krf karta blogg

“Biståndet ska inte skapa tillväxt – det ska bekämpa fattigdom”

Är tillväxt i sig en garant för att fattiga människor blir mindre fattiga?

Nej.

Blir vansinnigt provocerad av biståndsdebatten i SVTs debatt (för övrigt ett grunt program för att komma från ett public servicebolag). Det mest upprapade argumentet, under 30 minuter av svammel, är att bistånd inte ger ekonomisk tillväxt.

Är det argumentet hållbart för att nedvärdera bistånd? Oavsett om det stämmer eller inte? Är tillväxt i sig en garant för att fattiga människor blir mindre fattiga?

Nej.

Tillväxten som fattigdomsbekämpare är meningslös om den inte fördelas och det är istället där bistånd kan göra skillnad genom att:

  • marginaliserade grupper får stöd och kunskap i att utkräva sina rättigheter.
  • statsförvaltningar får stöd i att bygga upp en fördelningsmekanism som fungerar.
  • det demokratiska deltagandet ökar genom stöd till det civila samhället så att medborgarna kan påverka hur deras representanter väljer att fördela offentliga medel.
  • även flickor får utbildning, en faktor som visat sig vara avgörande i ett lands utveckling.
  • ge skydd till fackföreningsaktiva som arbetar för rättvisa löner och därför utsätts för dödshot, våld och försvinnanden.

Och förutom det märkliga resonemanget att bistånd ska ge tillväxt var det Gunilla Carlssons eviga ramsa om att kunna visa resultat.

Skattebetalarnas pengar ska vi vara försiktiga med, men det vore fint om lika tydliga krav ställdes på de militära internationella insatser som Sverige deltar i utomöands som på det svenska biståndet?

I riksrevisionens pressmeddelande (april 2011) angående den egna rapporten kring den svenska truppen i Afghanistan och andra militära insatser finner man följande:

”Eftersom regeringen inte har konkretiserat mål eller motiv är det heller inte tydligt vad de svenska bidragen förväntas uppnå eller vilka resultat som ska redovisas. /—/  Kostnaderna ökar men ingen har överblick. Det går heller inte att få fram de totala kostnaderna.”  (Läs hela rapporten på http://www.riksrevisionen.se/sv/rapporter/Rapporter/EFF/2011/Svenska-bidrag-till-internationella-insatser-/)

Läs  http://www.krf.se/tank-tanken-att-ickevald-ar-effektivare-an-militaren

Frideborg Ognissanti

Programsekreterare Fredstjänst och Internationell Medföljning på Kristna Fredsrörelsen

 

“Ickevåld är enda sättet att arbeta mot orättvisor och förtryck”

Att polisen upplevde tisdagens ickevåldsdemonstrationerna  vid migrationsverket som så provocerande att man använde våld är både förvånande och upprörande.

Igår kväll hade jag glädjen att träffa en  ickevåldslegend. Jean Zaru – känd för sin kamp för rättvisa, jämlikhet och frihet för det palestinska folket. ”Jag har utvecklat en spiritualitet som fokuserar på att se ljuset i alla människor. Jag rasar mot förtrycket och orättvisan i vår situation, men jag vägrar förstöra. Vi lider och blir upprörda men väljer att möta förtrycket med ickevåld, och det gör mig farligare i Israels ögon än Hamas.” Jeans historia är inspirerande, imponerande men också svår att höra. Enligt henne är Ickevåld den enda möjligheten att inte låta sig uppslukas av hat utan leva som om frihet, rättvisa och jämlikhet är möjlig. Som Gandhi hade sagt: Hon lever den förändring hon vill se i världen. Tänk att det kan upplevas så oerhört provocerande.

Under gårdagen läste jag också rapporter om polisvåld mot flera svenska flyktingaktivister som under tisdagkvällen genom ickevåldsaktioner sökte stoppa utvisningen av asylsökande till Irak. (De svenska utvisningarna av människor till Irak har fått kritik från FN, Amnesty, Iraks egen regering och vid ett tillfälle har de svenska utvisningarna tom stoppats av EU domstolen.) Trots att aktivisterna var tydliga med att de tänkte agera fredligt bemöttes de med betongslag, hundattacker och uppenbara provokationer från polisen.

