februari 2013 - KRISTNA FREDSRÖRELSEN I SVERIGE

“Folk känner sig tryggare när vi är med”

Fredsobservatörerna Gabriela, Tamara och Pernilla med en affisch som efterlyser Guatemalas tidigare diktator Ríos Montt

I dagarna kom fredsobservatörerna hem till Sverige efter ett års arbete Guatemala och Mexiko där de har medföljt och skyddat personer som hotas för sin kamp för mänskliga rättigheter. Från och med fredag 1 mars kommer de vara ute hos föreningar, församlingar och skolor i Sverige för att berätta om sitt arbete. Vill du ha besök? Kontakta aron.lindblom@krf.se

Vad är det ni har gjort egentligen?

– Vi har medföljt personer som arbetar för att förändra sitt samhälle och som hotas på grund av sitt engagemang för mänskliga rättigheter. Att vara fredsobservatör är att vara medmänniska och lyssna på personer som ofta har varit med om svåra upplevelser. Målet med vår närvaro är att de vi medföljer ska bli stärkta av att vi är vid deras sida och bryr oss, berättar Gabriela Velasquez.

Gör ert arbete någon skillnad för människorna i Guatemala?

– När vi var där så blev Guatemalas tidigare diktator Efraín Ríos Montt äntligen åtalad för 1980-talets folkmord, och det är ett stort steg. Men de processer vi arbetar med är väldigt långa. Åtalet mot Ríos Montt i folkmordsfallet är frukten av över tio års arbete och vi var bara där i ett år. Det är inte alltid vi som individer kan se skillnaden som vårt arbete gör, men i ett större perspektiv så är det tydligt att medföljningen har spelat en roll och vi får ofta höra att folk känner sig tryggare när vi är med, säger Pernilla Nordvall.

Finns det någon händelse som ni minns särskilt?

– Jag var med som observatör vid en domstolsförhandling där 15 kvinnor vittnade om sexuellt våld som de utsattes för under sex år av soldater från Guatemalas armé. Kvinnornas män hade organiserat sig för sin rätt till mark och blev då bortförda och ”försvunna” och själva tvingades de att utföra gratis arbete, i praktiken slavarbete, åt armén. De utsattes också för upprepade våldtäkter och sexuella övergrepp av soldaterna och detta pågick systematiskt från 1982 till 1988. Det var imponerande att se kvinnorna träda fram trots det tabu som omgärdar sexuellt våld mot kvinnor och trots den rädsla de lever med eftersom många av de anklagade soldaterna fortfarande bor sida vid sida med dem, berättar Tamara Vocar.

Vad ska ni göra nu?

– I mars är vi ute och föreläser hos församlingar och föreningar runt om i Sverige, hör gärna av er till Kristna Fredsrörelsens kansli om ni vill ha besök! Den 15 mars ordnar vi en stor fest på Valla Scen i Årsta i Stockholm dit alla är välkomna, säger Pernilla Nordvall.

– Jag fick blodad tand så jag är bara hemma ett kort tag och sen åker jag tillbaka till Guatemala med Kristna Fredsrörelsen i ett år till, berättar Tamara Vocar.

Varför tycker ni att man ska bli medlem i Kristna Fredsrörelsen?

– Vi har sett att Kristna Fredsrörelsens arbete gör konkret skillnad för personer som kämpar för mänskliga rättigheter. Internationell medföljning är en bra metod, vi har bra personal inom projektet och arbetet håller hög standard. Jag är stolt över att vara medlem och stolt över att ha arbetat som fredsobservatör, men det går också att göra skillnad hemifrån Sverige genom att skänka en gåva eller gå med i aktionsnätverket, säger Gabriela Velasquez.

Följ fredsobservatörerna på deras blogg: http://fredsobservatorerna.wordpress.com/

Klicka på länken för att läsa mer om fredsobservatörernas fest den 15 mars: http://www.krf.se/stockholm-festa-for-fred

Vill du också vara med och stödja Kristna Fredsrörelsens arbete för fred och rättvisa? Sätt in en gåva på vårt bankgiro 900-0316!

Läs mer om fredsobservatörerna här på bloggen:

Vad gör fredsobservatörerna i Colombia?

Vad gör fredsobservatörerna i Guatemala?

Kristna Fredsrörelsen

Permalink
Publicerad: 28 februari, 2013

Vad gör fredsobservatörerna i Colombia?

Nancy Fiallo (mitten) med fredsobservatörerna Corinne Johnson och Zofie Bengtsson.

