En hemsk rapport om mord och en resa som inger hopp Jon Bergeå, anställd på Kristna Fredsrörelsen sedan i april, har de senaste två veckorna besökt tre latinamerikanska huvudstäder för möten och överläggningar med våra systerorganisationer. Här skriver han en reseberättelse om en hemsk rapport, en känsla av hopp och om den livsviktiga rörelse Kristna Freds är en del av.
Bakgrunden till min resa finns beskriven i en hemsk rapport om mord som FN släppte i torsdags. I rapporten kan man läsa att mer än 450 000 personer mördades runt om i världen förra året. Ingenstans i världen är risken att bli mördad så stor som i Latinamerika. På FN:s hemsida kan man läsa.
”The Study shows that young men, particularly in Central and South America, the Caribbean, and southern and central Africa, are at most risk from intentional homicide but that women are at highest risk from murder due to domestic violence. There is evidence of rising homicide rates in Central America and the Caribbean, which are “near crisis point”, according to the Study.
Firearms are behind rising murder rates in those two regions, where almost three quarters of all homicides are committed with guns, compared to 21 per cent in Europe. Men face a much higher risk of violent death (11.9 per 100,000) than women (2.6 per 100,000), although there are variations between countries and regions. In countries with high murder rates, especially involving firearms, such as in Central America, 1 in 50 males aged 20 will be killed before they reach the age of 31 – several hundred times higher than in some parts of Asia.
Den hemska verkligheten bakom FN: rapport om mord är inte allmänt känd. Många föreställer sig nog att det värsta och mest dödliga våldet orsakas av konventionella vapen som stridsvagnar, krigsflygplan, bomber och kanoner i krig mellan väpnade grupper. Verkligheten är en annan. I de flesta latinamerikanska stater dödas idag fler personer av väpnat våld än under de väpnade konflikter som plågade kontinenten under 1900-talet.
Lima
Resan började denna gång i Lima – en mångmiljonstad vid Stilla havets strand vars koloniala byggnader, modernistiska skyskrapor och vidsträckta fält av plåt och betongskjul ständigt tycks insvepta i en grå fuktig dimma. I Lima skiner nästan aldrig solen men maten gör ändå tillvaron ljus. En unik fusion av asiatisk fisk och skaldjur, spanska tapas, majs bönor och hundratals olika potatissorter som sedan inkarikets dagar tillretts med massor av kreativitet gör varje besök i staden till en njutning. Men det var inte därför vi åkte dit, den här gången.
Tillsammans med det globala nätverket IANSA och FN-organet UN-Lirec samlade Kristna Freds 17 kvinnor från 10 länder i Sydamerika för en veckas intensivutbildning och diskussion om den verklighet som beskrivs i FN-rapporten, och vad man kan göra åt den. Helena Koumi från Kristna Freds var med och höll i utbildningen och jag fick som enda man vara med och ordna med logistik (och ta bilder).
Då och då fick jag också vara med och lära mig saker. Vapen är oerhört intimt sammankopplat med gender. En förkrossande majoritet av de som mördas och mördar är män. Men kvinnor drabbas oproportionerligt hårt om man tar hänsyn till hur många som begår brotten. Kvinnorna är också de som oftast mördas i hemmen och risken att de utsätts för sexuella övergrepp ökar signifikativt om någon i familjen äger ett vapen. Den sorgliga kopplingen mellan machokultur och vapen har i Brasilien vänts till kreativa kampanjidéer. Fotboll och sexanspelningar har visat sig oöverträffat framgångsrika som verktyg för att få män att lämna in sina vapen till avrustning.
Quito
När kursen var slut åkte jag vidare till Quito i Ecuador. Dit har nämligen den latinamerikanska koalitionen CLAVE:s sekretariat nyligen flyttat. CLAVE samlar organisationer från hela Latinamerika i arbetet med att förebygga väpnat våld. Kristna Freds fanns med redan när koalitionen bildades och är fortfarande, tyvärr, den viktigaste finansiären av CLAVE:s arbete (CLAVE:s viktiga arbete förtjänar mer stöd från fler finansiärer). Tack vare CLAVE:s expertis och lobbyarbete har lagarna för vapenkontroll förbättrats avsevärt i flera av de Latinamerikanska länderna. En modellag har tagits fram som det (rådgivande) Latinamerikanska parlamentet antagit och den har sedan varit en viktig utgångspunkt för reformer av flera vapenlagar i Latinamerika de senaste åren.
