Micael, Michael och Jesus från Kristna Fredsrörelsens lokalgrupp i Uppsala producerar folkbildande kultfilm om vapenkontroll och militärutgifter. Vi delar den senaste här och hoppas på fler framöver.
[youtube http://www.youtube.com/watch?v=A7u-faUmL2c]
Esraa Saleh och Michael Mourice från Egypten på besök i Sverige. Foto: Lubna Atallah.
Under två år har Kristna Fredsrörelsen (KrF) och Sveriges Muslimer för Fred och Rättvisa (SMFR) tillsammans drivit projektet Salaams Vänner. Som en del i projektet har en grupp unga svenskar med blandade bakgrunder, kristna, muslimer och icke-religiösa, fått redskap och utbildning för att leda workshops kring religionsdialog och civilkurage. Under hösten har dessa fredens vänner (salaam betyder fred på arabiska) varit ute och hållit workshops för mer än 3000 ungdomar och vuxna i skolor, församlingar och föreningar.
I november 2012 fick alla vi i Salaams Vänner möjligheten att uppleva Egypten med allt vad det innebär. Tillsammans med ledare från KrF och SMFR och tack vare stöd från Svenska Institutet i Alexandria fick vi möjlighet att delta i ett utbyte med Egyptiska unga vuxna kring demokrati, ickevåld, religionsdialog, mänskliga rättigheter och aktivt medborgarskap. De flesta av de egyptier vi möte hade själva deltagit i revolutionen mot Mobarak. Intrycken var många. Tillsammans med våra nya Egyptiska vänner fick vi besöka Tahrirtorget där de stora demonstrationerna i Kairo ägt rum, lyssna på intressanta seminarier, träffa den koptiske biskopen Thomas på retreat centret Anafora och höra honom berätta om vikten av att kristna och muslimer arbetar tillsammans för demokrati i Egypten. Det blev också tid för besök vid pyramiderna, den hängande kyrkan, Egyptens första moske, synagogan i Kairo och en färgglad och sprakande Tanourra show.
Inga ord kan beskriva känslan av att t.ex. stå på Tahrirtorget och själva få möjlighet att känna, se, lukta och få höra berättelserna direkt från våra Egyptiska vänner.
Nu har vi den stora glädjen att få ha Esraa Saleh och Michael Mourice här i Sverige för att föra vidare berättelserna från Egypten om kampen för demokrati till oss svenskar, wow, säger vi bara! Nu kan de eldsjälar som vi fick träffa i Egypten själva föra sina innerliga berättelser vidare till er. Berättelser om ett fredsbygge över gränserna, kärlek för varandras kraft och om förståelse som djupnar. Djupnar när vi möts och tar del av varandras innersta drömmar, berättelser, tankar och känslor. Tillsammans kan vi bygga upp så mycket vackert tillsammans! Och allt detta bara genom att ett frö såddes om att starta ett Salaams vänner en kall vinterhelg för fyra år sedan.
Foto från protesterna i Egypten 2011
Vill du träffa våra gäster från Egypten? Här har du chansen!
Måndag 26 mars: Sensus Stockholm, kl 18-20, sal 401
Tisdag 27 mars: Ekumeniska Centret i Stockholm (t-bana Alvik), kl 11.30-12
Tisdag 27 mars: Stockholms Universitet, sal B Kräftriket 4, kl 14-16
Tisdag 27 mars: Uppsala Missionskyrka, kl 19
Madicken Johansson, Lubna Atallah och Kristina Patring från Salaams Vänner och Kristna Fredsrörelsen.
Carl Gustaf - en svensk storsäljare
”Eftersom det är viktigt att kunna behålla en högkvalitativ svensk sprittillverkning har vi sagt att det är okej för Vin & Sprit att sälja vodka på svenska skolgårdar under kontrollerade former. Högstadieungarna efterfrågar detta och vi i Sverige har ju teknologin och behöver få avsättning för vår produktion för att behålla lönsamheten i industrin. Jag kommer aldrig att darra på manschetten när det gäller sysselsättningen i Sverige. Därför har vi också gett Folkhälsoinstitutet i uppdrag att hjälpa eleverna i 9A att bygga ett eget destilleri på Tunabergsskolans skolgård. Det här är förstås väldigt svåra avgränsningar att göra, men det ska understrykas att det inte ändrar det faktum att det fortfarande är fel att sälja sprit till minderåriga. Det är en viktig princip för oss.”
