Idag är årsdagen av Västsaharas självständighet från Spanien. Den 27 februari 1976, avslutade Spanien formellt sin kolonisering av Västsahara efter att den Internationella Domstolen i Haag nästan ett år tidigare hade erkänt Västsahariernas rätt till självbestämmande. Dessvärre har nästan 40 år förflutit sedan dess och västsaharierna väntar fortfarande på att denna rätt ska respekteras av Marocko och omvärlden.

I december besökte jag de västsahariska flyktinglägren i Algeriet för första gången. Det blev en resa som fick mina varningsklockor att börja ringa.

Jag var där för att hålla en kurs i mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt för vår samarbetsorganisation i Västsahara, AFAPREDESA. Kristna Fredsrörelsen har stött AFAPREDESA sedan 10 år tillbaka, bl.a. genom stöd till deras relativt nybildade ickevåldsgrupp ”Grupo NOVA”. AFAPREDESA har sitt kontor i flyktinglägrens ”huvudstad” Rabuni. Västsaharas riktiga huvudstad Laâyoune/El Aaiún ligger mer än 500 kilometer öken, befäst sandmur och någon miljon minor bort. Den skulle lika gärna kunna ligga på en annan planet.

Frustrationen bland flyktingarna påtaglig

Marockos ockupation av Västsahara har pågått i nästan 40 år nu och flyktinglägren har blivit en sorts dammiga, semi-permanenta städer utslängda i en vidsträckt sandöken. Frustrationen bland befolkningen här är påtaglig, förståelig och väldigt farlig. Särskilt de unga har börjat tala om att ge upp den ickevåldsliga kampen mot ockupationen och ta upp vapnen igen. Frente POLISARIO, den gamla befrielsegerillan som numera är regering i flyktinglägren, menar att de vill ge de pågående FN-medlade förhandlingarna med Marocko en chans men det blir allt svårare för dem att försvara den ståndpunkten gentemot befolkningen.

De senaste åren har varit fulla av prövningar, inte bara på de ockuperade territorierna där de Västsaharier som kräver självständighet förföljs, torteras och fängslas av Marockos säkerhetsstyrkor utan även i flyktinglägren. Allt detta medan FN:s säkerhetsråd år efter år misslyckas med att säkerställa att den FN-beskickning (MINURSO) som finns på ockuperat territorium ska få möjlighet att åtminstone bevaka situationen för de mänskliga rättigheterna.

Europas ekonomiska kris påverkar även Västsahara

Det är svårt att få fram någon exakt statistik, men den ekonomiska krisen i södra Europa har inneburit mindre bistånd till flyktinglägren och mindre pengar som skickas hem av de tusentals västsaharier som bor i Spanien. Samtidigt som undernäring bland barn har blivit vanligare igen, plundras landets naturtillgångar i en allt raskare takt av Marocko och dess allierade. Även svenska företag och våra statliga pensionsfonder har visat sig vara inblandade i allt från fosfatutvinning och oljeprospektering till köp av tomater och fiske utanför Västsaharas kurs. Orättvisan är så påtaglig, så djup och så flagrant att det är svårt att låta bli att undra hur länge den kan få pågå.

Väpnad konflikt vore katastrof

En till åren kommen polisariomedlem som jag pratade med i lägren sammanfattade det hela på följande sätt:

Det här kommer snart att vara över – om Marocko hittar den olja på ockuperat territorium som de letar efter, kommer ungdomarna att kräva att vi går ut i krig igen. Vi kanske är sämre rustade än marockanerna men vi har en stor fördel över dem – vi är inte rädda för att dö och vi har inget riktigt hem som vi längtar till – det har de.

För mig och Kristna Fredsrörelsen får hans ord varningsklockor att börja ringa. Den region som Västsahara är en del av kan inte bära en väpnad konflikt till. Situationen i de delar av Sahara som ligger i Libyen, Mali, Mauretanien och Algeriet är redan nu minst sagt oroväckande med ett stort antal väpnade grupper, vapen- och narkotikasmuggling, kidnappningar, stridigheter och politisk instabilitet. Att slänga in hundratusen frustrerade flyktingar i den ekvationen kan få katastrofala följder för hela Nordafrika.

Fortsatt stöd till ickevåldsarbete

Vi hoppas att den grupp unga människor som fortsätter att tro på ickevåldet som mål och medel för självständighetskampen ska lyckas få genomslag i lägren och på ockuperat territorium. Därför fortsätter vi att stödja deras arbete. Vi hoppas att du också vill bidra till det.

Milosz Kusz, handläggare för Västsahara