krf karta blogg

Madicken
Att ge en röst till dem som inte hörs

Under oktober åkte deltagarna på kursen Fred, ickevåld och ledarskap på studieresa till Palestina och Israel. En av deltagarna, Madicken Hagström, skriver här om smärtan att se förtryck, men också om vikten att inte tappa hoppet om mänskligheten, utan att vara en rösta och att murar går att riva.

Jag vill så gärna vara er röst, jag vill så gärna kunna påverka er situation, önskar innerligt att jag var en röst som kan påverka, påverka till att hjälpa er få mer makt i samhället, en röst som kan lindra er smärta och skapa utrymme för er att höras och bli lyssnade på. Just nu känner jag mig liten, liten för att min röst kanske inte räcker till, däremot är den större än eran. Jag ska försöka höras, försöka hitta ord att berätta era historier på. Jag ska gråta era tårar, jag ska försöka finna sätt att bygga nya broar på, att bryta igenom människors inre murar och få fler att lyssna, för vi kan inte ge upp.

Det enda ni begärt av mig är att jag ska berätta era historier, ta med era känslor hem, be mina vänner att åka till Palestina och se med egna ögon vad som händer. Att vi som medmänniskor kan visa att vi bryr oss, lyssnar och försöker förstå vad som sker. Jag sitter här och vill så gärna få ned orden, de många känslor som skapats under våra 10 dagar tillsammans, i möten med människorättskämpar och vardagens hjältar som bara önskar att deras mänskliga rättigheter ska bli tillgodosedda och att ockupationen ska upphöra.

Jag har svårt att förstå hatet som gror, att veta att jag kan resa fritt över världen och i mitt egna hemland men det kan inte mina palestinska vänner, de möts av misstro, av hat från bosättningar, av att ständigt missgynnas, att ständigt kontrolleras genom checkpoints, av militärer, av denna gråa mur, som fullständigt separerar människor och områden från varandra. Som även separerar marken för bönderna, därmed finns vägar som du inte har någon rätt till, utan du tvingas ta långa omvägar för att nå ditt hem eller jobb.

Att tvingas lämna vår guide att vänta borta vid fiket för att han som palestinier inte kan färdas på gatan vi går igenom nu, känns så fel. Vår kloka nya vän som vi vill ha med oss vart vi än går är förbjuden att gå med oss, det gör ont i min mage, att du inte har samma rättighet som jag, att färdas fritt i ditt hemland. Att du bara kan se på hur alla andra som inte är palestinier tar sig runt så enkelt, så utan problem. Att se områden som varit blomstrande handelsgator och torg, ligga nu öde och blir mer och mer militariserade-Hebron är ett av de områden som drabbats hårt och där militariseringen syns tydligt, från de spöklika gatorna till busshållplatsen som nu inhyser en militärbas.

Regler, förbannade hatade regler som satts upp, alltid med orden för ”landets säkerhets skull”-här har rädslan fått sitt fäste, skapar nya både inre och yttre murar, hur systemet gör allt för att israeler och palestinier inte ska mötas, skapar rädsla, oro, hat mellan dem, skapar osäkerhet, att ingen går att lita på, en ond cirkel av oro och hat som bara verkar växa. Krymper folks livsutrymmen, hur systemet försöker ta ännu mer mark av palestinierna, göra dem små, få dem att tappa sin röst och få dem att fly. Idag finns det internflyktingar, runt 300,000 människor som är flyktingar i sitt egna land, som under minst 50 år gått och hoppats på att de snart kan återvända till sina hembyar men där hoppet för varje år som går minskar om att en dag få återvända.

Trots de dagliga motstånden, som tar så mycket näring, så finns ändå skratten där, skämten om det som känns så fel, allt för att göra tillvaron drägligare, att få tillvaron att kännas lite mer hoppfull. Trots svårigheter, att folk separeras så tydligt, så har jag fått möta krafter som inte ger upp. Jag har mött olika människor och aktörer som är måna om att vi inte ska börja hata, att ta hand om varandra, att vi är vänner och inte fiender, att se att det är systemet som ska brytas ned, inte människor. Att vi ska se att det handlar om system, att vi ska måna om alla människor, att det vi ska koncentrera oss på är att verka för fred och samverkan.

Jag drar paralleller till min egen verklighet där jag är rädd att vi också bygger murar inför våra medmänniskor, att vi idag har en inhuman flyktingpolitik och att vi inte får kunskaper i skolan om till exempel samernas historia och hur de fått kämpa för sina rättigheter gentemot staten Sverige.

Hur svårt det än har varit att se människors smärta, så tänker jag i alla fall inte tappa hoppet om mänskligheten, om att murar går att rivas, om att det ska kunna ske förändringar för människor i världen till det bättre. Jag önskar så innerligt att vi människor ska kunna riva de murar vi har inför varandra. Så låt oss inte bli fiender, låt oss alla kämpa för vår rätt till ett liv utan hat.

