En historisk seger Förra veckan hände något historiskt i New York. En överväldigande majoritet av världens länder antog ett globalt bindande avtal för att kontrollera och begränsa handeln med vapen. I mer än tio år har fredsrörelser och människorättsorganisationer över hela världen kämpat för att ett sådant avtal, ett Arms Trade Treaty (ATT), skulle blir verklighet.
Arbetet för freden och ickevåldet är inte alltid enkelt. Sedan jag började arbeta med Kristna Fredsrörelsen har jag blivit expert på statistik om dödade och mördade. Det är en kunskap som tynger. Ibland tvivlar jag på det meningsfulla i vårt engagemang. Vad förmår egentligen vår lilla rörelse, med alla våra svagheter och brist på resurser, mot de mäktiga som skor sig på död och lidande och som tjänar miljarder på människors rädsla och hat? Men när jag satt där framför FN:s webbsändning och följde omröstningen live förra fredagen tvivlade jag inte.
Representanterna för världens regeringar upprepade det själva gång på gång i sina tal inför generalförsamlingen: civilsamhällets engagemang har varit av avgörande betydelse för att vi nu för första gången har ett internationellt bindande avtal för att kontrollera vapenhandeln. När vi ser, firar och låter oss inspireras av våra framgångar och segrar får vi energi att jobba vidare.
ATT är värt att fira av flera anledningar. För första gången har vi ett internationellt bindande avtal som reglerar handeln med konventionella vapen. De stater som skriver under avtalet förbinder sig att skapa institutioner för kontroll av vapenhandeln. Innan beslut om export måste analyser göras och hänsyn tas till om vapnen riskerar att bidra till genusbaserat våld, brott mot humanitär rätt och mänskliga rättigheter eller hotar fred och säkerhet. Finns kunskap om att vapnen kommer att användas för dessa ändamål ska ingen export tillåtas. ATT ger oss verktyg att stoppa vapenhandel som vi inte tidigare haft. Ett regelverk att ta spjärn emot i vår dialog med beslutsfattare och krigsindustri och ett golv, men inte ett tak, för när vapenhandel måste förbjudas.
Så innan vi tar i tu med de brister avtalet har ska vi fira denna seger, som är en seger där Kristna Fredsrörelsen har spelat en långt ifrån obetydlig roll. Sedan länge har vi tillsammans med partnerorganisationer arbetat för att begränsa spridningen av lätta vapen i Latinamerika. När Oscar Arias, som fick Nobels fredspris för sin roll i den Centralamerikanska fredsprocessen, lanserade idén om ett avtal i FN 2003 startades en internationell kampanj ”million faces” för ett internationellt avtal. Våra latinamerikanska partnerorganisationer var drivande i kampanjen och det blev naturligt för Kristna Fredsrörelsen att bidra.
[youtube http://www.youtube.com/watch?v=kEAiAS0RaN4]
Under de kommande 3 åren samlades mer än en miljon underskrifter in och kampanjen ledde till att 153 länder röstade för att inleda arbetet med ett vapenhandelsavtal 2006. Året efter blev Kristna Freds ombedda att sitta med i koordinationen för det globala nätverket Control Arms, som bildats för att driva på och påverka avtalet, och under ett övergångsskede finansierade Kristna Fredsrörelsen nätverkets sekretariat i New York med pengar som sökts från Norska UD. Kristna Fredsrörelsen har under åren funnits med på de flesta av de många förberedande möten och FN-konferenser för att tillsammans med organisationer från hela världen driva på för få till ett avtal och för att avtalet skulle bli så stark att det gjorde reell skillnad för de som dagligen drabbas av väpnat våld.
Helena Koumi är en av de före detta medarbetarna på Kristna Fredsrörelsen som har arbetat mest med avtalet.
– Det är fantastiskt att världen äntligen har ett vapenhandelsavtal! Detta är något som Kristna Fredsrörelsen tillsammans med Control Arms har arbetat för i många år det är glädjande att se resultatet av det arbetet!
Arms Trade Treaty är ett bevis för att det civila samhället kan påverka. Men det är också en påminnelse om att mycket är kvar att göra. Även om de länder som drabbas hårdast av väpnat våld, som Guatemala, Mexiko, Honduras och El Salvador, tillhör avtalets starkaste förespråkare, så finns det också kritik mot avtalet. Bolivia menade att avtalet riskerar att gynna den industri som livnär sig på att producera vapen och att vinstintressen fått väga tyngre än mänskligt lidande. Andra fattiga länder påpekar att avtalet är obalanserat och inte tar hänsyn till det lidande som de stora vapenexportörerna själva skapar med sina vapen. Det befaras även att de största vapenexportörerna inte ser avtalet som något som kommer att påverka deras egen export utan syftar till att sätta tryck på andra svagare och fattigare länder att förändra sina regelsystem.
För Kristna Fredsrörelsen och våra samarbetsorganisationer i Latinamerika är det viktigt att avtalet gör skillnad och då måste det tolkas och implementeras på ett så brett och ambitiöst sätt som möjligt. Det är i detta sammanhang olyckligt när representanter för stora vapenexportörer gör uttalanden om att avtalet inte kommer att påverka deras export. När Sveriges biståndsminister Eva Björling gör bedömningen att avtalet inte kommer att göra någon skillnad för svensk export så skickar det fel signaler.
De folkrörelser som arbetat för att få till ett avtal har anledning att fira men inte att vila. Arbetet med att stoppa vapen och det väpnade våldet måste fortsätta med ökad intensitet. Det måste ske på många olika plan och med många olika metoder. Ett nytt fönster för påverkan öppnas upp när en mängd länder nu måste skapa eller reformera institutioner för att kontrollera och begränsa vapenhandeln. Även efter att avtalet ratificerats kommer alldeles för många människor att lida, skadas och dö som en konsekvens av att vapen hamnar i fel händer. De goda nyheterna är att det faktiskt går att förändra och att små fredsorganisationer som Kristna Fredsrörelsen kan göra skillnad även på global nivå. Det tänker vi fortsätta göra. Över hela världen finns det människor och organisationer som delar våra värderingar och mål. När vi arbetar tillsammans med dessa vänner och partners är vi starka.
/Jon Bergeå, handläggare för lätta vapenarbetet i Latinamerika på Kristna Fredsrörelsen
Kristna Fredsrörelsen
Jag har under det senaste året gått på folkhögskolan i Härnösand och studerat fred, ickevåld och ledarskap. Just nu gör jag praktik på Kristna Fredsrörelsen, en praktik som görs i samband med mina studier på skolan.
r bland annat att läsa på sig om konflikten, vart skulle vi egentligen åka? Hur såg det ut där? Hur ser det ut historiskt och hur ser det ut idag?
