krf karta blogg

En trotsig och hoppfull påskhälsning

Påsken är den mest dramatiska av de kristna högtiderna. Det är en berättelse om lidande, våld och mörker men också om motstånd, upprättelse och liv. För mig är det centrala i berättelsen om Jesus död och uppståndelse hoppet. Hoppet att våldet kan övervinnas och människor återupprättas. Att ljuset kan segra över mörkret.

I år trodde jag att påsken skulle inledas med en av de största segrarna för livet som vi kunnat se på 2000-talet. Jag trodde att FN på skärtorsdagen skulle enas om ett globalt bindande vapenhandelsavtal. Detta har varit en av Kristna Fredsrörelsens viktigaste frågor i snart 10 år. För samtidigt som varor som exempelvis bananer eller mobiltelefoner omfattas av särskilda globala regler för hur de får säljas, har stridsflygplan, automatvapen och pistoler egentligen kunnat säljas och köpas fritt. Detta samtidigt som tillgången på vapen är ett av de största hoten mot människors liv i dag. Varje minut dör en person i väpnat våld – och under samma minut tillverkas åtta nya vapen. Tortyr, folkfördrivningar och våldtäkter i krig sker också på grund av den gränslösa tillgången på vapen. Att begränsa den globala vapenhandeln handlar därför om att säkra människors rätt till liv. Det handlar om att välja livet före döden. Och det fanns ett starkt och entusiastiskt stöd för ett globalt vapenhandelsavtal, ett Arms Trade Treaty (ATT), och på skärtorsdagen fanns ett förslag. Tyvärr var det på många sätt för svagt för vad fredsrörelserna och det civila samhället anser behövs. Exempelvis står i förslaget att vapen inte får överföras till stater om det finns “överhängande risk” att dessa vapen kan användas mot civila eller för att begå brott mot de mänskliga rättigheterna. Det är en alltför vag skrivning och riskerar att möjliggöra generösa tolkningar av vapenförsäljning till diktaturer eller länder i krig. Detta har vi ju sett hända i Sverige som på pappret har en mycket restriktiv lagstiftning när det gäller vapenexport, men i praktiken exporterar vapen till både länder i konflikt (Indien och Pakistan) och länder kända för kränkningar av mänskliga rättigheter (ex Saudiarabien). Även definitionerna av vapentyper är ett problem i förslaget, det baseras på vapen från tiden för kalla kriget och riskerar att inte innefatta dagens och framtidens moderna vapen.

Men inte ens ett ganska svagt avtal kunde alltså länderna enas om. I elfte timmen utnyttjade Syrien det faktum att avtalet ska antas med konsensusbeslut. Syrien hävdade att avtalet gör det möjligt att förse rebellstyrkor med vapen och ansåg därför att det var omöjligt att skriva på. Iran och Nordkorea följde efter och lade i praktiken in sina veton. Ett av de länder som allra mest kämpat för ett starkt avtal är Mexiko och i ett sista desperat försök att få igenom avtalet hänvisade man till att begreppet konsensus var otydligt definierat och att tre länder inte borde kunna stoppa ett avtal som övriga ville skriva under. All ära åt Mexiko som tappert ställde den fråga vi alla behöver ställa oss nu. Vems intressen ska styra den här världen? För genom att sätta vissa länder och vissa företags intressen högst, säljer vi vår mänsklighet. Och de som betalar är människor som lever i krig och fattigdom. Människor som trots stort mod, kraft och vilja, inte har en chans när världen fritt försett deras förtryckare med vapen.

Nu på tisdag, efter påskhelgen, samlas FN:s generalförsamling och troligen röstas då det senaste förslaget till avtal igenom. Det är inte så starkt som vi önskat och det kommer inte ha den politiska tyngd som ett konsensusbeslut ändå ger. Men det har inte skett förgäves. Allt det arbete som Kristna Fredsrörelsens lokalgrupper och medlemmar lagt ner, alla namn som samlats in, all den kraft som våra samarbetsorganisationer i Latinamerika och Afrika använt till att förmå världens länder att begränsa vapenhandeln – den har ändå gett resultat. Utan oss, utan det civila samhället, hade avtalet varit ännu svagare. Vi har synliggjort det väpnade våldet och vapenhandelns inhumana konsekvenser. Och vi kommer fortsätta även efter att avtalet är undertecknat. Fortsätta bevaka att det efterlevs, se till att kryphål inte används och generösa tolkningar görs. Vi kommer fortsätta arbeta för stoppad vapenhandel – och räddade liv.

