I år fyller Kristna Fredsrörelsen 100 år – det är dags att växla upp och bygga en fred med hela skapelsen. Tankegången kickades igång då jag sprang ihop med en fredsakademiker som konstaterade att de enda som binder samman rättvis fred med både jämställdhet och miljö är trosbaserade rörelser.

Tanken är inte ny. Elin Wägner blev inspirerad av kväkarna redan 1941 och band samman fred med kvinnors rättigheter och miljöperspektiv i sin debattbok Väckarklocka. I grunden för fredskonceptet finns ett budskap om att säga nej till våld, vare sig det är mellan stater, på gatan eller i hemmets förmenta hägn.  Men i ”Statement on the Way of Just Peace” från 2013 går Kyrkornas Världsråd längre än så och vädjar till oss människor att bygga fred mellan alla oss som bebor klotet, en fred som inkluderar minoriteter, kvinnor, flyktingar, tiggare, men också naturen.

Vägen till rättvis fred går via Guds plan för mänskligheten och allt hen skapat. En rättvis fred är att se till att allt och alla inkluderas. En rättvis fred förutsätter ekologisk rättvisa, att alla vi människor lever i samklang med skapelsen.

I inledningen av Kyrkornas Världsråds uttalande för rättvis fred står följande (fritt översatt):

Social rättvisa ställs mot privilegier, ekonomisk rättvisa ställs mot rikedom, ekologisk rättvisa ställs mot konsumtion och politisk rättvisa konfronterar själva makten. Nåd, förlåtelse och försoning blir delade öppna processer. Fredens anda, kallelse och process omvandlas.

Kristna Fredsrörelsen vill att vi tillsammans ska ge oss av på en vardagens pilgrimsfärd som befriar oss människor från rädsla, fiendskap, diskriminering och förtryck. En fred som bygger rättvisa relationer som gynnar de som fram tills nu har varit de mest utsatta.

Vi vill bygga en fredskultur baserat på värderingar, attityder och beteendemönster som stärker respekten och förmågan att se sin medmänniska. Minst lika viktigt som vilja och faktakunskaper är förmågan och resurser att hantera konflikter så att de blir en kraft som ger energi till utvecklingen: konstruktivt, kreativt och ickevåldsligt.

Det är också en färd mot att respektera skapelsens integritet; vår natur och det som lever där måste inkluderas i fredsbygget. Jag menar att varje fredsivrare bör vara en hängiven feminist, miljökämpe och värna om djurens rätt.

Vi behöver ledare som driver en politik som fördelar resurserna så att fler behövande blir stärkta, men också så att vårt samhälle blir mindre individualistiskt och mer inkluderande, och att vårt bistånd blir större och vårt väpnade försvar minimeras.

Att vi inte exporterar ett enda till vapen eller försvarstekniksystem blir ett konkret mål under färdens gång.

Jämställdhet, djurens integritet och värnandet om miljön bör komma högst upp på vår färd mot fred, säkerhet och rättvisa. Jag önskar mig en regering som visar vägen dit.

Lotta Sjöström Becker, generalsekreterare för Kristna Fredsrörelsen

(Foto av Love Wojnakowski från klimatstrejken fredag 15 mars 2019)

I detta gästinlägg diskuterar Valentin Sevéus – medlem i Kristna Fredsrörelsen – huruvida fredsrörelsen bör satsa på att driva frågan om ett fredsdepartement eller försöka få in försvarsfrågorna under utrikesdepartementet.

I sin bok ”Svensk säkerhetspolitik för fred” (2018) ställer Lars Ingelstam frågan om hur tankearbetet gällande frågor om säkerhet och försvar bör organiseras?

Detta är en synnerligen grundläggande fråga, som nog sällan har blivit föremål för en djupare analys. Desto angelägnare att Ingelstam tar tag i denna frågeställning.

I ett avsnitt diskuterar Lars Ingelstam under rubriken ”Fredsdepartement eller super-UD?”