Kristna Fredsrörelsen har funnits i Bogotá sedan 2004 och under åren har ett 30-tal personer arbetat som fredsobservatörer i landet. 2006 utökades verksamheten då ett nytt kontor öppnades i staden Quibdó i regionen Chocó, i Colombias nordvästra hörn. På de båda kontoren arbetar totalt nio personer och i början av mars välkomnar vi fyra nya observatörer från Sverige som kommer att jobba med oss i två år.

Kristna Fredsrörelsens medföljningsprogram har fyra tematiska fokusområden:

Repression mot människorättsförsvarare och organiserad civilbefolkning;
Försoning, sanning, rättvisa och gottgörelse för offer och överlevare i de väpnade konflikterna;
Ursprungsfolk och afrocolombianers rättigheter gällande mark och naturresurser, samt;
Kvinnliga människorättsförsvarares specifika situation.

Här är några saker som vi arbetar med:

Rättegångar i Högsta domstolen

Kristna Fredsrörelsen medföljer människorättsförsvararen Nancy Fiallo när hon observerar rättegångar där colombianska politiker står åtalade för olagligt samröre med paramilitärer, i landets högsta rättsliga instans. En av de mest uppmärksammade rättegångarna handlar om den colombianska säkerhetstjänsten som olagligt avlyssnat människorättsförsvarare, journalister, domare m.fl. Den insamlade informationen hamnade sedan i händerna på illegala väpnade grupper, både paramilitär och gerilla, vilket har försatt de avlyssnade personerna i stor fara.

På grund av sitt engagemang för rättvisa har Nancy Fiallo utsatts för dödshot och förföljelser. Mellan 2008 och 2009 tvingades hon i exil för att komma bort från den hotfulla situationen i sitt hemland. Om att medföljas av KrF säger hon:

”Internationell medföljning är som ett osynligt paraply som jag alltid bär med mig. Även om observatörerna inte är med mig hela tiden så vet folk att jag har deras stöd”.

Markrättigheter och naturresurser

Den colombianska väpnade konflikten har tvingat hundratusentals afro-colombianer och ursprungsfolk i regionen Chocó att lämna sina hem och Colombia är idag det andra landet i världen med flest internflyktingar. Chocó är rikt på naturresurser men 70 % av befolkningen lever under FN:s fattigdomsnivå på två dollar om dagen. Konfliktens konsekvenser och den illegala utvinningen av naturresurser påverkar miljön därmed också människors möjlighet till att odla och försörja sig själva.

Sedan 1993 finns en lag som ger afrocolombianer rätt till kollektivt ägande och självbestämmande över den mark de traditionellt bebott. Ursprungsfolk har sedan slutet på 1800-talet rätt till autonomi inom sina ”reservat”. År 2011 var KrF med när en av våra medföljningsorganisationer, den afrocolombianska organisationen Cocomopoca, efter 11 års kamp mot den colombianska byråkratin äntligen fick kollektiv äganderätt till sin mark.

Fransisco Mosquera arbetar för Cocomopoca i Chocó, Colombia.

Men att kämpa för sina rättigheter kan vara förenat med livsfara. I slutet av 2012 skrev Kristna Fredsrörelsen tillsammans med fem internationella, icke-statliga organisationer ett brev till colombianska myndigheter för att uttrycka oron för de upprepade dödshoten som Cocomopoca tagit emot. Organisationen är tacksam för vårt stöd:

”Statligt anställda påverkas av närvaron av Kristna Fredsrörelsens fredsobservatörer så sätt att de blir mindre benägna att förminska Cocomopocas roll. Tack vare fredsobservatörernas närvaro ser de istället Cocomopoca som en auktoritet som kämpar för sina landrättigheter”, säger Fransisco Mosquera, projektledare och administratör för Cocomopoca.

Påtvingade försvinnanden

Påtvingat försvinnande är ett brott som utförs av statliga aktörer när de kidnappar eller dödar människor och dessutom mörklägger brottet. På så sätt undanhåller staten information för de anhöriga och omvärlden och detta gör lidandet ännu värre för de som förlorat sina nära och kära. Det uppskattas att fler än 17 000 personer utsatts för påtvingade försvinnanden i Colombia sedan 1942 och av dessa har drygt 500 hittats döda och kring 250 hittats vid liv. Det är endast en bråkdel av de skyldiga som anhålls och ännu färre som döms för dessa brott och i och med den skyhöga straffriheten innebär det att ingen försoning eller rättvisa skipas för varken offer eller anhöriga.