Till Kristna Fredsrörelsens medlemmar och givare, aktiva lokalgruppsmedlemmar, församlingar för fred, folkhögskoleelever, ickevåldstränare, fredsobservatörer och fd fredsobservatörer och Salaams vänner ungdomar vill jag skicka en särskilt varm hälsning. För utan ert medlemskap, arbete, engagemang eller ekonomiska bidrag hade vi aldrig kunnat vara den aktör för fred som vi idag är. Jag önskar er en riktigt fin påskhelg, med vila och ljus men också med kraft att fortsätta vara med och förändra världen tillsammans med oss.

Sofia Walan
generalsekreterare
Kristna Fredsrörelsen

Slutspurt för ett starkt Arms Trade Treaty

Dear world

108 länder för ett starkt Arms Trade Treaty (ATT). Så många var det som i måndags skrev på ett uttalande om ett starkt vapenhandelsavtal, under den diplomatiska FN-konferensens första dag i New York. Det inger hopp om att diplomater och civilsamhällets representanter efter elva dagarnas förhandling, på skärtorsdagen ska lämna New York med ett antaget vapenhandelsavtal som räddar liv.

Efter de misslyckade förhandlingarna i juli förra året är nu trycket stort på ländernas förhandlare att uppnå resultat och en gång för alla ro i land det Arms Trade Treaty som tagit form under nästan tio års förhandlingar. Och visst är det bråttom. Civilsamhällets koalition Control Arms, där Kristna Fredsrörelsen sedan länge arbetat aktivt för ett starkt ATT, beräknar att var 60 sekund dör en människa av väpnat våld. Svindlande.

Ett juridiskt bindande internationellt avtal för vapenhandeln kan rädda många liv och är ett viktigt verktyg för att öka den mänskliga säkerheten. Men avtalstexten som diskussionen nu utgår ifrån har stora brister, varav många riskerar att vara kvar och ytterligare nya kan uppstå under förhandlingarnas gång. Därför är det av största vikt att alla vi i civilsamhället återigen höjer rösterna och ligger på förhandlarna att inte nöja sig med det enklaste, ett halvdant avtal. Ett svagt avtal fullt av kryphål är värre än inget avtal alls, eftersom det riskerar att legalisera en vapenhandel som bryter mot mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt.

Det finns många modiga och progressiva stater som står upp för ett robust ATT. För oss i civilsamhället är det väldigt viktigt att lyfta fram deras arbete och att stödja dem att inte ge upp! I måndags diskuterades vilka vapen som avtalet ska omfatta, vilket självklart är oerhört grundläggande. Ammunition riskerar att inte fullt omfattas av avtalet. Men många stater kämpar för att få med ammunitionen. Ghana talade å 69 länders vägnar om deras beslutsamhet att avtalet ska omfatta det som faktiskt dödar. Ghana lyfte fram att om avtalet skulle inkludera vapen men inte ammunition vore det som att ha en fotbollsspelare utan boll!

Den internationella vapenhandeln är under en mycket oroande utveckling. Sipri rapporterar att världen under den senaste femårsperioden ökat vapenhandeln med 17 procent jämfört med 2003-2007. Allra mest ökar kapprustningen i Asien, där samtliga fem av de största vapenimportörerna mellan 2008-2012 återfinns. För att rädda liv och verka för fred behövs mod och beslutsamhet av världens stater denna vecka. FN:s nyligen avslutade årliga kvinnokommission kan där inge inspiration. Efter tuffa förhandlingar enades förra veckan 131 stater om en deklaration för att stoppa våldet mot kvinnor . Hjälten den gången var Egyptens 76-åriga chefsförhandlare Mervat Tallawy. Så vapenhandelsförhandlare, upp till kamp om att bli ATT-hjälte!

Sanna Svensson, Kristna Fredsrörelsen

Vill du också se en mer reglerad vapenhandel? Kristna Fredsrörelsen behöver dig! Bli medlem och ge en gåva till Kristna Fredsrörelsen på bg 900-03 16 för att stötta vårt arbete.

