enbart till negativa konsekvenser. Människor tvingas fortsätta att leva i oro över sin framtid och var man ska leva sitt liv. Incitamentet för att försöka fokusera på att lära sig ett nytt språk, lära sig det nya samhället, fortsätta med sina studier eller validera en redan genomförd utbildning, kort sagt att etablera sig i Sverige, kommer att vara mycket små. Det kommer att, utöver för den enskilde, innebära svårigheter för bland andra Arbetsförmedlingen och skolor.

Som vi ser så skulle den nya lagen få mycket stora, negativa konsekvenser för såväl den enskilda individen som för det svenska samhället.  Går lagförslaget igenom bryter Sverige även mot Barnkonventionen där det i artikel 3 står om principen för barnets bästa samt artikel 9 och 10 som särskilt specificerar rätten till familjeåterförening. Om detta har även Rädda Barnen vittnat.

Jag tänker åter på kvinnan i Mexiko och hennes fråga ” förekommer tortyr”?

Sedan tänker jag på att det nu är viktigare än någonsin att vi organiserar oss mänskliga rättigheter.

I de länder vi i Kristna Fredsrörelsen är verksamma: Sydsudan, Västsahara, Mexiko, Guatemala och Colombia är civilsamhället på olika sätt engagerade och delaktiga i att bygga ett samhälle där mänskliga rättigheter respekteras för alla. Så även här i Sverige har det visat sig.

Vi är många som sträckt ut handen för att bemöta dessa människor som flyr från krig, auktoritära regimer, fattigdom och svält. Initiativ där människor går samman för att värna det solidariska och inkluderande Sverige. Alltifrån språkkaféer, integrationskör, cykelkurser, insamling av pengar, mat och kläder samt hjälp med att söka asyl för att nämna några av sakerna.

Vi i Kristna Fredsrörelsen har nu i samarbete med Equmeniakyrkan och Sveriges Interreligiösa Råd till exempel startat ”Medföljare”, ett nytt koncept där människor av olika tro tillsammans utbildas för att öka tryggheten för personer som bor på flyktingboenden. Initiativet bygger på medföljningsmetoden som Kristna Fredsrörelsen arbetar med internationellt för att skydda människorättsförsvarare. Syftet med verksamheten är att visa ett moraliskt stöd för flyktingarna och i preventivt syfte förebygga våld och därigenom stärka säkerheten för de människor som bor på asylboenden, och att de känner sig välkomna till ett Sverige öppet för alla olika trosuppfattningar.

Sedan gäller det också att sätta press på regeringen och det förslag till lagrådsremiss som nu ligger. Kristna Fredsrörelsen står bakom uppropet Folkkampanj för asylrätt. Lördagen den 11 juni är sista dagen för uppropet då denna manifestation även kommer att äga rum.

Tillsammans kan vi göra skillnad. Ta chansen och var med och bestäm vilket Sverige just DU vill ha:

Ett Sverige som försvårar för människor som flyr från krig och därmed fråntar dem deras mänskliga rättigheter eller det solidariska Sverige som visar på allas lika värde och kreativa, inkluderande icke-våldslösningar.

Jag tror jag vet vad du väljer.

kristna_freds-kapad-målning
Civil olydnad – en viktig metod för att göra skillnad

Under den senaste veckan har det skett ett antal civil olydnadsaktioner både i Sverige och runtom i Europa gällande den planerade försäljningen av Vattenfalls brunkolsverksamhet, för att påverka politiker och informera allmänheten om vilka förödande konsekvenser försäljningen skulle kunna få för klimatet. I veckan sprutade aktivisten Samuel Jarrick en röd vätska mot svenska politiker i Riksdagen för att illustrera hur svenska politiker har blod på sina händer, och tidigare i maj samlades tusentals personer i tyska Lausitz mot brunkolsverksamheten, vilket tvingade vattenfall att tillfälligt stänga ned sin elproduktion i staden.

Många av de civil olydnadsaktioner som gör just nu har med klimat och klimaträttvisa att göra, och många av dem utförs av personer kopplade till den globala kampanjen Break Free, som anses som miljörörelsens svar på det klimatavtal som sjösattes i Paris i fjol. Genom Break Free engagerar sig tusentals människor för klimatet, genom att demonstrera, informera och engagera för att politiker och allmänheten aktivt ska arbeta för att vi människor lever ett hållbart liv för vår planet. Inom Break Free-kampanjen finns dessutom grenen Ende Gelände (som översatt till svenska betyder ”Hit men inte längre”) som under den senaste tiden har använt sig mycket av ickevåldsliga metoder kopplade till civil olydnad för att protestera mot brunkolsverksamheten.

