krf karta blogg

Inlägg från: augusti 2013

Guatemala är som en Disney-film. Fast tvärtom.


Jag är just nu i Guatemala, för första gången i mitt liv. Med mig hit hade jag många inre bilder av landet. Bilder av ursprungsfolk och mayaruiner, majsfält och berg. Men också bilder på militärer, vapen och osäkerhet.

Under våren har jag följt våra fredsobservatörers bloggar om situationen i landet, om folkmordsrättegången mot exdiktatorn Efraín Ríos Montt och om arbetet att medfölja och skydda alla de offer och vittnen för de ohyggliga massakrer som utfördes mot ursprungsfolk under 80-talets militärdiktatur. Det är en ojämn kamp. Å ena sidan ett folk som utsatts för så många grymheter och orättvisor, vars längtan efter upprättelse är oerhört stark. Å andra sidan en elit med resurser och en korrumperad maktapparat på sin sida.

Situationen i landet har förvärrats

– Det som händer i det här landet är som i en Disneyfilm – fast tvärtom. Här är det de onda som vinner i slutet. 

Han som gör denna liknelse heter Juan Francisco Soto och är chef för CALDH, den organisation av advokater som arbetar för ursprungsfolkens rättigheter och som drivit folkmordsfallet. CALDH är en av de organisationer som Kristna Fredsrörelsens fredsobservatörer medföljer eftersom de i sitt arbete är under ständigt hot.

Guatemala är ett land med omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter och med en enorm rasism och diskriminering. Makten och de ekonomiska resurserna är koncentrerade till markägare, näringslivet, den organiserade brottsligheten och f.d. militärer. Straffriheten för förövare är utbredd medan journalister och människorättsförsvarare fängslas eller förföljs. Dessutom har situationen förvärrats drastiskt de senaste två åren. Våldet har ökat och attacker mot människorättsförsvarare har blivit vanligare.

Utifrån en sådan verklighetsbeskrivning var det så oerhört förvånande när Guatemalas riksåklagare faktiskt valde att åtala den före detta diktatorn Efraim Rios Montt för folkmord och brott mot mänskligheten. Och när han i maj faktiskt dömdes till 80 års fängelse var det en sensation. Ingen nationell domstol har någonsin dömt en av sina egna ledare för folkmord! Men några veckor senare ogiltigförklarades domen av konstitutionsdomstolen. Det hopp som hade tänts i en annars ganska dyster och svart verklighet släcktes snabbt. Det är detta som Juan Francisco syftar på när han liknar Guatemala vid en omvänd Disneyfilm. Han menar att makteliten påverkade domarna i konstitutionsdomstol att upphäva domen.

– Näringslivet och staten är livrädda för att förknippas med länder som Serbien eller Rwanda. Och dessutom präglas det här samhället av en så rasistisk grundsyn att många inte tycker att man kan prata om folkmord eftersom ursprungsfolken inte ses som människor.

Filmen är inte slut än

Jag träffar några av våra fredsobservatörer som varit med och följt vittnena från sina byar till rättegången under hela våren. Jag frågar hur vittnena och de överlevande har reagerat på att domen upphävdes. De berättar att ordförande för vittnesorganistionen AJR, som Kristna Fredsrörelsen medföljt, sagt:

– Jag föddes fattig och jag kommer dö fattig, jag har inga illusioner om något annat. Men under mitt liv har jag suttit mittemot de människor som dödade och våldförde sig på min familj och mitt folk. Jag har fått se dem i ögonen och berätta vad de gjorde mot oss. Och det har jag gjort i en rättssal, där alla var tvungna att lyssna. Det kan ingen ta ifrån mig.

Jag funderar över betydelsen i hans ord. Över att rättvisa och utveckling ibland inte alltid handlar om det vi vid första anblicken tror. Att vi i vår otålighet vill se upprättelse och förändring NU, på en gång! Men hoppet och ljuset för Guatemalas framtid bärs av de vittnen som fått titta sina förövare i ögonen och blivit lyssnade till. Jag tror och hoppas att de uppfostrar en ny generation som genom organisering och stöd från omvärlden kan förändra landet. För att det ska hända måste vi fortsätta göra det som vi i Kristna Fredsrörelsen gjort i över 20 år. Fortsätta stödja, skydda och gå bredvid de modiga människor som inte ger upp kampen om sina rättigheter trots hot, våld och diskriminering.

Jag tror inte de onda har vunnit, för filmen är helt enkelt inte slut än – utan bara någonstans i början.