En av de mest uppmärksammade skandalerna på senare år i Colombia var det bonussystem inrättat av det colombianska försvarsministeriet där soldater fick förmåner för att döda gerillamedlemmar (skandalen kallas falska framgångar eller falsos positivos på spanska). Resultatet var att många unga pojkar lockades med arbete på annan ort eller helt enkelt togs tillfånga för att senare hittas döda iförda gerillauniform. Familjer och anhöriga slog larm att dessa ungdomar var oskyldiga och att de inte alls var gerillamedlemmar.

När vi medföljer Avre och Asfaddes, två organisationer som arbetar med påtvingade försvinnanden, så reser vi med till olika delar av landet när de ger psykosocialt stöd och ordnar träffar för anhöriga vars familjemedlemmar har försvunnit.

Kristna Fredsrörelsen på medföljning i Rio Viejo i Colombia.

Politisk medföljning

Att ha en dialog med colombianska myndigheter, ambassader och andra internationella och nationella organisationer kallas ”politisk medföljning” är en förutsättning för vårt arbete. Syftet är att öka den avskräckande effekt som fredsobservatörernas närvaro ska ha ute i landet.

”Vi jobbar med synlighet i fält, men om ingen vet vem Kristna Fredsrörelsen är så har vår närvaro inte speciellt stor effekt. Vi måste se till att alla aktörer i landet som på något sätt kan hindra eller underlätta för våra medföljda organisationer, vet vilka vi är och vad vi gör i Colombia. Att vi arbetar för mänskliga rättigheter och ett samhälle utan våld” säger Ida Löfström, ansvarig för politisk medföljning för Kristna Fredsrörelsen i Colombia.

Att arbeta som fredsobservatör i Colombia är oerhört varierande och arbetet bjuder på överraskningar varje dag. Besök gärna fredsobservatörernas blogg för att följa vårt arbete för de mänskliga rättigheterna i Colombia.

Zofie Bengtsson, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Bogotá, Colombia

Vill du också vara med och stödja Kristna Fredsrörelsens arbete för fred och rättvisa? Sätt in en gåva på vårt bankgiro 900-0316!

Läs mer om fredsobservatörerna här på bloggen:

Vad gör fredsobservatörerna i Guatemala?

Kristna Fredsrörelsen

Permalink
Publicerad: 20 februari, 2013

Itamar, vapenvägrare i Israel

Itamar Shapira är israelisk vapenvägrare.

Det är en regnig kväll när jag träffar Itamar Shapira i västra Jerusalem, bara några hundra meter från den Gröna linjen. Vi sitter på ett kafé och jag frågar om han tror att den israeliska regeringen efter valet den 22 januari kommer att annektera område C, som Bob Lang, en representant för bosättarrörelsen hade berättat för mig under ett möte i Efrat utanför Bethlehem tidigare samma dag. Han svarar utan tvekan, ”Det är sannolikt och det vore bara en logisk utveckling med tanke på den rådande situationen”.

Itamar är 32 år gammal. ”Min familj var tidigare sionistisk, men så är det inte längre” berättar han. Vad är det som är hänt? undrar jag. Itamar uppfostrades i ett rikt område norr om Tel Aviv. ”Där jag bodde tjänstgjorde alla i det israeliska flygvapnet. Min far var i flygvapnet i 20 år, han var överste”. Även en av Itamars bröder, Yonatan, tjänstgjorde som kapten i flygvapnet och hans äldre bror, Zohal, tjänstgjorde i Sayeret Matkal, en specialstyrka i den israeliska armén. Hans bror, Yonatan, är känd i Israel sedan han i september 2003 skrev det s.k. “piloters brev”. Brevet undertecknades av 27 piloter som klargjorde att de skulle vägra att utföra vad som de beskrev som illegala order och att de fördömde ockupationen som negativt för Israel. Yonatan och hans kolleger blev utkastade av flygvapnet. I december var det Zohals tur att vägra ta order som han och 13 andra inom Sayeret Matkal betraktade som omoraliska. Itamar, som är den yngsta av de tre bröderna, tjänstgjorde inom Nahal-brigaden 1999-2002, under den andra Intifadan. Han berättar att han under denna tid deltog i alla slags ”kollektiva bestraffningar”, operationer som: Rivningar av hus som ägdes av familjer till palestinier som var misstänkta eller arresteradeför att ha begått terroristattacker, arresteringar, nattrannsakningar, med mera.