Inom internationella fredsrörelser har länge förekommit tanken att nationella regeringskanslier bör ha inte bara ett försvarsdepartement, utan också ett fredsdepartement. Avsikten är givetvis berömvärd, och har fått visst gehör även inom svensk politik, genom MP. Utifrån huvudlinjen i denna rapport är den tanken mindre naturlig. Fredsfrämjande är en uppgift för flera departement, men UD måste ha en (mer) central roll. Ansvarsfördelningen mellan ett Fredsdepartement och UD skulle bli problematisk. En mer naturlig förändring vore att inordna försvarsfrågorna under UD. Detta skulle då bli ett ”superdepartement” under utrikesministerns ledning, med diplomati, utrikespolitik, försvar, bistånd och handel – de tre sistnämnda företrädda av egna statsråd.

I Sverige anordnades 1982 en folkriksdag för nedrustning med över 400 delegater. Till denna konferens fanns två motioner om nationella fredsdepartement. Umeå FN-förening önskade att Sveriges regering inom FN verkar för att det världen över inrättas nationella fredsdepartement – med övergripande ansvar för fredsfrågor i sina länder. Kvinnor för fred i Umeå ville, med en liknande formulering, att Sverige inrättar och i FN verkar för möjligheter att inrätta nationella fredsdepartement med övergripande ansvar för freds- och nedrustningsfrågor inom länder. Ambitionerna var uppenbarligen desamma, fredsdepartement i såväl Sverige som andra länder.

Folkriksdagen 1982 beslöt med mycket stor majoritet att bifalla dessa båda motioner. 2013 väckte Valter Mutt i riksdagen med stöd av tre andra partikollegor en motion med förslag att frågan om ett svenskt fredsdepartement borde utredas. Mutt återkom sedan med motioner till MP:s kongresser 2016 och 2017 i denna fråga med stöd av cirka 150 respektive cirka 250 medlemmar.

Som Ingelstam skriver har frågan om fredsdepartement diskuterats inom internationella fredsrörelser. Frågan har också varit föremål för tänkande inom olika politiska partier i en rad länder, inte minst i USA, Kanada och Storbritannien.

Förslag om hur arbetet för fred ska organiseras bör, menar jag, tas på största allvar. Detta blir tyvärr inte alltid fallet. Det var till exempel beklagligt att vare sig 1982 års folkriksdags beslut eller riksdagsmotionen 2013 ledde till att någon utredning gjordes.

Det tycks ligga i såväl politikers som andra människors natur att i allmänhet se med skepsis på förslag om förändringar. I de flesta länder finns av tradition ett försvarsdepartement och ett utrikesdepartement. Vi kan konstatera att vi har ett långt facit som visar att vi med denna regeringsorganisation sedan länge lever i en värld med en mycket stor brist på såväl mänsklig säkerhet och trygghet som medmänsklighet.

Det nuvarande världssystemet med det militärpolitiska komplexets starka maktställning ger tragiska, omänskliga resultat: ständiga krig, miljoner döda och skadade, miljoner andra som tvingas fly, ständigt fortsatt militär upprustning och vapenhandel, och en global våldskultur som tar sig många uttryck utöver krigen och terrordåden. (”Var är fredsministrarna?”, 2018).

När det gäller den nu åter högaktuella kärnvapenfrågan kan vi konstatera att inga framsteg är i sikte inom överskådlig tid. De stater som har kärnvapen tycks vara fast beslutna att behålla dessa in i en odefinierad framtid. Om vi utgår från kärnvapenhotet, kan det tänkas att inrättandet av fredsdepartement i världens länder eller ”super-UD” skulle göra någon skillnad? Vilka vägar finns överhuvudtaget till en situation där kärnvapenmakterna på allvar skulle vilja överväga att avskaffa dessa vapen?

Är något av de båda alternativen fredsdepartement eller super-UD mer realistiskt att genomföra än det andra? Finns det idag några exempel i något land på fredsdepartement eller ett UD som har hand även om militära försvarsfrågor?