/Sofia Walan, generalsekreterare Kristna Fredsrörelsen

Stöd Kristna Fredsrörelsens arbete för rättvisa och fred. Ge en gåva.

 

Sofia Walan
“I have a dream” fyller 50 år!

Idag är det 50 år sedan Martin Luther King höll sitt berömda tal som avslutade medborgarrättsrörelsens marsch till Washington. Ett tal som sedan dess har inspirerat en hel värld

Den senaste veckan har både medborgarrättsrörelsen, Martin Luther King och 50-årsfirandet av talet uppmärksammats runt om i hela världen. I USA gjorde man en jubileumsmarsch under lördagen där man hade samma paroll som för 50 år sedan: ”Jobb, rättvisa och frihet”. Idag (onsdag) kommer även president Barack Obama och andra att hålla tal i en avslutningsceremoni för firandet.

I Sverige har bland andra tidningen Dagen ägnat stort utrymme åt Martin Luther King. I senaste fredagsnumret så citeras ickevåldsaktivisten och f.d. medarbetaren på Kristna Fredsrörelsen Martin Smedjeback som menar att Martin Luther King ofta förminskas till att endast vara en bra talare. Det lyfts mindre sällan fram att han gick emot den rådande eliten och faktiskt till slut dog på grund av sitt motstånd mot makten.

Även Dagens Nyheter har uppmärksammat jubiléet och gjort en intervju med John Lewis som var en av organisatörerna av marschen 1963, och som fortfarande är politiskt aktiv. Han berättar att den dåvarande presidenten John F. Kennedy var orolig för att den stora demonstrationen där ca 250 000 människor deltog skulle bli våldsam. Men de lyckades övertyga honom om att det skulle vara en fredlig och lugn demonstration, vilket det också blev.

Just att Martin Luther King använde sig av ickevåld för att arbeta för fred och rättvisa gör honom till en viktig inspirationskälla för Kristna Fredsrörelsen och våra medlemmar. En av dem som först uppmärksammade honom på ickevåld som metod var Bayard Rustin, som länge arbetade på Kristna fredsrörelsens amerikanska systerorganisation Fellowship of Reconciliation (FOR). Dagens Nyheter har idag en krönika om denna mycket betydelsefulla man som vi alltför sällan hör talas om.

Det tal han höll för 50 år sedan där han berättade om sina drömmar inspirerar oss ännu idag. Inte bara för att mycket arbete fortfarande behöver göras för att hans drömmar ska bli verklighet. När King fick Nobels fredspris för sin ickevåldskamp mot rasdiskriminering sa han att han tog emot priset å alla de människors vägnar som älskar fred och broderskap. Vågar vi tänka att han tog emot sitt pris å våra vägnar? Vågar vi drömma våra egna världsförbättrardrömmar? Det är viktigt att vi gör det!

> Här kan du se talet i dess helhet

Nominera till Martin Luther King-priset

Vet du någon som arbetar för fred och rättvisa? I så fall kan du nominera den personen till ”Ickevåldspriset i Martin Luther Kings anda” 2014! Skicka in din nominering senast den 15 september till prisnominering.martinlutherking@skr.org. Priset delas ut den 20 januari 2014 (Martin Luther King-dagen) och huvudorganisationerna bakom är Equmeniakyrkan, Kristna Fredsrörelsen och Sveriges Kristna Råd.

Maria Gilljam
Ickevåldsförespråkare i Egypten behöver omvärldens stöd

Kristna Fredsrörelsen, som nyligen har inlett ett arbete i Egypten, ser med oro på de senaste dagarnas händelser i landet.

Den gångna veckan i Egypten har varit den blodigaste sedan den egyptiska revolutionen började för drygt två år sedan. Officiella källor talar om minst 500 döda och 3700 skadade sedan i onsdags då säkerhetsstyrkor stormade de två områden (Rabia al-Adawiya och al-Nahda-torgen) i Kairo där det Muslimska Brödraskapet under den senaste månaden har protesterat mot militärens avsättande av president Mohammed Mursi. Den verkliga siffran kan vara mycket högre och våldet har nu spritt sig till i stort sett hela landet. Kyrkor, polisstationer och regeringsbyggnader har också attackerats av Mursianhängare på ett flertal platser. Det som tidigare varit ”den arabiska vårens” flaggskepp har nu kapsejsat i ett hav av våld, polarisering, anklagelser och motanklagelser.