Jodå, han sa faktiskt ungefär så häromdagen, Statsministern. Eller inte riktigt så i ärlighetens namn. Det där sista med ”svåra avgränsningar”, ”fel” och ”viktig princip” sa han faktiskt inte. Det har jag lagt dit själv, för att vara lite snäll liksom. Ibland måste man hjälpa sina medmänniskor på traven när de glömmer bort sig, tänker jag.
Och så var det ju inte spritförsäljning till minderåriga han kommenterade. Det handlade om svensk vapenexport. Det handlade ju om att samarbeta med Saudiarabien – ni vet det där landet som ligger allra längst ner i botten när man rankar frihet, demokrati och mänskliga rättigheter här i världen – för att stärka deras kapacitet att bygga egna vapen.
Men annars var det precis så han sa. Han försvarade något som en bedövande majoritet av de svenska medborgarna enligt veckans sifo-undersökning tycker är djupt omoraliskt och fel, med argumentet att svenska jobb var överordnat. Utan att darra på manschetten tydliggjorde han att PGU, politiken för global utveckling, har ersatts av PSE, politiken för svensk export.
Jag vet inte om hela förra veckans avslöjanden om den cyniska och krassa dubbelmoral som präglar den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken egentligen är så förvånande. På något sätt finns det en röd tråd från försäljningen av järnmalm och kullager till Tyskland under andra världskriget fram till exporten av avancerade radarsystem och vapenteknologisk kompetens till en av dagens värsta diktaturer. En svensk politik för en värld som slutar i Smygehuk.
Just därför tror jag att det är dags att vi pratar allvar om det här nu. Vi har lämnat de allra känsligaste besluten i vårt samhälle till stängda rum utan insyn. Till en liten grupp personer som obehindrat rör sig mellan de exporterande företagens ledningar, ansvariga myndigheter och departement. Och i ingen annan fråga står beslutsfattarna så bort i tok långt från folkviljan. Så långt bort från oss medborgare att man kan ifrågasätta om det ens är förenligt med en demokrati.
Så förlåt mig om jag tullade lite på sanningen i inledningen till den här lilla texten. Förlåt om jag trixade lite med orden för att nå avsedd effekt. Förlåt. Men det är just så det offentliga svenska samtalet om svensk vapenexport ser ut. I veckan som gick försökte ansvarig minister aktivt och medvetet vilseleda allmänheten. Och så kan vi faktiskt inte ha det. Vare sig det skulle gälla spritförsäljning till högstadieungar. Eller vapenaffärer med brutala diktaturer.
Henrik Fröjmark
Medlem i Kristna Fredsrörelsen
Arbetar med freds- och demokratifrågor på Svenska Kyrkan
Gör som Henrik och bli medlem i Kristna Fredsrörelsen – bland annat för att arbeta mot oansvarig vapenexport. Anmäl intresse här: http://www.krf.se/kristna-fredsrorelsen-behover-dig
Förra veckan dominerades på olika håll våra flöden både på facebook och twitter av två händelser. Det började på måndagen med #saudivapen. Efter Ekots avslöjande var upprördheten stor och många ”rasade” över nyheten att Sverige hjälper diktaturen Saudiarabien med att bygga vapen. KrFs syster Svenska Freds fick bra spridning på sin misstroendeförklaring mot svensk vapenexport och tusentals har denna vecka skrivit under den. Politikersvar har börjat utkrävas och gissningsvis kommer facebook och twitter behövas framöver. Det kontinuerliga samtalet som förs där håller fokus på, och förhindrar att frågan försvinner ur folks medvetande.
