krf karta blogg

Inlägg från: augusti 2012

Nu gäller det – lätta vapenkonferensen som inte får falla i glömska

Små och lätta vapen är mänsklighetens värsta massförstörelsevapen – varje år dödas fler än en halv miljon människor. Efter omfattande kompromisser antog FN 2001 en handlingsplan för att kontrollera dessa vapen och minska det väpnade våldet. Idag går startskottet för FN:s andra översynskonferens där världssamfundet måste ta modiga beslut för att rädda liv. Kristna Fredsrörelsen är på plats för att påverka.

Exakt en månad efter ATT-förhandlingarnas antiklimaxartade slut, samlas idag stater från hela världen i FN:s högkvarter i New York igen för att under två veckor utvärdera den tio år gamla handlingsplanen för små och lätta vapen (PoA). Även om handlingsplanen endast är politiskt bindanden, var den en viktig plattform för inledande av ATT-förhandlingarna och inkluderar till skillnad från ATT många fler kontrollåtgärder (se länk). För att ha en reell effekt på vapenkontroll och minskning av det väpnade våldet är FN, de flesta stater och civilsamhällets fredsorganisationer överens om att handlingsplanen måste stärkas. Samtidigt finns starka intressen från vissa stater och lobbygrupper för vapenindustrin som vill underminera detta arbete. Senast världssamfundet hade chans att förbättra handlingsplanen, 2006, misslyckades det helt och om inte uppmärksamhet riktas mot denna konferens är risken att detta återupprepas. Kristna Fredsrörelsen åker till konferensen tillsammans med våra partnerorganisationer. Vi hoppas lämna konferensen med en stärkt handlingsplan som verkligen gör skillnad.

Kristna Fredsrörelsen arbetar tillsammans med partners i bl.a. Guatemala, Honduras, El Salvador, Mexiko, Colombia och Venezuela, länder där det väpnade våldet idag har blivit ett av de främsta hoten mot både den ekonomiska och den demokratiska utvecklingen. Statistisk sett är risken att drabbas av väpnat våld större i dessa länder än vad den är i många krigszoner. För att minska det väpnade våldet har civilsamhället gått ihop i nätverket CLAVE, vilka bidragit till att flera stater i Latinamerika har förbättrat lagstiftningen kring lätta vapen. Civilsamhället har sedan handlingsplanens start varit en viktig dialogpartner, både i att driva på att planen förbättras och att granska hur stater implementerar den.

Vi och övriga civilsamhällesorganisationer på plats (länk IANSA) menar att det minsta man kan begära av konferensen är att man lyckas konsolidera handlingsplanen och stärka implementeringen, vilket krävs för att behålla fokus kring lätta vapenproblematiken. Dessutom bör man inkludera sambandet mellan lätta vapen och brott mot mänskliga rättigheter. Offers rättigheter och genderbaserat våld är viktiga frågor som idag behöver finnas med i handlingsplanen för att stärka den mänskliga säkerheten. Vi uppmuntrar Sverige att fortsätta driva på för att inkludera ammunition och vapenlager i handlingsplanen; självklart bör kulorna som dödar människor vara med i handlingsplanen och stater behöver ha god kontroll över sina vapenlager för att inte vapnen ska spridas.

Medan Sverige drivit en bra linje i både förhandlingarna kring ATT (se blogginlägg) och PoA (se Sveriges uttal i mars) är det mycket oroande att resurserna till vapenkontroll och väpnat våld minskar. För att Sveriges diplomatiska agerande ska göra skillnad i realiteten, måste man fortsätta stödja civilsamhället i syd för att stärka arbetet nationellt och regionallt i utsatta länder. Det är därför viktigt att UD och Sida bryter trenden mot minskade resurser till det lätta vapenarbetet i Latinamerika, den region i världen som är mest drabbad av det väpnade våldet.

Efter sommarens intensiva ATT-förhandlingar med oklar fortsättning, är det viktigt att världssamfundet nu visar att det kan komma överens om att stärka överenskommelser kring väpnat våld. Om vi åker hem från NY med en stärkt handlingsplan inger det både kraft till de fortsatta ATT-förhandlingarna och ger ett viktigt komplement till ATT gällande kontroll av lätta vapen och minskning av väpnat våld. En chans för bra för att missa!