CLAVE samordnas nu av Servicios Paz y Justicia (SERPAJ) i Ecuador. SERPAJ är en av Kristna Fredsrörelsens närmaste allierade systerorganisationer sedan en lång tid tillbaka. Organisationen startades av kristna från olika kyrkor och samfund för att bekämpa diktaturernas förtryck och de sociala orättvisor som präglade Latinamerika under slutet av 1960 och början av 1970-talet, men också för att vara ett alternativ till den väpnade revolution som även flera radikala kristna förespråkade under denna tid. SERPAJ:s grundare Adolfo Pérez Esquivel fick 1980 Nobels fredspris för sitt arbete. En signerad kopia av det norska diplomet hängde på väggen i SERPAJ Ecuadors kontor.
Jag hade turen att komma till Quito en Söndag och fick därmed möjlighet att följa med SERPAJ:s fotbollsgalna president till nationalarenan på fotbollsderby mellan huvudstadens två stoltheter. Liksom på alltför många ställen runt om i världen förknippas fotbollslagens hejaklackar med våld i Ecuador, något som SERPAJ i samarbete med fotbollslagen försöker motverka genom en spännande kampanj med ett konstigt namn.
Bogotá
Från Quito flög jag vidare till Bogotá i Colombia, det enda land i Latinamerika med en internationellt erkänd pågående väpnad konflikt. Här arbetar flera av mina modiga kollegor mitt i konflikten med att skydda människorättsförsvarare och organisationer som hotas av någon av landets många olika väpnade grupper. Kristna Fredsrörelsen arbete i Colombia är ett konkret exempel som starkt vittnar om att man med små resurser och utan vapen och våld kan göra mycket för människors säkerhet, mitt i en av världens våldsammaste samhällen. Läs mer om Kristna Freds fredsobeservatörers spännande arbete i Colombia här.
I Bogotá besökta jag också en annan av Kristna Freds fantastiska systerorganisationer. Justapaz är en organisation kopplad till den anabaptistiska menonitkyrkan i Colombia och därmed bärare av en lång pacifistisk tradition. Justapaz arbetar liksom Kristna Freds med fred, utveckling och och rättvisefrågor utifrån evangeliets budskap om ickevåld och Guds rike. Just nu stöder Kristna Fredsrörelsen framför allt organisationens arbete med samvetsvägrare och stöd till kyrkor som försöker hindra att deras medlemmar, barn och ungdomar tvångsrekryteras till någon av Colombias många olika väpnade styrkor. Arbetet har gett resultat. Förra året beslutade högsta domstolen i Colombia att rätten till samvetsvägran är en grundläggande rättighet och just nu arbetar parlamentet för att ta fram lagförslag som reglerar denna rättighet.
Här i Colombia liksom i de flesta andra delar av Latinamerika är det väpnade våldet idag samhällets värsta gissel, den viktigaste politiska frågan och det största hindret för demokrati och utveckling. Om och om igen har jag under min resa slagits av hur absurt det är att tro att mer vapen ökar säkerheten. De flesta experter håller nog idag med om att säkerhetspolitik inte längre främst handlar om hur vi ska skydda oss mot utländska invasionsarméer. När fokus, även från militärt håll, idag allt mer flyttas från nationers till människors säkerhet, från försvar av gränser till försvar av värderingar, mänskliga rättigheter och demokrati – då borde man skrika efter Kristna Fredsrörelsens erfarenheter och kunskaper.
Även om bakgrunden till min resa är en hemsk verklighet om mord och våld, så är det något annat jag tar med mig hem: ett fantastiskt mod, ett engagemang och ett okuvligt hopp om förändring. Kristna Freds är inte ensamma, men våra syskon i Latinamerika behöver oss och jag känner starkt att också vi behöver dem – deras kunskaper om ickevåld och deras erfarenheter av att omsätta evangeliet till handling – mitt i en mördande svår verklighet.
Jag hör nyheterna från Stockholm på radio i en taxi i Bogotá, några ord insprängda mellan rapporter om knarkhandel och politisk korruption. En enkel värme sprider sig i min mage. Jag tänker att även efter mörka dagar ska vi tillsammans hissa Tranströmers haydnflagga – som betyder: “Vi ger oss inte, men vill fred.”
Kristna Fredsrörelsen