”Jag var med i tre eller fyra uppdrag där palestinier dödades och en gång var jag involverad i en operation där vi dödade upp till fyra palestinska poliser utanför en palestinsk by. Det var den 12:e september 2001. Innan dess hade vi respekterat område A och hållit oss utanför på grund av den amerikanska pressen. Men efter den elfte september fick vi påbörja operationerna även i område A. Denna gång var jag en av mördarna. Vi sköt 2000 kulor mot bilen”

Sedan 2004 har Itamar vägrat att tjänstgöra i armén och han berättar för mig vilken djup identitetskris de tre åren som värnpliktig har orsakat honom. ”Allt jag hade trott på under hela mitt liv utmanades av vad jag hade sett och gjort under tjänstgöringen inom armén. Jag var en del av våldsspiralen, om inte rent av orsaken”. Itamar säger vidare ”att tjänstgöra för att skydda sitt land är en plikt för alla israeler, om än en större plikt för mig med tanke på min bakgrund”. Det som hände 2003-2004 har inte bara ändrat Itamar utan även hela hans familj. En familj som till en början var strikt sionistisk men som genom sönernas beslut att vägra, ändrade deras liv. Helt plötsligt behandlades de inte som förut av deras omgivning. ”Vi hade en lång diskussion och reflektion inom min familj”. Itamar berättar att han har deltagit i demonstrationer mot ockupationen sedan 2002 men det tog honom två år för att en gång för alla bestämma sig att vägra att återvända till armén. Under kriget i Libanon 2006 vägrade han att tjänstgöra som reservist och blev därför häktad i 10 dagar i Haifa. ”Egentligen borde jag ha suttit i fängelset i två veckor men fängelset evakuerades p.g.a. raketer från Libanon, fast bara reservisterna släpptes”.

Sedan 2002 har Itamar varit engagerad i många prominenta israeliska fredsorganisationer såsom Breaking the Silence, Rabbis for Human Rights och Israeli Committee against House Demolitions (ICAHD). Han har dessutom tillsammans med sin bror Yonatan och några andra grundat Combatants for Peace. ”Just nu är det dock mamma som är den mesta engagerade i min familj men även min bror Yonatan är mycket aktiv”. Han erkänner att han är lite desillusionerad efter alla år av engagemang och att han inte varit så engagerad på sistone. ”Jag deltar i demonstrationer men jag vet inte riktigt om det funkar”. När jag frågar honom om han har hopp om att konflikten ska lösas förklarar han, ”det är klart jag har hopp men mitt hopp är mer en vision än en praktisk lösning av konflikten”. Han är övertygad om att ickevåld är den enda vägen. Han skulle vilja bli mer engagerad igen och har provat ta nya initiativer för fred med sina palestinska och israelisk vänner. ”Jag lider för jag vill göra något”. Hans flickvän är engagerad i organisationen, Zochrot. Zochrot i sin tur samarbetar med Badil, en palestinsk organisation som jobbar med flyktingfrågor. Itamar hjälper till ibland och när han pratar om detta märker jag att hans frustation och ledsamhet försvinner för en stund. Itamar har en vision för fred men den kräver modiga beslut, modiga som de besluten hans familj fattade. Dessa hoppas han ska kunna göra skillnad och en dag förvekliga drömmen om att få leva i fred.

Michele Prisco är medlem i Kristna Fredsrörelsen och arbetare tidigare på Kristna Fredsrörelsens kansli i Stockholm. Han befinner sig just ni i Palestina och Israel som följeslagare med Ekumeniska Följeslagarprogrammet SEAPPI, som Kristna Fredsrörelsen stödjer.

I slutet av februari kommer Michele hem till Sverige igen. Hör av dig till Ekumeniska Följeslagarprogrammet om du vill bjuda in honom för ett samtal eller föredrag om hans upplevelser. Kontaktuppgifter finns på programmets hemsida.

Kristna Fredsrörelsen

Permalink
Publicerad: 11 februari, 2013

De mänskliga rättigheterna i Latinamerika 2012

Fredsförhandlingar mellan gerillan Farc och regeringen i Colombia, före detta diktator inför rätt för folkmord i Guatemala och zapatiströrelsen mobiliserar i södra Mexiko. 2012 har varit ett spännande år för de mänskliga rättigheterna i Latinamerika och Kristna Fredsrörelsens fredsobservatörer var på plats och rapporterade direkt från händelsernas centrum.