Vi är på plats under förhandlingarna från den 30 september. Följ oss här på bloggen och på twitter.com/kristnafreds

Vidare läsning:
FN:s handlingsplan och civila samhällets krav på förbättring, Small Arms Survey Briefing Paper August 2012

Den globala plattformen för civilsamhällets arbete mot väpnat våld, The International Action Network on Small Arms (IANSA)

Vill du också se en mer reglerad vapenhandel? Kristna Fredsrörelsen behöver dig! Bli medlem och ge en gåva till Kristna Fredsrörelsen på bg 900-03 16 för att stötta vårt arbete

Kristna Fredsrörelsen
“Vi känner oss tryggare tack vare er”
En av zapatisternas väggmålningar i Chiapas - södra Mexiko. Foto: Aron Lindblom

En av zapatisternas väggmålningar i Chiapas – södra Mexiko. Foto: Aron Lindblom

Zapatisterna är en folkrörelse av ursprungsfolk och bönder på landsbygden i Chiapas som sedan 1994 arbetar för att konstruera egna samhällsstrukturer bortom den mexikanska statens inflytande. Morelia är ett litet samhälle på landsbygden och fungerar som centralort för zapatisternas organisering i en av deras fem regioner. Tillsammans med Sipaz fick vi den 17 augusti träffa tolv lokala ledare för zapatiströrelsen, majoriteten unga män och kvinnor som tillsammans pratade fyra olika språk: Tsotsil, tseltal, tojolabal och spanska.

– Vi tycker att det går ganska bra för oss i vår organisering, sa den unga kvinnan som förde ordet under mötet. Vi deltar inte i möten eller projekt med officiella regeringen. Vi lever av vårt eget arbete och det vi själva har lärt oss. Vi har våra egna skolor, egna hälsoprojekt med medicinalväxter och kooperativ för att producera majs och bönor. Problemen uppstår när regeringen försöker muta våra medlemmar för att lämna rörelsen. Men när vi blir utsatta för utpressning, hot eller andra provokationer så försöker vi aldrig hämnas. Blir det konflikter så försöker vi i första hand hitta lösningar och sätt att förstå varandra som bröder och systrar.

Majoriteten av zapatisternas medlemmar lever som jordbrukare och grunden till rörelsens överlevnad har varit den mark som ockuperades 1994. Under många år accepterade den mexikanska staten i praktiken ockupationen, men på senare tid har myndigheterna börjat registrera zapatisternas mark i andra personers namn. Det har skapat svåra konflikter på lokal nivå när bönder ställs mot bönder i kampen för mark och överlevnad. I början av augusti blev zapatister i samhället Moises Gandhi beskjutna av personer som försökte köra bort dem från deras mark (Moises Gandhi har fått sitt namn efter två av zapatisternas hjältefigurer: Moses som ledde sitt folk ur slaveriet och Gandhi som kämpade mot kolonialismen med ickevåld). Zapatisternas myndigheter i Morelia, samma myndigheter som vi besökte med Sipaz, skriver följande i ett uttalande på internet:

“Vi zapatister är varken provokatörer, aggressorer, paramilitärer eller kriminella. Vi är vanligt folk som vill arbeta och leva i fred. Den mark som återerövrades i upproret 1994 tillhör vår organisation och vi vill inte att någon ska förstöra vår kamp för att organisera oss och styra oss själva. Vi vet hur vi vill leva och styra våra samhällen och vi är beredda att försvara vår självständighet och våra rättigheter oavsett konsekvenserna.”

Ett viktigt verktyg för att motverka våld och hot i zapatisternas samhällen har varit närvaron av internationella observatörer, vilket är den funktion som både Kristna Freds och Sipaz fyller i Chiapas. Under mötet med zapatisterna i Morelia frågade vi vad den internationella närvaron har betytt för dem? Kvinnan som representerade zapatisterna i Morelia svarade:

– Vi känner oss tryggare tack vare er. När ni är här känner vi oss inte lika förföljda. Tack vare er så får hela världen höra talas om oss och vår kamp, och tack vare er så får vi höra om hur andra folk kämpar i andra delar av världen. Vi hoppas att ni kommer och hälsar på oss igen. Som vi zapatister brukar säga: ”Vi är många men vi är också en och samma”.

Zapatisternas kamp föds i ursprungsfolkens långa erfarenhet av förtryck. Ännu en bit in på 1900-talet hade ursprungsfolken inte rätt att bosätta sig permanent i städerna i södra Mexiko eller Guatemala och i många fall var de tvingade att utföra obetalt arbete åt kommunen eller storgodsägare. Diskrimineringen fortsätter än idag på så sätt att ursprungsfolken är överrepresenterade i fattigdom, barnadödlighet, mödradödlighet, analfabetism, hunger, osv.

Zapatisternas uppror och organisering tvingade de mexikanska myndigheterna att inleda en unik förhandlingsprocess med ursprungsfolkens organisationer. Förhandlingarna avbröts dock bara några år senare när zapatisterna inte såg tecken på god vilja från staten: Den militära närvaron i Chiapas fortsatte, lokala ledare dödades eller ”försvann” och i december 1997 genomfördes massakern i Acteal av en väpnad grupp som tränats av den mexikanska armén. På senare år har zapatisternas arbete fokuserat på att bygga upp en egen samhällsstruktur med målet att ursprungsfolken ska kunna styra sig själva.

