“Det är inte de våldsamma som är värst, utan de passiva som tittar på”.
Orden träffar i hjärtat. Hårt. För jag är ibland en av dem. En som liksom de storrövade karikatyrerna över israeliska ledare, målad på en vägg i ett flyktingläger i Betlehem, håller för ögon, öron och mun, vänder mig om och vägrar att fortsätta se. Ser vi måste vi ta ansvar, och med ansvar kommer en obehaglig känsla av att vara del av samhällsförtrycket. Passiv är ett aktivt val. Vi kan inte längre slippa undan. Orättvisan kryper sig tätt inpå, in under skinnet och gör det näst intill outhärdligt att inte skrika rakt ut.
Syns jag inte så finns jag inte, håller jag för munnen kan jag inte tala, är mina öron tillknäppta kan jag inte höra orättvisans hjärtskärande rop. Men vem lurar de egentligen? Vem lurar jag? För vi har alla redan sett, redan hört, och det är därför vi så krampaktigt täpper igen alla sätt att ta in mer. Men det är för sent. Med vetskap kommer ansvar. Med ansvar skyldighet att agera.
Agera. Men vad i all sin dar kan jag göra, en ung journaliststudent från Sverige, född och bosatt i en liten, fredlig, trevlig ort där jag aldrig åskådat varken vapen eller slag. Där de värsta oljuden jag hört, är när grannungarna kommer hem för sent på fredagskvällarna och brölar med sina alkoholdruckna munnar. Vad vet jag om förtryck? Ingenting. Jag har engagerat mig politiskt och i många organisationer, rest och studerat. Men aldrig någonsin har jag varit mitt i ett samhälle, så fyllt av orättvisa, apartheidsystem och utsatthet som i Israel och Palestina. Ord i en bok blir kött och blod. Men aldrig har jag heller mött så många modiga människor som kämpar för fred, försoning och rättvisa, med risk att hamna i fängelse, torteras, stötas ut ur umgänget och ibland med sina egna liv som insats. Kärlek har fått en helt ny innebörd.
Känslorna har åkt berg och dalbana under veckan på ickevåldstränarutbildningen. Jag har stått i den oändliga kön för att ta mig genom muren, och hört kvinnorna i slussen skrika på en rädd liten pojke att skynda sig före sin gravida mamma genom spärren. Jag har känt spänningen i luften i staden Hebron, sett militärer bära på vapen som nästan släpade i backen. Någonstans där och då stängde jag mina tidigare stirrande ögon och vände ned min blick i marken. ”Hur är det Elina” frågade en vän. ”Vapnen kan döda” sa jag bara kort. ”Ja” instämde han. Vad mer kan vi säga? Vad kan vi göra? Vapen dödar. Det är just det de gör. Dödar.
Jag har pratat med den rabbinstuederande kvinna, som deltagit i en öppen middag mellan israeler och palestinier, där militärer kommit och blåst i visselpipor för att göra det omöjligt för sällskapet att fortsätta sin brobyggande måltid. Jag har sett de svarta bunkarna ovanpå de palestinska hustaken, som vittnar om att de som inte är israeler inte har tillgång till rinnande vatten. Jag har lämnat det land, vars säkerhetskontrollanter kollat igenom min väns väska och rivit ut den text han skrivit om upplevelserna från Hebron och beslagtagit de visitkort han fått på den palestinska sidan.
Frågan är nu, vad ska jag med allt jag sett, hört och upplevt? Vad gör jag för att inte bli en storrövad karikatyr som krampaktigt låtsas som att jag ingenting vet? Hopplösheten får inte ta över. Murar har rivits tidigare. Krig har övergått i fred. Fiender har tagit varandra i hand. Det enda jag riktigt kan, är att ta handen från min mun och berätta, få världen att rikta sin uppmärksamhet mot Israel och Palestina, och andra konflikter som behöver omvärldens hjälp för att lösas. När fler får kunskap, medföljer ansvar, och med ansvar kommer skyldighet att agera. För fred. Ickevåld och försoning. Jag vill inte vara en passiv åskådare.
Elina Sundström,
Deltagare i Kristna Fredsrörelsens utbildning för ickevåldstränare
