Hur gör man en 100-årig ickevåldsrörelse relevant för dagens unga människor?

Det var den inte helt enkla frågan som 12 mer eller mindre unga människor från 5 olika länder samlades i Berlin förra veckan för att diskutera. Vi kom från olika medlemsorganisationer till IFOR, International Fellowship of Reconciliation, som Kristna Fredsrörelsen varit medlemmar i sedan slutet av 1960-talet.

Det blev några dagar fyllda av långa och dynamiska diskussioner om tillståndet för den globala ickevåldsrörelsen, hur man bäst strukturerar en organisation med gamla anor för att passa dagens snabbt föränderliga värld och mycket, mycket annat.

Zurayia från Kristna Fredsrörelsen berättar om Salaams vänner

Initiativ till mötet kom från IFOR:s internationella kommitté, som en del i en förnyelseprocess. De skickade ut inbjudan till medlemsorganisationerna och bad dem att, om de hade möjlighet, skicka några unga ledare för att delta på mötet. Vad blev resultatet? Alla som kom, utom en, var kvinnor. Vi konstaterade att det är rätt talande för vilka det är som är engagerade i våra organisationer. Men vilka är det som kommer till tals, hörs och syns? Tyvärr är det sällan de unga kvinnorna.

Jantina från Nederländerna spånar kring IFOR:s styrkor och svagheter.

Fler mediokra kvinnor och unga till styrelser!

Det slog mig tydligt under mötet att asmhället i stort under lång, lång tid släppt fram mediokra gamla män till ordförandeposter och styrelseuppdrag (skulle urvalet göras helt och hållet på meriter torde representationen av kvinnor och unga i dagens styrelser vara något större…). Vi måste också börja släppa fram de mediokra kvinnorna och de mediokra unga till poster med ansvar! Ingen är perfekt hela tiden. Men som kvinna eller ung (och särskilt både och) är det troligare att din erfarenhet, kunskap och dina meriter ifrågasätts och skjuts undan, istället för att tas på allvar.

Ickevåldsrörelsen en rörelse av unga

Mötet hölls i ett hus som en gång i tiden var pastorsbostad åt Martin Niemöller. Han var en högljudd kritiker av nazi-Tyskland och blev därför arresterad 1937 och satt i koncentrationslägret Sachsenhausen. Där satt han fram till 1945, största delen av tiden i isoleringscell där han inte tilläts träffa andra människor.

Många av de som vågade protestera mot nazismen före och under anda världskriget var unga. Protesterna under arabiska våren bestod till stor del av unga människor. Unga, som vill förändring. Hur låter vi det engagemanget också bli till faktisk makt i våra organisationer?

I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;
Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;
Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;
Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.

Martin Niemöller

/Maria Gilljam, kommunikatör Kristna Fredsrörelsen.

PS. Kristna Fredsrörelsen styrelse består av 8 män och 8 kvinnor mellan ca 25 och ca 65. Vår ordförande är man och vår generalsekreterare är kvinna. Det gör oss inte per automatik perfekta men vi har kommit en bra bit på väg.

Vi kanske inte ser ut som superhjältar. Ändå kan vi vara det, skriver Kristna Fredsrörelsens generalsekreterare Sofia Walan

I fredags när jag vaknade hade mitt facebookflöde fyllts av hyllningar till Nelson Mandela. Denna man som på många sätt varit vår tids symbol för rättvisa och godhet. En människa som utstått så mycket hat och ändå predikade kärlek, som predikade förlåtelse istället för hämnd. Jag försökte berätta för min 5-åring vem det var som täckte hela framsidan på DN, vad han gjort och vad han betytt. Hon satt tyst en stund och så sa hon:

– Mamma, han ser faktiskt inte ut som en superhjälte – men ändå är han ju det.

En tung höst

Jag vet inte om det bara är jag, men jag upplever att det här har varit en tung höst. En höst som inleddes i augusti med nyheten att kemiska vapen dödat mer än 1000 civila i Syrien. Hur detta hände efter att en handfallen värld länge stått vid sidan av, utan att ha kunnat enats om sanktioner, om kraftfull diplomati eller något annat sätt att stopp för kriget. Och i oktober var det som om ett mörker föll över vår världsdel när ytterligare en av alla dessa skraltiga, överfulla båtar som transporterar fattiga, desperata människor från Afrika till Europa, sjönk. Över 300 människor drunknade, de flesta kvinnor och barn. Sen kom tyfonen i Filippinerna med en förödelse så ofattbar stor att det är svårt att ta till sig.

Det har också varit en höst med oro för vad som händer i Sverige. Olaglig registrering av romer, Sverigedemokrater med vind i seglen, ett stundtals hårt debattklimat med en stark polarisering mellan människor och grupper. Förra veckan var jag på väg till styrelsemöte för Kristna Fredsrörelsen på vårt kontor i Stockholm. Jag gick över torget, stannade en alldeles för kort stund bredvid den rumänska unga kvinnan som brukar sitta utanför McDonalds och be om pengar. Precis när jag fortsatte gå sprang jag in i en äldre kvinna som delade ut information från ett politiskt parti. Lite yrvaket tittade jag ner på det framräckta bladet, skakade sen på huvudet och började gå förbi.

– Är du inte intresserad? frågade hon

– Nej, faktiskt inte, svarade jag. Då ropade hon efter mig:

– Men det går ju så bra för Sverige!