Hälsa, sjukvård, matproduktion, kollektivtrafik och annan infrastruktur byggs långsamt upp av rörelsens egna gräsrötter. Det är en komplicerad process som dessutom genomförs i en kontext av militarisering och motstånd från de officiella myndigheternas sida. Zapatisternas organisering hotar inte bara myndigheternas prestige utan även viktiga ekonomiska intressen eftersom rörelsen inte tillåter skogsavverkning, gruvdrift, motorvägar, turisthotell eller stora dammprojekt inom sina områden. Målet är istället att leva i harmoni med naturen och hushålla med de resurser som finns för att garantera befolkningens rättigheter snarare än generera profit åt enskilda personer.

Aron Lindblom arbetar med Kristna Fredsrörelsens verksamhet i Mexiko och Guatemala.

Fakta om zapatisterna

  • I delstaten Chiapas i södra Mexiko arbetar Kristna Fredsrörelsen sedan 2000 med internationell medföljning av människorättsförsvarare och andra civila som upplever sig förföljda av myndigheter, polis, militär eller andra aktörer. Dessutom deltar vi som en av medlemsorganisationerna i Sipaz, som arbetar för att informera om situationen i Chiapas och stärka aktörer som arbetar för fred och mänskliga rättigheter. Det var inom ramen för Sipaz årsmöte som vi besökte zapatisterna i Morelia den 17 augusti 2012.
  • Kristna Fredsrörelsens arbete i Chiapas går ut på att medfölja civila aktörer som arbetar för de mänskliga rättigheterna och finnas på plats för att motverka att de konflikter som finns urartar i våld. Vi tar inte ställning för eller mot enskilda aktörer i konflikten men vi försvarar alla människors rätt att arbeta för fred och rättvisa och utöva sina mänskliga rättigheter.
  • Ett av zapatisternas främsta krav är ursprungsfolkens rätt att styra sig själva genom sina egna organisationer. Upproret 1994 hade karaktären av ett gerillakrig och zapatisternas rörelse har en väpnad gren. Samtidigt finns också en viktig åtskillnad mellan den civila organiseringen och gerillan som ledde upproret 1994. Kristna Freds medföljer zapatisternas civila myndigheter och de civila medlemmarna i zapatisternas folkrörelse. Vi har inget samröre med zapatisternas väpnade organisation. Värt att nämnas är också att Mexiko har en lag som formellt erkänner hela zapatiströrelsen med alla dess grenar som ett legitimt uttryck för ursprungsfolkens organisering i Chiapas och som förbjuder statliga aktörer att förfölja personer för deras medlemskap i rörelsen. Kristna Freds tar självklart avstånd från alla former av våld men vi tycker samtidigt att det är viktigt att vi som ickevåldsrörelse engagerar oss för rättvisa och fred i en konflikt där det finns risk för våld och där en mäktigare part kan sägas förtrycka en svagare. Målet med vår närvaro är att motverka hot och våld mot civila och bidra till en fredlig lösning på konflikten.

Länkar:

Uttalande från zapatisterna i Morelia, augusti 2012 (spanska): http://enlacezapatista.ezln.org.mx/2012/08/15/la-jbg-de-morelia-denuncia-ataque-de-la-orcao-con-arma-de-fuego-a-bases-de-apoyo-zapatista/

Sipaz hemsida (engelska och spanska): http://www.sipaz.org/index.php

Fredsobservatörernas blogg: http://fredsobservatorerna.wordpress.com/

Kristna Fredsrörelsen
Vad hände egentligen på FN-konferensen om vapenhandel?

Fem dagar har gått sedan den diplomatiska konferensen om ett nytt FN fördrag för kontroll av handeln med konventionella vapen slutade exakt på utsatt tid fredagen den 27 juli. Den mentala baksmällan har börjat lägga sig, men obduktionen över vad som egentligen hände det sista dygnet i New York har bara börjat. Faktum är att förhandlingarna som skulle leda fram till ett nytt fördrag inte fick något riktigt slutresultat. Varken ett ja till eller ett nej till ett nytt fördrag, men snarare ett jasså, eller ”Vi försöker senare i stället”.

De sista tio dagarna i New York drev upp både temperaturen och arbetstempot. Efter ett två veckors kidnappningsförsök från de skeptiska staterna som förde upp det ena skälet efter det andra för att förhala processen började äntligen arbetet med fördragstexten. De två huvudgrupper som satts att arbeta igenom de olika fördragsdelarna började producera text. Detta började dock mycket sent. Att sitta i det stora konferensrummet och se viceordföranden för diskussionen om fördragets mål skriva ”mål” på datorskärmen och sedan vänta på textförslag kunde kanske har setts som ett omen, men textförslag kom, med råge.