Omvärldens försök att närma parterna har hittills misslyckats. Såväl det Muslimska Brödraskapet som den sittande interimsregeringen under Adly Mansours ledning använder också flitigt en retorik som går ut på att skylla den alltmer komplicerade utvecklingen på främmande makters försök att lägga sig i Egyptens inre angelägenheter. Just nu har ett månadslångt undantagstillstånd utlysts och vicepresidenten Mohamed El Baradei har lämnat in sin avskedsansökan i protest mot den blodiga stormningen av Muslimska Brödraskapets protestläger i Kairo.

Framtiden för Egyptens folk ser onekligen dyster ut. Från Kristna Fredsrörelsens sida hoppas vi fortfarande på de krafter i alla läger som vill använda ickevåldsmetoder för att hitta en väg framåt för landet inom ramen för en inkluderande demokrati där allas röster kan bli hörda. En demokrati där alla egyptier oavsett klass, etnicitet, politisk tillhörighet eller religiös åskådning kan få plats. Det är dessa krafter som behöver vårt och omvärldens stöd!

/Milosz Kusz, handläggare för Egypten och Västsahara

Maria Gilljam
“Rättvisa och fred uppnås inte som slutstationer”

Kristna Fredsrörelsens tidning Fredsnytt nr 2/2013 hade tema försoning, ett mångfacetterat begrepp som engagerar många. Leif Herngren, en av tidningens läsare, reagerade på delar av tidningens innehåll och andemening. Han skrev ett debattinlägg som du kan läsa här nedan.

Har du också åsikter, tankar eller synpunkter om det som tas upp i Fredsnytt? Hör gärna av dig till Kristna Fredsrörelsen på 08-453 6840 eller info@krf.se. Vi vill veta dina synpunkter!

/Maria Gilljam, Kristna Fredsrörelsens kommunikatör

Försoning, rättvisa och fred

I januari förra året vandrade min hustru Sonja och jag sakta mellan två rader av minnesstenar som rests i Montevideo till minne av dem som försvann under diktaturen i Uruguay. Vi gjorde det tillsammans med våra vänner Aida och Eduardo. På de två plattraderna hade namnen på dessa som försvann ristats in. Då och då stannade vi till vid något namn och fick berättat om de av Aidas och Eduardos vänner som försvann.

Det kunde ha varit Aida och Eduardo. De söktes och efterlystes av myndigheterna i pressen som konspiratörer men lyckades fly till Buenos Aires där de levde som gömda flyktingar med sina barn under i fyra år. Men det började brännas till också där. Säkerhetspolisen i Uruguay samverkade med den i Argentina. Plötsligt försvann uruguayaner, forslades till Uruguay och dödades. Eduardo och Aida insåg att de måste ge sig iväg och sökte FN:s hjälp som flyktingar.

På den vägen hamnade de i Sverige och Angered. Med andra vänner sökte de sig till Tomaskyrkan i Hammarkullen och blev våra vänner. Under tiden i Sverige blev de medlemmar av både Kristna Fredsrörelsen och Broderskap.

Det näst intill suspekta förhållandet är att den efterlyste ”konspiratören” Eduardo nu är ledamot av den kommission som tillsatts av presidenten för att söka sanningen om dessa som försvann. Aida arbetar som ansvarig för den förskola i Montevideos fattigkvarter som byggdes upp med hjälp från Sida och vänner i Tomaskyrkan, Kristna Freds och Broderskap.

Samtidigt med det arbete som Aida, Eduardo och många utför sker ett försoningsarbete. Ordförande i ”sanningskommissionen” är en kvinna vi träffade. Hon satt fängslad under diktaturen och fråntogs sin dotter. Efter att militären fick krypa tillbaka in i kasernerna satt hon i regeringen för att på nytt bygga det Uruguay en gång var. Uruguay införde allmän rösträtt före Sverige.

”Först rättvisa – sedan försoning” 

Det är rubriken på Fredsnytts senaste förstasida. Tidningen har flera spännande artiklar som kan synas sammanfattas i den rubriken. Det gör Sofia Walan med orden: ”Men först kommer motståndet, kravet på rättvisa och upprättelse. Och sedan, när övergreppen och våldet upphört, kan försoningen börja.”

Jag delar helt övertygelsen att försoning, rättvisa och fred hör intimt samman och inte kan skiljas åt. Men för mig handlar det inte om ”först rättvisa – sedan försoning”.