Vi kan konstatera att idag är Etiopien det enda land som har ett fredsdepartement som i någon utsträckning svarar mot önskemålen i folkriksdagens beslut och Valter Mutts motioner. Detta är emellertid inriktat på inrikes konflikthantering. Det har inga i varje fall officiellt angivna ambitioner som överensstämmer med Umeåmotionerna eller Mutts tankegångar om att verka för fred på jorden.

Premiärminister Abiy Ahmed som hösten 2018 utsett den etiopiske fredsministern Muferiat Kamil har en bakgrund som freds- och konfliktforskare och har skrivit om konfliktsituationen på Afrikas horn. Om länder som Eritrea och Somalia kan tänkas följa Etiopiens exempel får framtiden utvisa. Hur som helt har ett fredsdepartementsfrö såtts i Afrika som rimligen kommer att framstå som ett eftersträvansvärt exempel för fredsfrämjande organisationer i andra länder.

Valter Mutt har numera lämnat Miljöpartiet och anslutit sig till Partiet vändpunkt. I en motion ”för fredskultur och fredsdepartement” till MPs kongress 2019 väckt av Micke Seid, kulturpolitiker i Stockholm, presenteras 15 åtgärdspunkter. Dessa beskrivs som ”nödvändiga politiska verktyg att påbörja en övergång från vålds- till fredskultur och en framtida fred för alla”. En av dessa punkter har rubricerats ”civil fredspolitik och militär försvarspolitik”.

Så länge en betydande rädsla för fientlig militär verksamhet från ett annat land finns representerad i breda folkgrupper saknas en demokratisk grund för att avskaffa det militära försvaret. Anhängare av militära försvarsmedel bör för sin del inte förväntas vara motståndare till att olika civila medel skapas och prövas för att etablera nedrustning, dialog, gemensam säkerhet och fredskultur. Alla bör vara intresserade av en rimlig resursfördelning mellan olika insatser och således ett slut på den ensidiga prioritering av militärpolitik som tillämpas i flertalet länder. En ständig dialog bör pågå mellan försvars- och fredsdepartement så att det samlade arbetet för global fred leder till fullständig framgång, således krigens framtida avskaffande.

Skulle ansvarsfördelningen mellan ett fredsdepartement och ett utrikesdepartement nödvändigtvis bli problematisk? Det är lätt att tänka att den skulle bli det om man utgår från de varjehanda fredsfrämjande i regel kortsiktiga uppgifter som utrikesdepartement normalt arbetar med. Men det finns kanske alternativa tänkesätt?

Vi kan börja med att föreställa oss att det är realistiskt att till exempel inom 200 år uppnå en global fredskultur med en sådan hög grad av internationell tillit att krigsförberedelser och krig inte längre förekommer år 2200. Om vi ser tillbaka några hundra år förstår vi att en sådan uppgift är mycket komplicerad. Hur kan det gå till? Är det rimligt att avdela ett regeringsdepartement för att arbeta fram en långsiktig strategi i samarbete med all tänkbar global expertis för ett att åstadkomma ett sådant paradigmskifte från våldskultur till fredskultur? Är det för mycket begärt att ett antal fredsministrar i olika länder skulle få rimliga resurser i sina nationalbudgetar för att fokusera på denna oerhört stora och komplexa utmaning?

Kan en utrikesminister förväntas kunna bibehålla ett tillräckligt fokus på ett sådant fredsmål när denne samtidigt i enlighet med tanken om ett superdepartement, också ska ansvara för militärt försvar, diplomati, konsulära ärenden, egensinniga ambassadörer, kontakter med tvåhundra andra nationalstater och hundratals internationella organisationer, bistånd, vapenhandel och annan handel. Naturligtvis kan ett sådant superdepartement organiseras med en rad statsråd som är ansvariga för olika arbetsområden, inklusive en försvarsminister.