Att ickevåldsaktivister i Palestina, Västsahara eller Sudan anses vara ett hot mot makten är inte förvånande. Många som valt att förändra världen genom ickevåld gör det utifrån strategier som inbegriper risken att bli skadad eller gripen. De människor som valde att följa Gandhi i kampen för ett fritt Indien visste att det fanns ett pris. Medborgarrättsrörelsen i USA var förberedda innan de genomförde tex sit-ins eller demonstrationer. I filmen ”A force more powerful” ser man hur medlemmar ur rörelsen får uppleva att bli knuffade och fimpade i håret av cigaretter som en övning inför vad som de trodde att de senare skulle få möta.  Att inte fly eller använda våld tillbaka i en sådan situation blir lättare om man analyserat olika scenarier och tränat innan. Att polisen upplevde tisdagens ickevåldsdemonstrationerna  vid migrationsverket som så provocerande att man använde våld är både förvånande och upprörande. När jag läst vittnesmål från de som deltog i aktionerna är det tydligt att upplevelsen satt djupa spår, rädslan, maktlösheten och inte minst besvikelsen och otryggheten av att den makt som ska skydda medborgare istället angriper dem, är stark.

Jag är precis som Jean Zaru övertygad  om att ickevåld är det enda sättet att arbeta mot orättvisor och förtryck. Priset för flyktingaktivisterna var högt, men det leder också till kärnan i ickevåldstanken – att synliggöra orättvisa maktstrukturer. Och jag är så imponerad och stolt över de människor som tar personliga risker för sina medmänniskors skull. Att de trots trauman, hundbett och slag fortsätter kämpa mot en svensk flyktingpolitik som innebär att människor som flytt sina hemländer och tillbringat många år i Sverige brutalt skickas tillbaka till en tillvaro av rädsla, hot och trakasserier.

Jag tycker inte att vi ska acceptera polisens våldsanvändning. Jag tycker aktivisterna gör rätt i att blogga, kontakta media, visa bilder – det görs uppenbart med fokus på sakfrågan, svensk flyktingpolitik. Men generellt finns det också utmaningar för alla som vill använda ickevåldsmetoder för samhällsförändring. Jag tror att vi kan bli ännu mer strategiska, genomtänkta och framgångsrika i våra metoder för att uppmärksamma och protestera mot de delar av svensk politik som är i grov motsättning mot mänsklig värdighet och solidaritet.

Strategiskt ickevåld – Hur kan vi använda flera olika ickevåldsmetoder och få dem att stärka varandra? Aktioner som blockader och die-ins är viktigt men bör planeras långsiktigt utifrån vad som är målet och sedan kompletteras med andra protester som namninsamlingar och demonstrationer, ickesamarbeten, som att t.ex. att förmå bussbolag som medverkar vid deportationer att inte ta dessa uppdrag (detta har också gjorts framgångsrikt av de som agerar mot svensk flyktingpolitik). En annan mycket viktig aspekt är att inte bara protestera utan att också formulera och söka det goda alternativet bortom protesterna. Här ingår också att belöna goda handlingar. T.ex. skickades blommor till Bussbolaget Björks buss som efter en kampanj slutade köra bussar vid deportationer.  

Utbildning – genom att de som upprörs över orättvisor och förtryck får utbildning i hur man kan arbeta med ickevåld ökar möjligheten till framgång. Om jag vet och förstår vilka olika metoder jag kan använda och sedan tränar mig i dem i rollspel ökar också möjligheten att jag hittar konstruktiva lösningar till dialog och samarbete i en hotfull situation.

Vara många – Ju fler vi är desto mer kan vi göra är ett lite slitet utryck men det stämmer när det handlar om förändring genom ickevåld. När Cecilia Uddén rapporterade från revolutionen i Egypten i början av förra året sa hon att det inte var förrän hon såg äldre kvinnor kliva av bussen på väg från affären för att delta i protesterna som hon förstod att Mubarak skulle störtas.

Jag hoppas att de senaste dagarnas berättelser inte i första hand skrämmer, utan upprör och inspirerar människor att ännu tydligare utmana orättvisor och förtryck, oavsett om det är i Sverige, Palestina eller någon annanstans. Ett steg kan vara att delta i en ickevåldsutbildning. På www.krf.se annonseras utbildningar över hela Sverige. Och redan den 5-6 maj finns möjlighet för er i Stockholm, då hålls en utbildningshelg i Botkyrka med särskilt fokus på ickevåldsmetoder kopplat till asylpolitik. Kontakta matilda.utbult@gmail.com om du är intresserad!