Pablo de Greiff, FN:s första särskilda rapportör för främjande av sanning, rättvisa, gottgörelse och garantier för icke-återkommande, befann sig i Stockholm den 18-21 mars. Som FN:s särskilda rapportör har Pablo de Greiff som uppdrag att besöka länder som har erfarenheter av processer inom konceptet övergångsrättvisa. Övergångsrättvisa är en del av flera länders försoningsprocesser och handlar om offrens rättigheter till sanning, rättvisa och gottgörelse. Sanningskommissioner, nationella och internationella krigsbrottsdomstolar är några exempel på mekanismer inom övergångsrättvisa. Med övergångsrättvisa vill man stärka möjligheterna till en hållbar och rättvis fred. Som FN:s särkilda rapportör har Pablo de Greiff uppdraget att rekommendera strategier för hur länder ska kunna gå vidare i en freds- och försoningsprocess. Under Pablo de Greiffs besök i Stockholm blev Kristna Fredsrörelsen tillsammans med andra svenska organisationer inbjuden till ett samtal med FN:s särskilda rapportör kring det civila samhällets roll i postkonflikt- och konfliktländer.

För Kristna Fredsrörelsen är försoning en central del av vårt arbete för att människor ska leva i fred och rättvisa. En viktig del i Guatemalas fredsprocess, där Kristna Fredsrörelsen arbetar med internationell medföljning, var upprättandet av en sanningskommission. Kristna Fredsrörelsen var också med när brott mot folkmord äntligen började utredas i Guatemala. Att rättegången mot den f.d. diktatorn Rios Montt nu i veckan har startat ses som en stor seger för Guatemalas försoningsprocess. Dock har detta inneburit ett större behov av skydd för de medföljande vittnena.

Samtidigt har det i Colombia, där Kristna Fredsrörelsen också arbetar, startat initiativ till övergångsrättvisa i rådande väpnad konflikt. 2011 implementerades lagen för offer och restitution av jord i Colombia. Denna lag är en slags gottgörelsemekanism där offer som har utsatts för tvångsförflyttningar kan återfå sin förlorade mark. Implementeringen av denna lag har dock möts av stor kritik från Människorättsförsvarare. Enligt den colombianska MR-organisationen ”Somos Defensores” är de personer som reklamerar sin rätt till jord den grupp som är mest utsatt för hot, försvinnande och avrättningar. Även i Colombia har Kristna Fredsrörelsen sett ett växande behov av skydd för Människorättsförsvarare.

I samtalet med FN:s särskilda rapportör  lyfte Kristna Fredsrörelsen behovet av säkerhet för de människorättsförsvarare som på olika sätt tar del mekanismer inom övergångsrättvisa. Pablo de Greiff svarade att säkerhet är en förutsättning för en lyckad övergångsrättvisa. Enligt honom måste implementeringen av övergångsrättvisa gå i hand med nationellt program för säkerhet och utveckling, vilket sällan sker i praktiken. Därför uppmanade han Kristna Fredsrörelsen att fortsätta med sitt arbete med internationell medföljning och preventiv närvaro. Han menar att vår fysiska medföljning av människorättsförsvarare tillsammans med politisk medföljning där vi kräver statens ansvar skydd och säkerhet är exempel på hur viktig det civila samhällets är i en freds-och försoningsprocess.

Pablo de Greiff uppmanade också de svenska organisationerna som fanns på plats att bidra med information till honom kring hur internationella, nationella och lokala icke-statliga organisationer ska delta i övergångsrättvisa. Tillsammans med Fonden för Mänskliga Rättigheter, som var värd till eventet, ska nu Kristna Fredsrörelsen och andra svenska organisationerna arbeta vidare med att rapportera tillbaka till FN:s särskilda rapportör utifrån våra erfarenheter och lärdomar kring civilsamhällets roll i freds- och försoningsprocesser.

 

Frida Larsson arbetar med Kristna Fredsrörelsens Fredstjänstprogram som leder fredsobservatörernas arbete i Latinamerika

Image

Pål Wrange (Professor Internationellt rätt, Stockholms Universitet), Pablo de Greiff (FN:s särskilda rapportör för sanning, rättvisa, gottgörelse och garantier för icke-återkommande) och Jenny Jansson Pearce (Generalsekreterare Fonden för Mänskliga Rättigheter)

2 x vapenexport

MR och vapenexport på ABF

De senaste två veckorna har ett antal seminarier och debatter kring den svenska försvarsmakten och Sveriges vapenexport ägt rum. Jag hade förmånen att få närvara vid två av dessa: ”öppenhet och transparens i försvars- och säkerhetspolitiken” som ägde rum den 7:e mars i riksdagen, anordnat av KD och MP i samarbete med Svenska Freds och IKFF samt ”svensk vapenexport och mänskliga rättigheter”, den 14:e mars – ett samarrangemang mellan Olof Palmes Internationella Center och Folk och Försvar.