Fred i Colombia?

Fredsobservatörerna Corinne Johnson och Zofie Bengtsson tillsammans med Oscar från den medföljda organisationen Avre i Colombia.

I februari 2012 förklarade Farc att de skulle upphöra med kidnappningar och den 2 april släppte gerillan de sista tio poliser och militärer de hållit fångna, vissa av dem så länge som 14 år. I september meddelades vid en presskonferens på Kuba att fredsförhandlingar skulle inledas med Colombias regering. Men förhandlingarna innebar inte något ömsesidigt vapenstillestånd. Istället fortsatte staten sina militära operationer och i januari 2013 avbröt även Farc sin ensidiga vapenvila. Klicka på länkarna nedan och läs mer om hoppet för fred och kampen för de mänskliga rättigheterna i Colombia:

Mexiko: Zapatisterna mobiliserar igen

Margarita Martinez med familj tvingades fly efter upprepade hot och attacker. Foto: Arijana Marjanovic http://fredsobservatorerna.wordpress.com

Den mexikanska människorättsförsvararen Margarita Martinez och hennes familj tvingades fly efter upprepade hot och attacker. Foto: Arijana Marjanovic http://fredsobservatorerna.wordpress.com

I Mexiko har året präglats av det hopplösa kriget mot knarket som skördar tusentals människoliv varje år, men fredsobservatörerna har också kunnat vittna om att människorättsförsvarare och sociala rörelser fortsätter kämpa för fred, rättvisa och mänskliga rättigheter. Den mexikanska människorättsförsvararen Margarita Martinez och hennes familj, som fredsobservatörerna medföljde under en kort period, tvingades tyvärr fly efter upprepade hot och attacker. Men i slutet av året genomförde zapatisternas obeväpnade civila stödbaser stora demonstrationer för att visa att kampen fortsätter och hoppet om fred och rättvisa fortfarande lever kvar.

Zapatister demonstrerar i San Cristóbal de Las Casas i Mexiko den 21 december 2012. Foto: Arijana Marjanovic http://fredsobservatorerna.wordpress.com

Läs mer om läget i Mexiko på fredsobservatörernas blogg:

Guatemala: Framgångar i kampen för rättvisa

Målning med texten “Vi kräver rättvisa” som gjordes för att uppmärksamma rättsprocessen mot den tidigare diktatorn Ríos Montt.

I januari 2012 hördes Guatemalas tidigare diktator General Efraín Ríos Montt för första gången i domstol angående anklagelser om folkmord under hans tid vid makten på 1980-talet. Att den man som blivit ansiktet för den guatemalanska statens terror och människorättsövergrepp satt på de anklagades bänk var en symbolisk seger för de människorättsorganisationer som Kristna Fredsrörelsen har medföljt i över tio år. Under året lyckades generalens försvarsadvokater lägga otaliga käppar i hjulet för att rättsprocessen skulle gå framåt, men den 31 januari 2013 inleddes till sist de offentliga förhandlingarna i folkmordsfallet. Fredsobservatörerna i Guatemala kommer självklart att fortsätta rapportera om processen via sin blogg. Läs mer om de mänskliga rättigheterna i Guatemala här:

Även förra året publicerade vi sammanfattningar över läget för de mänskliga rättigheterna i Colombia, Mexiko och Guatemala. Läs mer här.

Kristna Fredsrörelsens verksamhet är beroende av gåvor från våra medlemmar och sympatisörer. Vill du stödja fredsobservatörernas arbete för mänskliga rättigheter i Latinamerika? Sätt in en gåva på bankgiro 900-0316.

Kontakt: aron.lindblom@krf.se

Fredstjänstprogrammet, Kristna Fredsrörelsen.

Kristna Fredsrörelsen

Permalink
Publicerad: 6 februari, 2013
Kommentarer: 1

”Egyptierna kämpar för hela regionens frihet”

Jag har funnits bland demonstranterna och bevakat protesterna i Egypten sedan sommaren 2011. Förra veckan upptäckte jag en ny typ av människor bland demonstranter. Inte överväldigande unga, inte skäggiga manliga islamister och inte bara medelklass utan helt vanliga egyptier som slåss med polisen och tänder eld på byggnader. Det är möjligt att många av dessa människor aldrig har brytt sig om att rösta. Att de nu deltar i protesterna belyser det här landets politiska återvändsgränd – och samtidigt hur viktigt det är verkligen att ta tag i de socioekonomiska orättvisorna som Egypten lidit av i decennier.
Hamdi Hassan på Tahrirtorget den 25 januari 2013