Ett febrilt arbete satte igång. Diplomaterna möttes både i formella och informella möten, i små grupper som stora, och när helgen var i antågande skruvade konferensens president upp tempot än mer. Både under lördag och söndag till långt in på småtimmarna hamrades text igenom i det så kallade ”Indonesien rummet”. Detta är ett samlingsrum i den gamla FN byggnaden som inte är ämnat för möten i vanliga fall. Att mötas i detta trånga rum, under helgtid och nattetid, utan sittplats för alla, översättning, eller tillgång till vare sig vatten eller mat var presidentens sätt att pressa fram konsensus till varje pris.

Metoden gav dock resultat och på tisdagen presenterades en full preliminär text för delegaterna. Detta gav varje stat mycket lite tid att få besked från sin huvudstad om huruvida texten kunde godkännas eller ej. Många stater var tveksamma till många delar av texten. Från civila samhällets perspektiv var tisdagens text långt ifrån fullständig och intensivt arbete lades ner för att förbättra den. Under hela månaden hade gruppen med civila samhällets representanter jobbat hårt med varje textförslag och idé – dag såsom natt. Onsdagen kom och gick, likaså halva torsdagen innan den slutgiltiga texten presenterades. Med knappt 24 timmar kvar innan konferensens slut lade konferenspresidenten ambassadör Moritan äntligen fram det första officiella utkastet på en fördragstext.

Torsdagen blev en ny nattmangling för delegaterna och under fredagsmorgonen fortsatte grupparbetet på hög nivå för att få fram en konsensustext. Skulle de kunna komma överens? Skulle de skeptiska staterna till slut inse att nästan fyra veckors förhalningsteknik inte hade fungerat? Vad skulle Kina, Ryssland och USA göra? Frågorna var många, förväntningen mycket stor men när USA tog ordet innan lunch fredag morgon och sköt ett varningsskott över bogen var det få som insåg vart det bar hän. USA talade i sitt anförande om behovet av mer tid för förhandling och påpekade att texten var ofullständig, väl medvetna om att det var de själva som hade insisterat på en rad skrivningar och formuleringar som ingen annan kunde acceptera. Andra stater följde efter i samma stil med en förfrågan om mer förhandlingstid. Konferenspresidenten ambassadör Moritan tog då beslutet att försöka rädda texten genom att bilägga den till sin rapport som ska ges till Generalförsamlingen i höst. På så sätt räddas år av hårt arbete och vi får förhoppningsvis en ny chans att få texten klar då. En grupp av 90 modiga stater – Sverige inkluderat – samlades runt ett gemensamt uttalande och en vädjan till agerande. Det är mycket troligt att dessa stater blir drivande under hösten.

Så vad var det då som hände? Kvällen den 27 juli i FN byggnaden i New York kommer alltid för mig att vara tidernas anti-klimax. Det var som att släppa luften ur en ballong. År av hårt arbete inte minst under den sista månaden i New York flög iväg som en blå liten plastbit genom luften och det var inte bara representanterna för det civila samhället som var besvikna utan även majoriteten av delegater som lagt ner blod, svett och tårar för att baxa texten i mål. Var det USAs fel som backade ut i elfte timmen? Var det ambassadör Moritans förhandlingsteknik som var problemet? Hade skeptikerna lyckats med sin förhalningsteknik? Kanske svaret ligger i en kombination av dessa faktorer och några till. Att förhandla ett nytt, eller snarare det första någonsin, internationella fördraget för att kontrollera den globala  vapenhandeln var en utmaning redan från början. Dessutom var den utsatta förhandlingstiden redan mycket kort. Efter dagars förhalning från skeptikerna och konferenspresidentens  icketransparenta och exklusiva förhandlingsteknik  gjorde att många viktiga grupper, såsom Afrika gruppen,  kände sig exkluderade från processen. Många legitima frågor kom därför på tal mycket sent. Den enorma bristen på politisk vilja och drivkraft från stora viktiga stater som USA bidrog definitivt. Slutligen presenterades den officiella texten alltför sent för en konstruktiv diskussion. Tiden tog helt enkelt slut.

Men vad händer nu? Texten som lades fram på torsdagseftermiddagen och som nu är en bilaga till konferenspresidentens rapport inför Generalförsamlingen i höst är en mycket god arbetsgrund. Många delar av texten är riktigt bra, även om andra kan förbättras. På det stora hela är texten som sådan en framgång. Det viktiga nu är att processen fortsätter och att alla de som har kämpat för ett bra och meningsfullt vapenfördrag inte ger upp. Det är fortfarande möjligt att något riktigt bra kan komma ut ur denna process. Vi kanske inte fick ett fördrag i juli – men 2012 är inte slut än. FNs Generalförsamlingens möte i höst är nästa steg och det finns mycket kvar att göra innan dess.

Anne-Charlotte Merrell Wetterwik för Kristna Fredsrörelsen i New York

Kristna Fredsrörelsen