Kan vi tänka oss att ett av dessa statsråd skulle ha titeln fredsminister och dessutom ha som prioriterad uppgift att arbeta fram den där långsiktiga fredsstrategin med krigens avskaffande och fredskulturens permanentning som mål? Jo, det går ju utmärkt. Men hur ska vi kunna garantera att departementschefen, utrikesministern, är tillräckligt engagerad och sakkunnig för att fullt ut stödja sin fredsministers globala, medmänskliga och inledningsvis utopiska fredsambitioner?

De militära försvarsintressena med sin traditionella och uppenbarligen svårföränderliga föreställning om nödvändigheten av att vara vaksam i synnerhet österut ska på något sätt hävda sina perspektiv inom ramen för ett superdepartement där det i detta tankeexperiment också finns en fredsminister. Det innebär en ordning som liknar dagens svenska situation med ständiga konflikter mellan försvars- och utrikesdepartementen. Ger en sådan ordning verkligen fredsministern möjlighet att låta sitt arbete vägledas av sådana principer som är en förutsättning för att förverkliga en fredskultur med krigens avskaffande som mål?

Ingelstam skriver om ”svensk säkerhetspolitik för fred”. Vad vi därtill behöver är analyser och förslag som gäller alla länder. För att krigen ska kunna avskaffas torde krävas att alla regeringar, ett stort antal forskare, nyhetsmedier och många organisationer blir involverade i den tänkta processen för fredskultur. Det kan förstås tänkas att i vissa länder, som Etiopien, etablerandet av fredsdepartement framstår som en bättre idé än ett kombinerat utrikes-, försvars- och handelsdepartement.

På andra håll kan däremot ett sådant superdepartement framstå som en intressant idé. Men kan i det senare fallet visionen verkligen upprätthållas om ett globalt system med specialiserade och starkt engagerade fredsministrar som tillåts bedriva ett intensivt, målinriktat samarbete för fredskulturens säkerställande?

För att sammanfatta alternativen som diskuteras i denna text:

1. Ett superutrikesdepartement inkluderande ”diplomati, utrikespolitik, försvar, bistånd och handel”.
2. Tre separata departement: ett försvarsdepartement, ett utrikesdepartement och dessutom ett fredsdepartement, som tillåts fokusera på frågan om byggandet av global fredskultur och krigens avskaffande.

Det tycks som om den problematik som gäller ett val mellan ett självständigt fredsdepartement och ett utrikesdepartement som inkluderar såväl ”civil fredspolitik” som ”militär försvarspolitik” behöver en grundlig analys. Detta borde vara en uppgift för fredsforskare som vill delta i sökandet efter vägarna till en ny värld med permanent fred. Vad väntar vår forskningsminister på?

Text: Valentin Sevéus

Mahatma Gandhis och Martin Luther Kings strävan gick hand i hand med en vision om en global demokratisk rättsordning som omfattar alla världens medborgares, skriver Hans Leander, medlem i Göteborgs lokalgrupp av Kristna fredsrörelsen samt styrelseledamot i Demokrati utan gränser.

Gandhi har varit en viktig inspiration för mig i mitt engagemang för ickevåld. Jag fick nyligen upp ögonen för en sida hos Gandhi som var ny för mig.

Vi ska inte överdriva min kännedom om Gandhi, men jag är bekant med hans år i Sydafrika då begreppet satyagraha (sanningskraft) myntades, liksom med saltkampanjen i Indien, och med spinnrocken som en symbol för det konstruktiva ickevåldsprogrammet. Jag har också tagit intryck av Gene Sharps arbete om Gandhi som politisk strateg, som bland annat visar hur Gandhi gav det hinduiska ahimsa (ickevåld) en politisk innebörd.

Det för mig nya hos Gandhi hänger samman med utvecklingen under andra världskriget och uppropet Quit India, då indier tvingades ställa upp i Brittiska armén. Här kom Gandhi och hans kollegor i kontakt med en världshistorisk utveckling på ett nytt sätt. Kampen för självständighet från britterna hade förstås hela tiden varit en del av en världsomfattande antikolonial kamp, men den hade ändå sin egen speciella utveckling och avgränsning.