Kristna Fredsrörelsen definierar civila olydnadsaktioner som dessa enligt följande i vårt nyligen framtagna policydokument:

Civil olydnad innebär att genom att bryta lagar ifrågasätta orättfärdiga system och orättvisor, där målet är att påverka såväl enskilda människor som regeringar för att få till stånd förändringar. Exempel på aktioner kan vara att demonstrera på ockuperat område eller att avrusta vapen på en vapenfabrik. Det är särskilt viktigt att de ickevåldsaktioner som innebär civil olydnad är öppna och att de som genomför en aktion är beredda att bli rättsligt prövade och ta sitt straff.

Civil olydnad som metod är omdiskuterat, och det finns många skilda meningar om huruvida civil olydnad är rätt sätt att försöka påverka orättvisor i världen. Våra lagar finns ju till för att vi ska ha ett fungerande samhälle där överträdelser mot lagarna bestraffas. Men som människa och som arbetande för Kristna Fredsrörelsen är det framförallt en känsla jag känner när jag läser om berättelserna från Vattenfall-aktionerna, och om flera KrF-medlemmar som utförde en civil olydnadsaktion mot Bofors, och det är stolthet. Jag är så stolt och full av beundran för de människor som tror på klimaträttvisa, nedrustning och alla människors rättigheter till ett liv i fred och frihet så mycket att de är redo att genomföra olagliga aktioner för att sätta ett problem på kartan. De är dessutom beredda att ta de straff som vissa av dessa aktioner kan ge.

Det är modiga människor som tror på en bättre framtid och som är villiga att gå utanför sin bekvämlighetszon för att lyckas med det som jag tror är det som kommer att göra skillnad för vårt land, vår värld och vår planet. Det må vara många saker som inte står rätt till med vår värld idag, men så länge som det finns människor som målmedvetet och passionerat vill arbeta för en bättre värld har jag ett hopp om att vi kommer nå dit.

umea-folkkampanj
Flyktingkrisen är här för att stanna

I årets första nummer av Fredsnytt med tema flykt finns en förkortad version av en krönika skriven av debattören Samaa Sarsour. Här på bloggen kan du nu läsa krönikan i sin helhet.

Flyktingkrisen har aldrig varit ett sådant omdebatterat ämne som det är idag i Sverige och Europa. Politiker och beslutsfattare diskuterar och presenterar olika lagförslag i princip dagligen på hur flyktingkrisen ska hanteras. En förutsättning för att lyckas är dock att världens makthavare inte ser detta som en enda kris och att det är något som är övergående. Den situation vi befinner oss i idag har skakat om hela vår omvärld och den kommer inte försvinna, tvärtom har flyktingkrisen kommit till oss för att stanna.

Människor som flyr idag gör det av olika anledningar. Man beräknar att över 60 miljoner människor befinner sig på flykt världen över. Detta är människor som tvingats lämna sina familjer, hem, rötter och liv bakom sig för att möta drömmen om Europa. 60 miljoner är en siffra som är svår att föreställa sig men det motsvarar nästan ett helt Italien eller två Irak rent storleksmässigt. De som väljer flyktskap gör det på grund av strid, krig, fattigdom och naturkatastrofer. De flyr inte enbart bort från något eländigt, utan de flyr mot något så fundamentalt som trygghet, frihet och säkerhet. Vi som är privilegierade med att leva under sådana förhållanden som vi oftast tar för givet, måste därför förhålla oss mänskligt och ta hänsyn till att de som flyr inte gör detta av fri vilja men av en djup mänsklig förklaring.

Oavsett orsak som gör att man tvingas fly så innefattar flyktingskapet normalt sätt tre faser. Första fasen handlar om förberedelser med att lämna landet man kommer ifrån, nästa fas är då personen är på flyktresa och sista fasen är en så kallad efterfas då personen anländer till det nya landet och ska påbörja ett nytt liv.

Jag minns alla dessa tre faser genom min flyktresa som sexåring när jag tillsammans med mina föräldrar och tre syskon tvingades fly från Syrien till Sverige år 1990. Min far var hängiven den politiska kampen och fängslades därför i omgångar där han fick utstå svår tortyr på grund av sina åsikter mot Assad-regimen.  Han fick självklart betala ett högt pris för det fria ordet men det drabbade även oss, hans familj, som tvingades lämna den enda trygghet vi kände till. Nämligen vårt hem i det palestinska flyktinglägret Yarmouk, som är en förort till huvudstaden Damaskus. Både jag och mina syskon är tredje generationens flyktingar. Mina far – och morföräldrar fördrevs från sina hem i takt med den etniska rensningen av Palestina 1948, när Israel utropades som stat. För mig har flyktskapet gått i arv och präglat hela min existens. Flyktingetiketten har inte varit ett självmant val jag har gjort utan något som tvingats på mig till följd av de olika kriser som min släkt och familj historiskt har genomgått. Att därför höra i folks mun att Sverige eller EU skulle befinna sig i en ”flyktingkris” är för mig väldigt skrattretande. Hur kan länder som lever i säkerhet och trygghet påstå att de befinner sig i kris när människor som faktiskt flyr ifrån krig, fattigdom och naturkatastrofer, är de verkliga krisdrabbade?