All kärlek och omtanke vill jag ge till de människor som öppnat sina hjärtan för mig.

Madicken Hagström

Foto på Lotta Sjöström Becker och Flora Francis Bringi från ONAD
Olika platser, samma ickevåld

I skrivande stund befinner jag mig i Kampala på ett veckolångt seminarium som Kristna Fredsrörelsen arrangerat för vår systerorganisation ONAD och andra representanter från Sydsudans civilsamhälle. ”Men Kampala ligger väl i Uganda?” kanske vän av ordning frågar sig. Så är det, men tyvärr har konflikten i Sydsudan förvärrats så till den milda grad att ett arrangemang som detta inte gick att hålla i landet.

Temat för seminariet är konfliktkänslighet, förenklat uttryckt hur man på bästa sätt förstår situationen i ett område med våldsam konflikt. Detta är en av Kristna Fredsrörelsens specialiteter efter åratal av arbete för att stärka och skydda människorättsförsvarare och fredskämpar. Ickevåldsorganisationen ONAD är liksom Kristna Fredsrörelsen en del av den internationella fredsalliansen International Fellowship of Reconciliation (IFOR), och gör redan ett fantastiskt arbete i Sydsudan. Bland annat organiserar de fredsklubbar på skolor för att den nya generationen ska få en säker lärandemiljö fri från vapen och våld. Genom seminariet i Kampala får de nya verktyg och kan göra ett ännu bättre arbete.

Kristna Fredsrörelsen har en både bred och hög kompetens inom ickevåld, fred och säkerhet. Målen för vårt arbete – som rätten till en barndom fri från vapen – är i grunden samma överallt. Fred är vägen till fred såväl i Sydsudan som i Colombia eller Sverige.

Text: Lotta Sjöström Becker
På fotot: Lotta Sjöström Becker och Flora Francis Bringi, expert på ickevåld och fred på ONAD

hackare
Säkerhetspolitik III: Vår egenproducerade desinformation

I kölvattnet på Folk och Försvars-konferensen delar Kristna Fredsrörelsens generalsekreterare Lotta Sjöström Becker sina tankar i tre blogginlägg.

Desinformation, cyberattacker och påverkanskampanjer var på var konferensdeltagares läppar i Sälen. Jag tvivlar inte på att detta förekommer, men skulle vilja efterlysa lite mer stringens i hur begreppet används. I själva av verket finns desinformationen överallt. Sociala mediers algoritmer skapar spegelsalar som reproducerar information där källkritik och fakta lyser helt med sin frånvaro. Valkampanjen inför folkomröstningen om Brexit och sedan Donald Trumps valseger i USA visar att vi delvis lever i ett post-truth-samhälle. Jag skulle säga att vi också lever i ett propagandasamhälle. (mer…)

Putin_karikatyr
Säkerhetspolitik II: Bilden av Den Andre

I kölvattnet på Folk och Försvars-konferensen delar Kristna Fredsrörelsens generalsekreterare Lotta Sjöström Becker sina tankar i tre blogginlägg.

När påven Paulus VI den 1 januari framförde sitt budskap på Vatikanens femtionde världsdag för fred, vände han sig ytterst tydligt till alla folk, inte bara till katoliker.

Må omsorg och ickevåld bestämma hur vi behandlar varandra som individer, i lokalsamhället liksom internationellt. När de som fallit offer för våld förmår stå emot frestelsen att hämnas, blir de högst trovärdiga förespråkare för ett fredsarbete präglat av ickevåld. Må ickevåld bli ett kännetecken för våra beslut, våra relationer och handlingar på såväl lokal nivå och i vardagliga situationer liksom också i det politiska livet i alla dess former

Vi på Kristna Fredsrörelsen ser Jesus som en radikal ickevåldsaktivist. Nu verkar han få sällskap av påven.

Men i Sälen lös ickevåldsperspektiven med sin frånvaro. Den ryska björnens blodtörst, förkroppsligad av Vladimir Putin, togs för given. Mycket tråkigt. Det är synsätt som detta som gör att makthavare börjar se säkerhetspolitiken som ett nollsummespel, där det är Vi mot Dem och där allt som irriterar fienden med matematisk logik måste gynna en själv, vilket i sin tur leder till kapprustning och våldsspiraler.

När svenskar studerar andras konflikter i andra delar av världen framstår detta som självklart. Men när det plötsligt handlar om en själv gräver man snabbt ner sig i subjektivitetens skyttegravar. Det som den ena sidan uppfattar som nödvändiga och defensiva åtgärder, ser den andra som upptrappning och provokationer.

Man måste förstå att politiker som Putin och hans fascistanstrukna gelikar i Västeuropa får sin näring av polarisering och en yttre fiende. Vi ska inte spela dem i händerna genom att börja mäta musklerna, utan istället desarmera situationen genom mer samarbete med Rysslands konstruktiva krafter.