När andra världskriget hade brutit ut var det som att Gandhi insåg att det innebar en brytpunkt i världshistorien. De europeiska kolonialväldena höll på att falla samman och något nytt höll på att komma i dess ställe. Men vad skulle detta nya bestå av? I en skrivelse till den Indiska nationalkongressen skrev han (å en kommittés vägnar) ett förslag till resolution:

Även om Indiens Nationalkongress i denna svåra tid primärt måste verka för Indiens självständighet menar kommittén att en framtid i fred, säkerhet och ordnad utveckling av världen förutsätter en världsfederation av fria nationer; på ingen annan grund kan den moderna världens problem lösas. En sådan världsfederation skulle säkra varje nations frihet, förebygga aggression, förhindra att en nation utnyttjar en annan /…/ och fördela världens resurser för allas gemensamma bästa (resolutionen antogs 5 aug 1942, min översättning)

Det nya som skulle behöva komma då de koloniala imperierna faller samman var enligt Gandhi alltså en världsfederation. Om det ska kunna bli fred i världen, en fred som inte bygger på att en nation bestämmer över alla andra (som under kolonialtiden), så behövs en världsfederation. På något sätt måste det ha blivit tydligt för honom i detta brytningsskede då världen stod i brand.

En världsfederation innebär att en demokratisk lagstiftande församling upprättas på global nivå som reglerar globala frågor, såsom fred och säkerhet. Nationer får då avveckla sina militära styrkor och det inrättas en global polisstyrka som upprätthåller den lagstiftade ordningen. Gandhi trodde att ickevåldet skulle kunna klara av alla konflikter, men han var trots allt benägen att gå med på att en global polisstyrka kunde behövas:

Om Indien nu når sin frihet /…/ kommer idén om imperium upplösas och ersättas av världsstat, i vilken alla världens nationer är fria och jämlika, och där ingen har sin militär. Det kan finnas en världspolis för att hålla ordning i avsaknad av en allmän tro på ickevåld. (Brev till Maurice Frydman, 28 juli 1942, min översättning)

När andra världskriget tog slut och FN bildades fanns många som likt Gandhi förespråkade en världsfederation eller en världsregering på demokratisk grund. Albert Einstein var en av dem. Som alla vet blev det inte så. Istället kom kapprustningen och en ny form av världsdominans, där den med starkast militärmakt blev både domare och polis.

En som tog starkt intryck av Gandhi var Martin Luther King. Det var bland annat genom Gandhi som King insåg ickevåldets potential i medborgarrättsrörelsen för att förändra orättfärdiga lagar. Men även Gandhis tankar om en världsfederation tycks ha inspirerat King. I sitt tal ”Beyond Vietnam” i Riverside Church 1967 påtalar han behovet av en grundläggande förändring av värderingar som bland annat innebär att varje nation ”måste utveckla en primär lojalitet mot mänskligheten som helhet” för att möjliggöra ”en världsvid samhörighet”.

På en fråga om vad han skulle göra om han hade oinskränkta resurser för att skapa varaktig världsfred svarade King att han först och främst skulle stärka FN.

Jag skulle arbeta för allmän avrustning och en global polisstyrka genom FN som kunde hantera problem som uppstår. Jag är ingen anarkist och tror inte människan någonsin kommer att nå ett tillstånd där kontroll inte behövs. Jag skulle också överväga någon form av världsregering /…/ Det betyder inte att alla behöver vara överens om allt. En världsregering kan rymma olikhet och den skulle minska många spänningar som finns idag. Det skulle också möjliggöra för alla att förstå att vi bär en ödets gemensamma klädnad och att vadhelst som direkt påverkar en nation i världen indirekt påverkar oss alla. (The Greatest Hope for World Peace, 5 nov 1964, min översättning)

Gandhi och King är kända för att de under olika skeden använde civil olydnad och ickevåld för att göra samhället mer rättvist. Men de insåg båda behovet av lagstiftning, inte bara på nationell nivå. Deras strävan gick alltså hand i hand med en vision om en global demokratisk rättsordning som omfattar alla världens medborgare. För King hängde visionen nära samman med en tanke om alla människors samhörighet och syskonskap.