Det påstås likaså att Sverige är under systemkollaps på grund av alla de människor som flyr hit. Missnöjda röster är viktiga att lyssna på eftersom att ord är kraftfulla verktyg, vilket vi har fått vittna under Sverigedemokraternas intåg till Riksdagen. Men det är också viktigt att vara realistisk. Det är fortfarande en bråkdel av alla de som flyr som lyckas ta sig till Europa. Enligt Migrationsverket sökte nästan 163 000 personer, varav 35 400 ensamkommande barn, asyl i Sverige förra året. I kontrast till exempelvis Libanon som består 5 miljoner invånare och tagit emot drygt 2 miljoner flyktingar, blir det bara pinsamt när vi ens envisas att prata om ”flyktingströmmar”, ”belastningar” och ”kriser”, då det bara är en bråkdel flyktingar som via Medelhavets farliga flyktvägar lyckas ta sig till Europa.

FN:s flyktingorgan UNHCR uppskattar att cirka en miljon människor kommer söka sig till Europa under 2016. Mot bakgrund av förra höstens asylmottagning har den svenska regeringen vidtagit en rad åtgärder med syfte att minska antalet asylsökande eftersom att 163 000 asylsökande under förra året var tillräckligt för att överbelasta det svenska migrationssystemet. Den nuvarande flyktingsituationen kräver självklart av oss att vi agerar och sätter upp en plan. Men innefattar planen att vi ska ha stängda dörrar och gränskontroller?

Vi måste inse att Sverige inte tål att människor exploateras eller stängs ute. Det behövs fler lagliga vägar in till Europa som gör att människor, i takt med de stora klimatförändringarna, kan ta sig från krig, naturkatastrofer och fattigdom utan att riskera sina liv. Vi måste bygga upp ett system där inhumana och ovärdiga bemötanden av människor helt elimineras. Jag har som före detta anställd på Migrationsverket, och genom mitt engagemang med att hjälpa nyanlända och flyktingar, fått vittna fruktansvärda historier om hur människor på flykt utnyttjas till slavliknande villkor. Alltfler kvinnor och barn tvingas exempelvis utstå trafficking bara för att ha råd med sin flyktresa till Europa. Eller papperslösa som utnyttjas av arbetsgivaren på en arbetstid upp till 100 timmar i veckan och med en lön på 25 kronor i timmen, och i de allra värsta fallen får vissa inte ens ut sin lön. Det är vårt ansvar som handlingskraftiga medmänniskor att se till att dessa omänskliga förhållanden inte existera i vårt moderna och utvecklade Sverige. Människor oavsett bakgrund och status ska våga kräva sina fullständiga rättigheter precis som vilken annan svensk medborgare som helst.

Vi har extremt mycket att arbeta på och jag är helt övertygad om att det kommer finnas en beredskapsplan för hur vi ska klara av att ta in ännu fler människor till vårt vackra avlånga halvtomma land. Hade det inte varit för de öppna gränserna hade förmodligen jag och min familj inte levt idag. Det är tack vare att Sverige tog emot min familj och att vi fick politisk asyl, som gör att jag sitter i mitt trygga hem och skriver denna text. Att öppna de svenska gränserna och skapa lagliga vägar till Europa är vår plikt mot mänskligheten. Vi har bara sett toppen av isberget vad gäller flyktingkrisen och den kommer inte försvinna utan är här för att stanna, därför kan vi inte blunda för den heller. Det är nu vi ska välja att ta vara på framtiden och möta vår tids största utmaningar istället för att vända ryggen till.

Samaa Sarsour
Debattör och skribent

BLI MEDLEM

Var förändringen du själv vill se. Bli medlem i Kristna Fredsrörelsen. 

VIDARE

GE EN GÅVA

Stå upp för fred och mänskliga rättigheter. Ge en gåva till Kristna Fredsrörelsen.

VIDARE

AKTION

Agera mot människorättsbrott. Gå med i vårt aktionsnätverk.

VIDARE

SKYDDSÄNGEL

Bidra till arbetet för fred och mänskliga rättigheter. Ge bort en skyddsängel.

VIDARE