Då Nelson Mandela sträckte ut sin försonande hand mot de vita i Sydafrika skedde detta inte efter det att rättvisa upprättats. Hans försonande inställning var utgångspunkten för det rättvisearbete som låg framför de sydafrikanska folken. Mycket av det arbetet är ogjort utifrån de oerhört svåra förhållandena som rådde. Har då försoning uppstått? Ja och nej. Sida vid sida arbetar i dag svarta, färgade och vita för ett annorlunda Sydafrika. Samtidigt finns alltför mycket oförsonlighet kvar bland andra.

Det går varken att sätta rättvisa eller försoning i tid skilda från varandra som först och sedan. Såväl rättvisa som fred uppnås inte som slutstationer. Bägge är skeenden som är helt beroende av varandra. De befruktar varandra. Försoningen börjar inte efter det att rättvisa upprättats. Då skulle försoning aldrig uppnås – och inte heller verklig rättvisa. Jag stryker under det som flera av artiklarna starkt betonar. Ingen försoning kan ske om sanningen om övervåldet tystas och arbetet för rättvisa och mänsklig värdighet ställs åt sidan

Försoning rymmer liksom rättvisa den inspiration och kraft som förutsätts för ett samhälle med människovärde och fred. Ragni Lantz bekräftar detta med rubriken på sin gästkrönika: ”King levde försoning.” Men han fick aldrig uppleva ”det förlovade landet”.

Rättvisa och försoning måste få leva tillsammans.

Leif Herngren, Bohus-Björkö den 13.07.02

Maria Gilljam
“Det sker speciella händelser hela tiden”

Här kommer en rapport från några av Kristna Fredsrörelsens medlemmar som just nu är i Moldavien på ett fredsläger.

Hur långt har ni kommit?

Det har snart gått en vecka och första halvan av vårt projekt är klart. Det känns både roligt och tråkigt att det har gått så fort. Dagarna tillbringar vi på Beginning of Life’s (BoL) center mitt i den Moldaviska huvudstaden Chisinau, där vi har gemensamma workshops som vi planerar och håller i själva. Vi har haft massa intressanta diskussioner som fördjupar vår förståelse inför varandras kulturer. På förmiddagen sker olika interaktiva övningar, dessa har involverat bland annat positivt ledarskap, civilkurage, diskussioner kring ickevåld, främlingsfientlighet, rasism och tolerans. På eftermiddagarna sker planering av workshops i så kallade basgrupper, olika typer av filmvisning, exempelvis ”Imam and the Pastor”, som också har lett till nya tankar bland deltagarna.

Den moldaviska gruppen har även haft rundvisningar av staden och av sin historia som berör oss på många olika sätt. Vi har även skapat grupper som vi kallar LAJW, där vi träffas på slutet av dagen för att knyta ihop säcken och reflektera tillsammans över det vi upplever. LAJW står för Learning, Afterthought, Joys and Worries. Den internationella förståelsen har genom utbytet breddats och bidragit till en större förståelse och respekt för varandra. Vi börjar lite smått längta och se fram emot att vi har lyckats få till ett besök till ambassaden nästa vecka, det ska bli superspännande!

Hur har det gått?

Vi tycker att det har rullat på väldigt bra, vi har fått ett flyt där deltagarna har varit väldigt aktiva och tagit mycket ansvar. Vi känner även att det finns en bra stämning, att gruppen är sammansvetsad och att det blir bättre för varje dag som går ju mer vi får inblick i varandras tankar och liv. Klart det är mycket stress emellanåt med förberedelser, ekonomi och annan planering men vi har tagit oss igenom det bra. Vi har även lyft upp och vågat diskutera ”heta potatisar” och lyckats göra det på ett väldigt ödmjukt och respektfullt sätt inför varandras olikheter i olika frågor.

Berätta om någon speciell händelse!

Det sker speciella händelser hela tiden, som alla ger oss mycket fina minnen och nya idéer. Men en av alla dessa episoder var under lördagseftermiddagen då vi bröt upp från workshopen tidigare för att åka på utflykt till ett fantastiskt kloster. Vi fick uppleva härliga miljöer, ett bröllop och njuta av de vackra vidderna av Moldaviens landsbygd. Alla tyckte det var väldigt roligt att komma iväg ett par timmar och få ta del av olika delar av Chisinau och inte bara själva stadskärnan. Detta är även något som vi tror stärker banden till varandra ytterligare, att få möjlighet att göra roliga små äventyr och inte bara ha olika workshops och diskussioner. Det behövs mångfald och balans mellan olika aktiviteter och det har vi fått.

Maria Gilljam