Jag vände mig om och såg henne där med flygbladen i handen, 3 meter från den rumänska kvinnan på marken. Då ville jag nästan gråta och inom mig tänkte jag: det beror ju på vem man frågar! 

Istället för en superhjälte fick vi ett flyktingbarn

Ibland, som nu i höst, så önskar jag att det här med att vara kristen vore att tro på Batman istället för Jesus. Hur skönt det vore, att få vänta på hjälten som slåss med hårda knytnävar och alltid besegrar skurkarna, som räddar världen från allt det som är mörkt och orättvist. Eller ännu bättre: Stålmannen, som hade kunnat förhindra en tyfon, rädda en sjunkande flyktingbåt, förvandla kemisk gas till luft. Men istället för en flygande, hårdslående hjälte fick vi ett litet, litet sårbart barn. Ett flyktingbarn till och med, som alla de små barnen på båten ute på Medelhavet. Och senare, en man som frivilligt lät sig dödas och korsfästas. Förnedrad, fängslad och förtryckt.

Ibland, som nu i höst, önskar jag att Guds rike var som det upprättade Gotham City, eller som alvlandet Valinor i Sagan om Ringen dit Bilbo till slut reser, efter den slutliga segern över ondskan. Men Jesus säger att Guds rike är mitt ibland oss, eller inom oss. Jesus liknar Guds rike vid ett senapskorn som slår rot, som en surdeg som en kvinna bakar in i brödet. I det lilla, i det som verkar obetydligt, kan och ska Guds rike växa fram. Ur jorden som människor brukar och i degen som vi bakar.

Flyktingbarnet blir en man som predikar att Guds rike är här, mitt ibland oss och inom oss. Han som vill öppna våra ögon och få oss att se, att vi inte längre kan vänta utan att vi också vara med för att Gudsriket ska bryta fram. Nej, han kanske inte ser ut som en superhjälte – men ändå är han ju det.

Människor som vägrar släppa taget om hoppet

Förra året vid den här tiden satt jag i den lilla djungelstaden Quibdo i delstaten Chocó i Colombia. Jag hade flugit dit med ett litet flygplan eftersom det inte finns några vägar i den här delen av landet. Bara flod och djungel. Men marken är rik på mineraler och guld och lockar till sig internationella företag som direkt eller indirekt får hjälp av staten och gerillagrupper att hota, trakassera, människorna så de flyr från sina byar och sin mark.

Därför är Colombia det land i världen som har näst flest internflyktingar; 4 miljoner. Kristna Fredsrörelsen har under de senaste tio åren arbetat med lokala fredsorganisationer i Chocó. Den andra advent förra året träffade jag en av dessa organisationer, en organisation som arbetar med kvinnors rättigheter. De representerade starka, arga, kreativa kvinnor vars barn kidnappats för att tvingas bli barnsoldater, kvinnor som våldtagits av gerillan eller av regeringssoldater som en del av kriget. Men som ändå vägrade ge upp hoppet om rättvisa och om möjligheten att få återvända till sina hem. Just den här dagen hade de planerat en ljusmanifestation utanför den stora katedralen. Ljus för fred. Det finns inget viktigare sa de, att fortsätta arbeta för förändring, men att inte glömma bort att tro och hoppas, att tända ljus. Så tydligt har jag sällan sett någon vara det ljus och salt i världen som Jesus uppmanar oss att vara.

När jag läser om Mandela tänker jag på de här kvinnorna, och på alla de tusentals människor runt om i världen som fortsätter tända ljus även i det mörkaste mörker. Ibland är det lätt att tappa hoppet, tappa ljuset. Då önskar jag att vi skulle bli bättre på att se alla goda krafter runt om oss. Ett av alla de fantastiska citat av Mandela som lyfts upp de senaste dagarna är:

Everything seems impossible until it´s done.

Ett konstaterande som Gandhi säkert instämt i, eller Rosa Parks, Martin Luther King, eller Leymah Gwobee som vann Nobels fredspris för sin ickevåldskamp för fred i Liberia. Runt om i världen finns det människor och grupper som ändå tänder ljus, som trots hopplöshet och förtryck fortsätter kämpa för fred och rättvisa. Kanske ser de inte ut som superhjältar – ändå är de det.

Vi måste säga nej till orättvisor

Nu hyllas Nelson Mandelas fantastiska livsgärning. Hans död får oss att minnas vad som hände, minnas Sveriges och kyrkornas roll i avskaffandet av apartheid. Jag önskar att alla dessa hyllningar till en av vår tids superhjältar inte bara får oss att blicka bakåt – utan framåt. Att vi inspireras att öppna våra ögon och se dagens oacceptabla orättvisor och förtryck och säga ”Nej!”. Att inte acceptera rasism i vår riksdag, inte acceptera att flyktingbåtar sjunker för att vi stängt våra dörrar och glömt vår medmänsklighet. För det var ju det som var det stora i att Jesus kom till oss som ett flyktingbarn – för att vi skulle se och förstå att Gud finns i alla dessa våra minsta, och att vi inte kan vänta.

Det är det lilla Jesusbarnet, flyktingbarnet som visar oss vem Gud är och vad vi måste göra för att förverkliga Gudsriket. Och han vet ju: kanske ser vi inte ut som superhjältar – men ändå kan vi vara det.

/Sofia Walan, generalsekreterare Kristna Fredsrörelsen

Texten bygger på en predikan som Sofia Walan höll i Abrahamsbergskyrkan, Bromma den 8 december 2013.