Läs också:

Matilda Mattlo Utbult och Niclas Perssons bloggtexter på: www.flyktingbloggen.se

Jonas Bergströms blogg: http://bergstromjonas.se/

Alberto Patishtán, politisk fånge i Mexiko
Frihet för Alberto Patishtán, politisk fånge i Mexiko.

Frihet för Alberto Patishtán, politisk fånge i Mexiko.

Läs det allra senaste om Alberto Patishtán på Kristna Fredsrörelsens hemsida!

Twittra om Alberto Patishtán: #LibertadPatishtan

På senare år har frågan om politiska fångar blivit högaktuell i Sverige. Journalisten Dawit Isaak har suttit fängslad i Eritrea sedan 2001 och sedan 2011 sitter två andra journalister fängslade i Etiopien, Johan Persson och Martin Schibbye. Vissa menar också att den pågående rättegången mot en svensk journalist i Colombia är exempel på ett politiskt motiverat åtal.

Kristna Fredsrörelsen arbetar med mänskliga rättigheter och internationell medföljning i tre länder i Latinamerika: Colombia, Guatemala och Mexiko. I vårt arbete med att skydda hotade människorättsförsvarare träffar vi personer som med risk för sina egna liv står upp för fred, rättvisa och alla människors lika värde. En av dessa människorättsförsvarare är läraren Alberto Patishtán från delstaten Chiapas i Mexiko. Alberto Patishtán fängslades för snart tolv år sedan, anklagad för ett mycket grovt brott som han inte är skyldig till. Domaren i fallet underkände vittnesmålet mot Alberto Patishtán och friade en person som stod medåtalad i samma fall. Men Alberto Patishtán blev dömd till 60 års fängelse utan vidare förklaring. Enligt Alberto Patishtán själv så motiverades fängelsedomen med att han engagerat sig politiskt för att avsätta kommunstyrelsens ordförande i hans hemkommun El Bosque i Chiapas.

Kristna Fredsrörelsens fredsobservatörer fick kännedom om fallet Alberto Patishtán år 2008 när politiska fångar och deras anhöriga inledde en hungerstrejk i Chiapas. Hungerstrejken leddes av Alberto Patishtán och resulterade i att Chiapas delstatsregering gjorde en översyn och släppte hundratals fångar som dömts på felaktiga grunder eller av politiska skäl. Alberto Patishtán tvingades dock sitta kvar i fängelset när hans kamrater släpptes. Kristna Fredsrörelsens fredsobservatörer har besökt honom i fängelset flera gånger sedan dess. Hösten 2011 hände samma sak igen, en hungerstrejk ledde till att flera oskyldigt dömda fångar släpptes ur fängelset, men Alberto Patishtán sitter fortfarande fängslad. Den 20 oktober 2011, mitt under hungerstrejken, blev Alberto Patishtán på oklara grunder förflyttad från fängelset i Chiapas till ett annat fängelse i norra Mexiko, tvåtusen kilometer bort från sina anhöriga i hemregionen. Kristna Fredsrörelsens samarbetsorganisation, det mexikanska människorättscentret Fray Bartolomé de Las Casas (Frayba), protesterade mot förflyttningen av Alberto Patishtán och har även lämnat in en formell förfrågan om översyn av fallet till den interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter (CIDH).

Den 19 april 2012 fyllde Alberto Patishtán 41 år. Han tvingades fira även denna födelsedag i fängelset. Som ett sätt att uppmärksamma hans fall och visa vårt stöd skrev Kristna Fredsrörelsen en enkel hälsning till honom på hans födelsedag. Brevet var tvunget att skrivas för hand enligt reglerna för mexikanska fängelser.

Brev från Kristna Fredsrörelsen till Alberto Patishtán på hans födelsedag den 19 april 2012.

Brev från Kristna Fredsrörelsen till Alberto Patishtán på hans födelsedag den 19 april 2012.

Brevet lyder på svenska:

Solidaritetsbrev från Kristna Fredsrörelsen till Alberto Patishtán Gómez, lärare, församlingsmedlem, politisk fånge och människorättsförsvarare.

