Inlägg från: april 2012

Att polisen upplevde tisdagens ickevåldsdemonstrationerna  vid migrationsverket som så provocerande att man använde våld är både förvånande och upprörande.

Igår kväll hade jag glädjen att träffa en  ickevåldslegend. Jean Zaru – känd för sin kamp för rättvisa, jämlikhet och frihet för det palestinska folket. ”Jag har utvecklat en spiritualitet som fokuserar på att se ljuset i alla människor. Jag rasar mot förtrycket och orättvisan i vår situation, men jag vägrar förstöra. Vi lider och blir upprörda men väljer att möta förtrycket med ickevåld, och det gör mig farligare i Israels ögon än Hamas.” Jeans historia är inspirerande, imponerande men också svår att höra. Enligt henne är Ickevåld den enda möjligheten att inte låta sig uppslukas av hat utan leva som om frihet, rättvisa och jämlikhet är möjlig. Som Gandhi hade sagt: Hon lever den förändring hon vill se i världen. Tänk att det kan upplevas så oerhört provocerande.

Under gårdagen läste jag också rapporter om polisvåld mot flera svenska flyktingaktivister som under tisdagkvällen genom ickevåldsaktioner sökte stoppa utvisningen av asylsökande till Irak. (De svenska utvisningarna av människor till Irak har fått kritik från FN, Amnesty, Iraks egen regering och vid ett tillfälle har de svenska utvisningarna tom stoppats av EU domstolen.) Trots att aktivisterna var tydliga med att de tänkte agera fredligt bemöttes de med betongslag, hundattacker och uppenbara provokationer från polisen.

Att ickevåldsaktivister i Palestina, Västsahara eller Sudan anses vara ett hot mot makten är inte förvånande. Många som valt att förändra världen genom ickevåld gör det utifrån strategier som inbegriper risken att bli skadad eller gripen. De människor som valde att följa Gandhi i kampen för ett fritt Indien visste att det fanns ett pris. Medborgarrättsrörelsen i USA var förberedda innan de genomförde tex sit-ins eller demonstrationer. I filmen ”A force more powerful” ser man hur medlemmar ur rörelsen får uppleva att bli knuffade och fimpade i håret av cigaretter som en övning inför vad som de trodde att de senare skulle få möta.  Att inte fly eller använda våld tillbaka i en sådan situation blir lättare om man analyserat olika scenarier och tränat innan. Att polisen upplevde tisdagens ickevåldsdemonstrationerna  vid migrationsverket som så provocerande att man använde våld är både förvånande och upprörande. När jag läst vittnesmål från de som deltog i aktionerna är det tydligt att upplevelsen satt djupa spår, rädslan, maktlösheten och inte minst besvikelsen och otryggheten av att den makt som ska skydda medborgare istället angriper dem, är stark.

Jag är precis som Jean Zaru övertygad  om att ickevåld är det enda sättet att arbeta mot orättvisor och förtryck. Priset för flyktingaktivisterna var högt, men det leder också till kärnan i ickevåldstanken – att synliggöra orättvisa maktstrukturer. Och jag är så imponerad och stolt över de människor som tar personliga risker för sina medmänniskors skull. Att de trots trauman, hundbett och slag fortsätter kämpa mot en svensk flyktingpolitik som innebär att människor som flytt sina hemländer och tillbringat många år i Sverige brutalt skickas tillbaka till en tillvaro av rädsla, hot och trakasserier.

Jag tycker inte att vi ska acceptera polisens våldsanvändning. Jag tycker aktivisterna gör rätt i att blogga, kontakta media, visa bilder – det görs uppenbart med fokus på sakfrågan, svensk flyktingpolitik. Men generellt finns det också utmaningar för alla som vill använda ickevåldsmetoder för samhällsförändring. Jag tror att vi kan bli ännu mer strategiska, genomtänkta och framgångsrika i våra metoder för att uppmärksamma och protestera mot de delar av svensk politik som är i grov motsättning mot mänsklig värdighet och solidaritet.

Strategiskt ickevåld – Hur kan vi använda flera olika ickevåldsmetoder och få dem att stärka varandra? Aktioner som blockader och die-ins är viktigt men bör planeras långsiktigt utifrån vad som är målet och sedan kompletteras med andra protester som namninsamlingar och demonstrationer, ickesamarbeten, som att t.ex. att förmå bussbolag som medverkar vid deportationer att inte ta dessa uppdrag (detta har också gjorts framgångsrikt av de som agerar mot svensk flyktingpolitik). En annan mycket viktig aspekt är att inte bara protestera utan att också formulera och söka det goda alternativet bortom protesterna. Här ingår också att belöna goda handlingar. T.ex. skickades blommor till Bussbolaget Björks buss som efter en kampanj slutade köra bussar vid deportationer.  

Utbildning – genom att de som upprörs över orättvisor och förtryck får utbildning i hur man kan arbeta med ickevåld ökar möjligheten till framgång. Om jag vet och förstår vilka olika metoder jag kan använda och sedan tränar mig i dem i rollspel ökar också möjligheten att jag hittar konstruktiva lösningar till dialog och samarbete i en hotfull situation.

Vara många – Ju fler vi är desto mer kan vi göra är ett lite slitet utryck men det stämmer när det handlar om förändring genom ickevåld. När Cecilia Uddén rapporterade från revolutionen i Egypten i början av förra året sa hon att det inte var förrän hon såg äldre kvinnor kliva av bussen på väg från affären för att delta i protesterna som hon förstod att Mubarak skulle störtas.

Jag hoppas att de senaste dagarnas berättelser inte i första hand skrämmer, utan upprör och inspirerar människor att ännu tydligare utmana orättvisor och förtryck, oavsett om det är i Sverige, Palestina eller någon annanstans. Ett steg kan vara att delta i en ickevåldsutbildning. På www.krf.se annonseras utbildningar över hela Sverige. Och redan den 5-6 maj finns möjlighet för er i Stockholm, då hålls en utbildningshelg i Botkyrka med särskilt fokus på ickevåldsmetoder kopplat till asylpolitik. Kontakta matilda.utbult@gmail.com om du är intresserad!

Läs också:

Matilda Mattlo Utbult och Niclas Perssons bloggtexter på: www.flyktingbloggen.se

Jonas Bergströms blogg: http://bergstromjonas.se/