Det som dock har tagit fokus från vapenfabriken i Saudarbien är nästa stora händelse denna vecka vad gäller frågor om rättvisa och vår omvärld. På onsdagen blev jag (Gustaf) inbjuden till en facebookgrupp som kallades ”Kony2012 Sweden” och efter lite googlande fick jag ett hum om att det handlade om en kampanj mot en krigsherre i Uganda med många barnsoldater. Väl tillbaka på facebook var mitt händelseflöde översållat med länkar till filmklipp och folk började ändra sina profilbilder till bilder med Kony. Filmen fick oerhört snabb spridning, på onsdagskvällen hade den 30 minuter långa filmen från Invisible Children 10 miljoner visningar på Youtube. Samma kväll började kritik spridas mot organisationen bakom filmen, bland annat hur deras insamlade kapital fördelas. Jag vet för lite om det för att uttala mig men jag har förstått så mycket att filmens budskap är att via uppmärksamhet i sociala medier skapa opinion för att påverka makthavare ifrån främst USA att på ett eller annat sätt gå in med trupper för att leta rätt på Joseph Kony. Jag kan kritisera det koloniala perspektivet i filmen, att de svarta behöver de vitas hjälp. Jag kan kritisera filmen för att den målar i svart och vitt, onda och goda, och ifrågasätta om det är så enkelt som att gå in, oskadliggöra Kony och upplösa LRA för att lösa problemen. Oavsett vad så löser det inte grundfrågan: hur stoppar vi katastrofer som den i Uganda med omnejd från att ske?
Det är här som var och ens värderingar sätts på prov, att propagera mot en vapenfabrik i en av världens värsta diktaturer är ganska enkelt men att vara emot en militärinsats av en demokrati i syfte att leta rätt på en av världens största krigsförbrytare kräver mer argument för ickevåld. Alla våra värderingar ställs på sin spets i den här frågan, när den otvetydigt onda är tydlig och svärdets lösning är lockande. För att grundmura tanken om att alla människor är värda att älska och att det antagligen innebär att man inte ska skjuta på dem går jag ickevåldskurser, läser böcker och samtalar om ickevåld som ideologi. I boken ”I vänliga rebellers sällskap” av Spalde och Strindlund, för övrigt ett bra tips för dig som vill få en överblick över den kristna ickevåldstraditionen, citeras teologen Ron Sider:
De som bekänner Jesus som vägen till fred måste vara beredda att dö för sitt arbete för fred och rättvisa. Är vi inte det bör vi erkänna att vi aldrig menat allvar med att korset är ett alternativ till svärdet. Inte heller ska vi ha mage att ens viska ett ord av pacifism till våra systrar och bröder som lever i länder fyllda av desperation och orättvisa.
Är jag beredd att dö för min tro idag eller ens sitta i fängelse? Nej, jag är inte där än, långt ifrån, men jag har valt ickevåldet som en väg framåt och är mycket inspirerad och tacksam för de människor som kommit längre på vägen. Även om något inte med automatik blir rätt för att någon är beredd att gå i fängelse eller till och med dö för det så känner jag en stor attraktion i den beslutsamheten och ärligheten i ideologin som det innebär. Och det är det fler än jag som tycker. Dessa ord måste vara vårt motto när vi ställs inför valet mellan svärdet och korset, geväret och kärleken, oavsett om det handlar om #saudivapen eller #kony2012.
”Vi som var fulla av krig, mord mot varandra och all ondska har var och en förvandlat sina krigsredskap – svärd till plogar och spjut till jordbruksredskap. Nu odlar vi fruktan för Gud, rättvisa, vänlighet mot människor, tro, och förhoppningen om framtiden given till oss av Fadern genom den Korsfäste… Ju mer vi förföljs och blir martyrer, desto mer kommer andra i desto större mängder till tro.” – Justinus Martyren, omkring år 160
Vi ber för mer fantasi i konfliktlösningar världen över och ödmjukhet inför svårigheterna i att följa korsets och ickevåldets väg.
Gustaf Frisell och Henric Götefelt