Käre Alberto Patishtán Gómez,

Vi skriver till dig på din födelsedag den 19 april 2012 för att påminna dig om att du inte är ensam. Kristna Fredsrörelsen, en svensk organisation med kristen grundsyn som arbetar för fred och ickevåld, står i solidaritet med dig. Vi har i flera år arbetat för rättvisa och för din frihet. Under de senaste åren har vi också besökt dig i fängelset CERSS No.5 i delstaten Chiapas för att stödja dig i ditt arbete med att försvara de mänskliga rättigheterna. Vi deltog också i blixtaktionen i oktober 2011 när de mexikanska myndigheterna flyttade dig till fängelset CEFERESO No.8 i Sinaloa. Vid flera tillfällen har vi uppmärksammat ditt fall och bett om rättvisa i möten med mexikanska myndigheter, och detta är något som vi kommer fortsätta med så länge det behövs.  

Vi minns idag de ord som du delade med dig av till oss, representanter för Kristna Fredsrörelsen, vid ett besök i fängelset CERSS No.5 den sjätte januari 2011. Du sa då:

“Era ideal är mina ideal. Er kamp är min kamp. Er smärta är min smärta. Och min frihet kommer också att bli er frihet.”

Hälsningar Aron Lindblom, Lisa Hederstierna och Karin Bender, Kristna Fredsrörelsen.

Brevet från Kristna Fredsrörelsen till Alberto Patishtán finns publicerat på spanska på bloggen Libertad Alberto Patishtán. Vill du också skriva ett brev till Alberto Patishtán? Skicka ett mejl på engelska eller spanska till Frayba på adresserna: presoschiapas@gmail.com och solidaridad@frayba.com.mx

Läs mer om Alberto Patishtán här och här (båda artiklarna är på svenska).

Har du frågor? Kontakta Aron Lindblom på Kristna Fredsrörelsen: aron.lindblom@krf.se

Var finns kulorna?- om säkerhet och pengar

I dag är det Global Day of Action agianst Military Spending – och därför bloggar Lars Ingelstam (professor vid Linköping univeristet) om vad de 46 miljarder totalförsvaret får varje år egentligen går till.

Från en die-in om svensk vapenexport på Equmenias stämma 2011

 Sveriges BNP är (2010) 3308 GSEK (miljarder kronor). Detta är alltså det erkända måttet på hur mycket värde som produceras (och konsumeras) i vårt land under ett år.

Självfallet är det mycket viktigt att skilja på samhällets ekonomi och statens (vilket inte alltid sker, t ex i diskussionen om Italien och Grekland). Den svenska statens totala utgifter är 826 GSEK (2010). Kommuner och landsting spenderar cirka 500 GSEK.

Några av statens viktigaste utgiftsområden (exempel) i GSEK:

  • Rikets styrelse                                                                        11
  • Utrikesförvaltning                                                                   2
  • Totalförsvar                                                                             46 (Försvarsmakten 40)
  • Internationellt bistånd                                                         31 (Sida 16)
  • Arbetsliv, arbetsmarknad                                                   76
  • Sveriges Domstolar                                                                   5
  • Utbildning & universitetsforskning                                  55
  •                                                                                           Avgift till EU                                                                               30

 I en helt annan division faller ett antal utgiftsposter som troligen är mera välbekanta för bloggens läsare. Till exempel (beloppen fortfarande i GSEK):

 Sidas bistånd genom Civila samhällets organisationer     1,5 (viss info i SE ingår)

  • Sida: konflikt, fred och säkerhet                                           0,568
  • Folke Bernadotteakademin: anslag + bistånd                    0,200
  • Folke Bernadotteakademin: ”fredsmiljonen”                     0,014

 För den som vill göra överslagsberäkningar kan noteras att ett ”normalt” årsverke (en anställd i normalt löneläge) kostar mellan 0,5 och 1.5 MSEK (men det finns många sätt att räkna!).

Försvarsmakten (FM) som enligt ovan disponerar cirka 40 miljarder per år är numera en myndighet och inte längre uppdelad i armé, marin, flygvapen osv. Försvarsmaktens totala statsanslag (2012) är uppdelat i:

  • Förbandsverksamhet och beredskap                                  22
  • Fredsfrämjande förbandsinsatser                                       2,3
  • Anskaffning av materiel och anläggningar                          9
  • Vidmakthållande av dito                                                            7
  • Forskning och teknikutveckling                                           0,8

Inom samma departementsområde finns bland annat:

Förvarsexportmyndigheten, FXM                                                    0,08

Samhällsskydd och beredskap (MSB mm)                                      2,2

Det finns skäl att särskilt kommentera FM:s internationella insatser och hur kostnaderna redovisas. Inom FM:s 40 GSEK budgeteras alltså 2,3 GSEK för ”Fredsfrämjande förbandsinsatser”(varav ISAF i Afghanistan kostar 1,9 GSEK)

Nordic Battle Group (2010-2011) beräknades kosta 0,5 GSEK för att hålla gruppen i beredskap men bortåt 1,5 om den skulle komma till användning. Enligt Riksrevisionens rapport (2011) borde siffran för FM:s internationella insatser vara ”ett par” GSEK högre. RiR är kritisk till att FM bara redovisar ”särkostnader”. Hur man än räknar blir slutsatsen att huvuddelen av ”insatsförsvarets” kostnader ligger kvar i Sverige (åtminstone 30 GSEK). Av dessa är minst 14 GSEK relaterade till materiel.