Båda seminarierna var otroligt välbesökta, vilket är roligt och intressant – frågan om den svenska vapenexporten är verkligen het just nu och debattens vågor går höga, vilket märktes särskilt tydligt på seminariet som handlade om transparens i försvarspolitiken och vapenexporten.  Detta seminarium inleddes med en saklig och akademisk beskrivning av området som Mark Bromley (SIPRI) stod för. Bromley menade bland annat att denna fråga var viktig ur ett politiskt ansvarsperspektiv: det går inte att skapa ansvarsutkrävande om man samtidigt inte har transparenta system. Efter Bromley följde en paneldebatt mellan representanter från MUF, LUF, GrU, KDU och SSU. Debatten var verkligen upplyftande i den bemärkelsen att det fanns en blocköverskridande enighet bland ungdomsförbunden kring behovet av en större transparens i vapenexporten. Alla välkomnade den översyn som nu pågår genom den särskilda parlamentariska utredning som har till uppgift att utreda hur den framtida vapenexportkontrollen ska se ut och alla utom MUF (som inte ville föregå den pågående utredningen), kunde tänka sig att inte bara öka transparensen utan även skärpa kraven för vapenexporten rent generellt. Linda Nordlund från Liberala Ungdomsförbundet tryckte väldigt hårt på att demokrati- och MR-kriteriet skulle utvecklas samt följas strikt och att vapenexport till diktaturer och länder som kränker mänskliga rättigheter inte är godtagbar. Björn Lindgren från Grön Ungdom gick snäppet längre och menade att vapenexporten i ett längre perspektiv bör minska rejält rent generellt.

Den andra delen av seminariet bjöd på en lite mindre dynamisk men fortfarande högintressant paneldebatt mellan riksdagsledamöter från samma partier. Att de övergripande insynsfrågorna var enklare att diskutera än pudelns kärna – dvs. villkoren för vapenexporten blev väldigt tydligt när diskussionen plötsligt kom att handla om sekretess i EU-nämnden istället för sekretess i Exportkontrollrådet (!). Vad gäller det sistnämnda, höjde folkpartiets Allan Widman ett varnande finger för en alltför stor transparens i vapenexporten då han menade att ljusskygga länders krigsmaterielsindustrier skulle kunna få konkurrensfördelar gentemot vår inhemska industri om insynen blev alltför stor. Detta uttalande är värt att kontrastera mot Linda Nordlunds (LUF) dito – hon hade nämligen ringt upp såväl SAAB som BAE-systems och fått svaret att industrin välkomnar en ökad insyn i Exportkontrollrådets arbete. Valter Mutt från miljöpartiet höjde tonen i debatten ytterligare när han sa att hans parti hellre ger mer pengar till civila fredsbyggande alternativ än till militära krishanteringsinsatser. Vi får hoppas att Valter får med sig de övriga riksdagspartierna på det spåret – verkar vara enklast gjort om man pratar med de framtida riksdagspolitiker och regeringsmedlemmar som just nu hänger sig åt partipolitik inom ungdomsförbunden…

Nu till seminarium No 2 – svensk vapenexport och mänskliga rättigheter. Även här var det fullt hus, denna gång i Z-salen på ABF. Vi som satt på åhörarplats fick oss mycket information till livs serverad av representanter för Inspektionen för Strategiska Produkter (Karl Evertsson, politisk analytiker och Andreas Ekman Duse, f.d. generaldirektör), exportkontrollrådet (Lennart Rohdin, FP och Tone Tingsgård, S), SIPRI (Pieter D. Wezeman), Säkerhets- och försvarsföretagen (Britt Bohlin) samt sist, men inte minst, Svenska Freds och skiljedomsföreningen (Linda Åkerström). Seminariet var lärorikt, men jag tycker att den så oerhört centrala frågan om hur Sverige ska värna mänskliga rättigheter och demokrati i världen genom sin utrikes- och biståndspolitik och samtidigt vara den största vapenexportören per capita i världen fick ett alltför litet utrymme. Undantagen var Lennart Rohdins tydliga ställningstagande för en ökad insyn i EKR:s arbete samt Linda Åkerströms briljanta inlägg som avslutades med anmärkningen att få rika länder i världen har så stor vapenexport till fattiga länder och förtryckande regimer som Sverige. Applåderna efter inlägget liknade mer de som brukar höras efter en premiärvisning av Noréns nya pjäs på Dramaten än de som brukar uppstå efter ett föredrag om vapenexport.