Usel utbildning, arbetslöshet, fattigdom och att majoriteten av befolkningen berövats sina medborgerliga rättigheter har skapat en uppdämd förbittring, först mot Mubaraks regim och nu mot brödraskapsregeringen. Vreden sjuder inte bara bland de unga som protesterade mot Mubarak, och nu den nya regeringen, utan också bland dessa nya demonstranter. Eftersom de politiska reformerna står still och förtroendet för regeringens förmåga att ge grundläggande välfärdstjänster eller social rättvisa är mycket lågt lär protesterna fortsätta och rent av öka.

Varje vecka exploderar våldet, och det som hände i Suez-området har inget att göra med det politiska spelet mellan islamisterna och deras motståndare i Kairo. Det är snarare en svår vardag som föder dessa protester. Sex gånger på två år har egyptierna gått till valurnorna utan att den förändring de velat ha förverkligats. Därför kommer oroligheterna att fortsätta tära på det sköra egyptiska samhället tills det kommer en regering som klarar av att på riktigt ta tag i de ekonomiska och sociala problemen och genomföra de säkerhetsreformer som behövs. Många människor känner att två år har gått förlorade i kaos och oroligheter – först under militärens styre och nu under islamisternas. Många araber, inte bara egyptier, upplever att den arabiska våren har fött många politiker som har långt större ambitioner än kapacitet och kompetens.

Efter två års oupphörliga revolter går egyptier inte med på utegångsförbud. De går ut på gatan för att se hur ett utegångsförbud ser ut och hänger på. Ett skämt som slogs upp stort i en av Kairos större tidningar nyligen var att ett av de största problemen med utegångsförbudet var att det var så mycket folk på gatorna. Faktum är att president Morsi, enligt officiella rapporter, ändrat sig om att införa undantagstillstånd i Suez-regionen när han insåg att ingen skulle respektera det.

I staden Port Said har soldaterna tillåtit 2000 demonstranter att bryta utegångsförbudet – och i hela regionen var affärer och kaféer öppna efter midnatt utan att armén ingripit. I staden Ismailia arrangerades fotbollsmatcher framför myndighetsbyggnaderna för att trotsa utegångsförbudet – med regeringssoldater som publik. I medierna rapporterades att fotbollslaget ”Revolution” ständigt slog laget ”Shater” (Shater heter den inflytelserikaste mannen i muslimska brödraskapet).

Blandningen mellan vrede och humoristiskt motstånd har kännetecknat den arabiska våren – men att blanda elände med humor har alltid varit ett sätt att överleva för det egyptiska folket. Också när man inte revolterar har humorn varit ett skydd mot apati och splittring.

Även om det finns positiva saker i det som händer i Egypten nu (som att fler människor känner sig djärva nog att protestera) är det tydligt att det inte går att fortsätta på samma sätt. Radikala rörelser och politiskt mod behöver institutionaliseras.

Jag överdriver inte när jag säger att den egyptiska ungdomen kämpar för frihet i hela regionen. Om det blir dåligt i Egypten blir det ännu värre överallt. Vi delar samma öde som folket i Tunisien, Libyen, Syrien, Palestina, Jordanien, Irak och den arabiska gulfen – och jag är säker på att folket där följer händelserna i Egypten med stor oro.

Hamdi Hasan arbetar för demokratiorganisationen Idea i Kairo

Fakta:

Efter flera veckors våldsamma protester utfärdade regeringen (dominerad av muslimska brödraskapet) ett utegångsförbud.
Port Said och Ismailia ligger i Suezregionen.
Under 2011 och 2012 har Kristna Fredsrörelsen tillsammans med Egyptiska samarbetspartners arrangerat utbyten kring demokratisering och ickevåld.
Under 2013 planerar Kristna Fredsrörelsen att utföra en studie i Egypten om ickevåld i ljuset av den Egyptiska revolutionen och som ett verktyg att överbrygga religiösa motsättningar. Studien kommer att bidra med ökad förståelse för hur ickevåld används i Egypten och de utmaningar som den Egyptiska ickevåldsrörelsen står inför kopplat till de religiösa och ideologiska motsättningar som finns i landet. Målsättningen med studien är också att ge konkreta rekommendationer för hur ickevåldsrörelsen i Egypten kan stärkas framöver.

Kristna Fredsrörelsen

Permalink
Publicerad: 4 februari, 2013