Frågan är då om dessa idéer är förlegade? Vilka termer som ska användas är en sak, men idén om någon form av global demokratisk ordning som inbegriper ett direktvalt världsparlament, lagstiftning och polisväsende verkar idag allt annat än förlegad. En sådan ordning innebär att den nationella suveräniteten minskar. Men å andra sidan präglas samtiden av en globalisering som redan på många sätt har förminskat denna suveränitet.

Jag vet att många ryggar inför tanken på ett världsparlament och skjuter bort allt vad överstatlighet heter. Mitt intryck är att attityden sällan är särskilt genomtänkt. De globala problemen är överstatliga, de behöver rimligtvis hanteras gemensamt på en överstatlig nivå.

Jag har lite svårt att förstå vurmandet för den nationella suveräniteten. Vad är det som är så fint med beväpnade suveräna nationer? För i en värld utan global lag och utan global polis kommer nationer beväpna sig. Önskar vi en avveckling av militära styrkor ska vi vara försiktiga med att avfärda idéer om demokratisering av den globala ordningen.

Hoten och utmaningarna som mänskligheten stod inför när Gandhi och senare King levde var enorma. Idag är de knappast mindre. Krigshotet har fått sällskap av klimathotet, och frågan är vilket som är värst: att ödelägga planeten genom kärnvapenkrig eller genom global uppvärmning?

Vem vet, det kanske går att hantera de globala hoten inom ramen för det rådande systemet av beväpnade suveräna stater. Det är ju så världen fungerar, upplever vi, och arbetar så gott vi kan med de frågor vi brinner för. Risken är att vi undviker frågan om själva ordningen, tänk om vi även kunde lägga kraft på att förändra den.

Vissa invänder att det tar för lång tid att upprätta ett världsparlament. Klimathotet är så akut att en snabbare lösning krävs, lyder resonemanget. Fast klimathotet kommer ju alltid att finnas kvar. Vi människor kommer behöva fortsätta att handskas med det så länge vi existerar. Att arbeta med näraliggande omedelbara problem får inte förhindra en mer långsiktigt hållbar strävan.

Även om det tar tid att upprätta ett världsparlament så finns det ett förslag på ett första steg – inrättandet av en parlamentarisk församling inom FN (UNPA) som kan gå betydligt snabbare. En sådan församling kan i enlighet med FN-stadgan upprättas genom ett beslut i Generalförsamlingen och alltså utan möjlighet för Säkerhetsrådets veto-makter att blockera. Väl på plats skulle en UNPA bli en motor som kunde driva fram ett lagstiftande tvåkammarsystem på global nivå.

För detta behövs en omfattande mobilisering av alltifrån aktivister, civilsamhälle och tunga instanser. UNPA-kampanjen stöds i dagsläget av bl a drygt 1500 sittande eller tidigare parlamentariker från mer än 100 olika länder. Flera parlament har uttryckt stöd för förslaget, bland annat Europaparlamentet i juli i år.

Kristna freds har ställt sig bakom UNPA-kampanjen, vilket är glädjande. Men fredsarbetet verkar inte genomsyras av tanken på en global demokrati. Fredsvisionen, så som den idag framställs, inkluderar inte ett världsparlament. Den blir därmed diffus och intetsägande. Kanske kan Gandhi och King hjälpa oss se att den visionen ligger närmare än vi tror?

Jag har svårt att föreställa mig militär avrustning i någon större skala utan en global lagstiftning och ett globalt polisväsende. Visst, det är en långsiktig vision, men det är viktigt att vår långsiktiga vision är trovärdig och att den kommuniceras. Hur ska vi annars kunna hävda att fred och rättvisa inte bara är vackra ord?

Hans Leander
Medlem i Göteborgs lokalgrupp av Kristna fredsrörelsen
Styrelseledamot i Demokrati utan gränser

(Kollage av foton från 1. Okänd upphovsperson 2. US Embassy New Dehli/Flickr 3. United Nations Photo/Flickr)