Det är komplicerade frågor som diskuteras och diskussionen blir lätt väldigt teknisk, akademisk och paragraforienterad. Det är också lätt att de stora frågorna styckas upp till så små delar att helhetsbilden försvinner. Det är väl kanske därför också som det har blivit som det är: vi är bäst i världen på vapenexport och samtidigt ett av de länder som har högst svansföring när det kommer till mänskliga rättigheter- och demokratifrågor. Att detta är en omöjlig ekvation i längden är självklart för mig och, verkar det som, många andra med mig.

Milosz Kusz är projektledare för Partnerskap 2014, ett samverkansprojekt mellan ett femtontal svenska enskilda organisationer, kyrkor och bildningsförbund som tillsammans verkar för en tyngdpunktsförskjutning från militär krishantering till civilt förebyggande av våld och konflikt samt fredsbyggande. Kristna Fredsrörelsen är värdorganisation för projektet.

En fredshälsning från Guatemala
Isaac Beachy (längst till vänster) och Lucas Johnson (längst till höger) arbetar för Kristna Fredsrörelsens systerorganisation FOR i USA. Aron Lindblom, María Guerra och Caroline Andersson (i mitten) arbetar för Kristna Fredsrörelsen. Fotot är taget i Guatemala City 14 mars 2013.

Isaac Beachy (längst till vänster) och Lucas Johnson (längst till höger) arbetar för Kristna Fredsrörelsens systerorganisation FOR i USA. Aron Lindblom, María Guerra och Caroline Andersson (i mitten) arbetar för Kristna Fredsrörelsen. Fotot är taget i Guatemala City 14 mars 2013.

Just nu befinner sig representanter från Kristna Fredsrörelsen i Guatemala för ett möte om internationell medföljning.

Internationell medföljning är det arbete som våra fredsobservatörer utför i Guatemala, Mexiko och Colombia för att skydda personer som utsätts för hot eller attacker på grund av sitt arbete för de mänskliga rättigheterna. På mötet här i Guatemala har vi fått möjligheten att träffa och utbyta erfarenheter med delegater från andra organisationer som arbetar på liknande sätt. Här finns organisationer som arbetar i fyra länder i Latinamerika: Colombia, Honduras, Guatemala och Mexiko. Under mötet har vi lyssnat på varandra, identifierat skillnader och likheter mellan våra sätt att arbeta, analyserat hur läget ser ut i våra fokusländer och diskuterat möjligheter till fortsatt samarbete.

Vart och ett av länderna där vi arbetar står inför specifika utmaningar. I Honduras har säkerhetsläget förvärrats och djupa splittringar uppstått sedan statskuppen i juni 2009 och i Colombia har inbördeskriget pågått i nästan 50 år. Samtidigt finns viktiga likheter mellan länderna. I samtliga länder har statliga aktörer utfört grova brott mot den egna befolkningen. Hot och attacker mot personer som engagerar sig för de mänskliga rättigheterna är vanligt förekommande. I samtliga länder har ursprungsfolk och andra civila tvingats bort från sin mark för att ge plats åt exempelvis gruvor eller vattenkraftverk. Dessutom brottas länderna med höga våldsnivåer och stor tillgång till små och lätta vapen.

Den internationella medföljningen som metod syftar till att ge skydd åt organisationer och personer som utsätts för hot i sitt arbete för mänskliga rättigheter. Fokus för mötet här i Guatemala är att hitta metoder och strategier för att bli bättre och mer effektiva i vårt arbete för skydd. Vi som är här och representerar Kristna Fredsrörelsen känner oss å ena sidan starkt påverkade av de stora utmaningar vi står inför, men mötet har också gett oss energi och nya idéer för att fortsätta arbetet med att skydda människorättsförsvarare och andra civila.

Läs mer om fredsobservatörernas arbete i Colombia här: http://kristnafreds.wordpress.com/2013/02/20/vad-gor-fredsobservatorerna-i-colombia/

Läs mer om fredsobservatörernas arbete i Guatemala här: http://kristnafreds.wordpress.com/2011/11/18/vad-gor-fredsobservatorerna-i-guatemala/

Kort bakgrund till inbördeskriget i Colombia: http://www.krf.se/colombias-konflikt-aldst-i-varlden

De mänskliga rättigheterna i Latinamerika 2012: http://kristnafreds.wordpress.com/2013/02/06/de-manskliga-rattigheterna-i-latinamerika-2012/

Aron Lindblom och Caroline Andersson arbetar med Kristna Fredsrörelsens Fredstjänstprogram som leder fredsobservatörernas arbete i Latinamerika.