Utanför Högfjällshotellet i Sälen har lyckligtvis insikten om vikten av dialog ännu starkt fäste. Man behöver faktiskt inte gå längre än till Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg, som i tysk press nyligen menade att: ”Från Ryssland kommer inget omedelbart hot mot en allierad, Ryssland är vår granne och Ryssland kommer att förbli vår granne.” En annan kanske oväntat fredsvän är Colombias president Juan Manuel Santos, tillika tidigare försvarsminister, som när han tog emot Nobels fredspris lyfte upp nyckeln till sin egen inre resa, nämligen att sluta se motståndaren – i hans fall Farc-gerillan – som fiende, utan som människa.

Som påven påminde om den 1 januari: Älska din fiende. Det handlar inte om att ge efter för det onda, utan att bemöta de onda med det goda.

Text: Lotta Sjöström Becker

Bild: DonkeyHotey

Russian 2K12 Kub Surface to Air missile launcher
Säkerhetspolitik I: Fel frågor ställdes i Sälen

I kölvattnet på Folk och Försvars-konferensen delar Kristna Fredsrörelsens generalsekreterare Lotta Sjöström Becker sina tankar i tre blogginlägg.

Konferens har tagit slut, deltagarna har ryckt ut från Högfjällshotellet i Sälen och den dedikerade hashtaggen får lite välförtjänt vila. Skönt med lite lugn och ro. För sällan har väl medier, politiker och tankesmedjor pratat så mycket om hotet från öst. Ropen skalla, vapen åt alla!

Dagens försvarsdebatt har drabbats av tunnelseende och har naglat fast sig på värstascenariet: väpnad konflikt med Ryssland. Machoretoriken i Sälen fokuserade på snäva frågeställningar: när kriget kommer vill du ha ett starkt eller svagt försvar? Stå ensam med byxorna nere eller ha formella försvarsgarantier?

Accepterar man den frågeställningen blir svaret för de flesta människor att ”jo tack, rusta upp och anslut oss till Nato”. Men det tror jag skulle vara en falsk, kortsiktig och dyrköpt trygghet. Vår säkerhet vilar på så mycket mer än militär styrka. Frågan som bör ställas är istället: vill du undvika ett krig eller strida för att vinna det – till skyhöga mänskliga och materiella kostnader, dessutom med risk att förlora?

Svaret på den frågan borde vara självklar. Hellre (billiga och hållbara) förebyggande åtgärder än (dyr och kortsiktigt) krishantering. Visserligen kan även militär avskräckningseffekt ses som en form att förebyggande åtgärd, men då inställer sig frågan, förutom det principiella problemet med våldsanvändning och hot om våld, om inte samma förebyggande effekt kan uppnås med andra medel, för mindre resurser och utan att riskera människoliv. Slutsatserna från samarbetsprojektet Partnerskap 2014 som Kristna Fredsrörelsen samordnade och undersökte möjligheterna för en tyngdpunktsförskjutning i svensk säkerhetspolitik håller än: freden är underfinansierad.

Civila insatser kan handla om att till exempel öka kontakterna över gränserna genom att avskaffa visumtvång eller att skapa gemensamma projekt som stärker de ekonomiska och kulturella banden. Det kan också innebära att stödja de krafter inom Ryssland som arbetar för fred och mänskliga rättigheter samt stärka de demokratiska institutionerna. Som Sveriges regering mycket riktigt skriver i sin nya säkerhetsstrategi så hänger inre förtryck och yttre aggression ihop. Regeringens initiativ för fredsdiplomati, det vill säga att skapa en grupp med specialinriktade diplomater fokuserade på konfliktlösning och medling, är också positivt. Och i FN:s säkerhetsråd arbetar nu Sverige för att ge den nyvalda generalsekreteraren António Guterres en bra start med hans försatts att stärka det konfliktförebyggande arbetet.

Som freds- och ickevåldsrörelse har vi kämpat för att den säkerhetspolitiska diskussionen måste breddas, från ett snävt reaktivt militärt fokus till förebyggande och mänsklig säkerhet, där människors, inte staters, säkerhet är den centrala punkten. Vi har haft stora framgångar. Men nu har pendeln slagit tillbaka oroväckande snabbt. Dags att kavla upp ärmarna.

Text: Lotta Sjöström Becker

Foto: Ed Brambley

PS. Läs tidigare intervju i Dagen med Lotta Sjöström Becker om Nato och Trump

BLI MEDLEM

Var förändringen du själv vill se. Bli medlem i Kristna Fredsrörelsen.

VIDARE
GE EN GÅVA

Stå upp för fred och mänskliga rättigheter. Ge en gåva till Kristna Fredsrörelsen.

VIDARE

AKTION

Agera mot människorättsbrott. Gå med i vårt aktionsnätverk.

VIDARE
SKYDDSÄNGEL

Bidra till arbetet för fred och mänskliga rättigheter. Ge bort en skyddsängel.

VIDARE