FM lägger själv stor vikt vid sina internationella insatser. Årsredovisningen 2009 har som omslagsbild en svensk officer som delar ut någonting som ser ut som en låda med bröd till kvinnor och hungriga svarta barn i en roddbåt. De rekryteringskampanjer som drivits och drivs (till exempel i Stockholms tunnelbana) för Grundläggande militär utbildning (GMU) 2011 och 2012 nämner nästan enbart internationellt arbete; sådant som att ”tala med civila”.

Sedan mitten av 1990-talet har Försvarsmakten tagit en ”operativ time-out” från uppgiften att försvara Sverige, eftersom det inte fanns någon fiende. Den diffusa och delvis motsägelsefulla inriktningen har inte i någon större utsträckning uppmärksammats i debatten.  Jag finner det paradoxalt att samtidigt som FM i offentligheten framhåller sina internationella insatser så under-redovisas kostnaderna. I kronor räknat är det cirka 80 % av FMs anslag som inte används internationellt.

Lars Ingelstam har skrivit en rapport om vapenexport – beställ på lars@ingelstam.se

 

Hungerspelen visar våldets verkliga pris

Hungerspelen heter en av världens absolut största boksuccéer just nu. Suzanne Collins ungdomstriologi har sålt i ofattbara 26 miljoner exemplar och när filmatiseringen hade premiär för snart tre veckor blev det den tredje mest sedda filmen i USAs historia. Historien utspelar sig i ett framtida USA där huvudstaden håller delstaterna i ett diktatoriskt järngrepp. Kritik eller uppror straffas med tortyr eller döden. Det mest kraftfulla maktvapnet är Hungerspelen, ett lotteri där varje delstat tvingas lämna ifrån sig två ungdomar till ett gladiatorliknande, direktsänt, spel där bara en kan överleva. Hungerspelen handlar om krig och förtryck, om barnsoldater, om våld och rädsla som maktmedel och om det oerhört svåra i att försöka göra motstånd utan att själv förstöras av våld och hat. Och trots att historien utspelar sig i ett framtida dystopiskt USA, handlar Hungerspelen i högsta grad om verkligheten. I höstas träffade jag Brahim Dahane, människorättsförsvarare från det ockuperade Västsahara och företrädare för en av Kristna Fredsrörelsens samarbetsorganisationer. Brahim, som suttit fängslad flera gånger berättade om de maktmedel och tortyrmetoder som används av ockupationsmakten Marocko, han berättade om ungdomar som tappat tron på en fredlig lösning och som börjat tala om väpnat uppror. Han pratade om hur svårt det är att företräda alternativ och fredliga lösningar, men också hur viktigt det är att omvärlden inte vänder ryggen åt de krafter och människor som försöker. Samma helg som filmatiseringen av Hungerspelen hade premiär besöktes Kristna Fredsrörelsen av två unga fredsaktivister från Egypten. Esraa och Michael, som berättade med inlevelse om sina upplevelser från Tahirtorget för ett år sen.  Om hur längtan efter frihet från förtryck blev så stark att de med risk för sina egna liv gick ut och protesterade. I Suzanne Collins böcker finns inga ickevåldsliga alternativ. Kanske är det delvis därför som Hungerspelen är så viktig; den visar våldets verkliga pris, oavsett vem som utövar det. Det finns inga krigshjältar eller människoliv som kan offras för den goda sakens skull. Därför är mitt tips till alla tonårsföräldrar; Läs Hungerspelen tillsammans med dina barn, prata om världens konflikter, om den Arabiska våren, om Burma, Västsahara eller Mellanöstern, prata om frihetens pris men också om vi kan göra för att inte bli passiva åskådare till verklighetens Hungerspel.

Image

Sofia Walan, generalsekreterare för Kristna Fredsrörelsen. Texten har tidigare publicerats i http://www.sandaren.se/