Muren som sträcker sig runt Anastas Guest House i Betlehem.

Orättvisorna går att ta på. Nu har jag varit i Israel och Palestina i snart 4 veckor. Hittills har jag upplevt mer orättvisor än någonsin tidigare i mitt liv. Tittar jag ut genom fönstret från mitt sovrum på Anastas Guest House i Betlehem möts jag av en vägg av betong. Tittar jag upp ser jag ett stängsel som går längs med muren, ett stängsel uppsatt för att göra det svårare att klättra över muren, sedan en blå himmel. Tittar jag ner ser jag graffitikonst. Väldigt vacker konst med starka och meningsfulla budskap om frihet och orättvisor.

En obehaglig och avskyvärd upplevelse

Anastas Guest House är omringad av den 10 meter höga muren. Så lever många på Västbanken, granne med muren som håller dem inlåsta, precis som ett fängelse. Att gå genom Checkpoint 300 som skiljer Betlehem från Jerusalem är en upplevelse i sig. Upplevelser kan vara positiva, spännande, obehagliga eller avskyvärda. Det här är helt klart en obehaglig och avskyvärd upplevelse. Som djur till slakt slussas vi i en lång gallergång utanför muren. När gången tar slut är det dags för första passkontrollen. Här brukar bara en eller två i vår grupp behöva visa pass, sedan får alla gå förbi. Förutom två i vår grupp som alltid får visa pass och visum på grund av deras “icke svenska” utseende. Det står klart och tydligt SWEDEN i deras pass, men ändå blir de misstrodda. Rasismen är enormt utbredd här.

Värre för vissa, värst för andra

När vi alla kommit förbi passkontrollen går vi över en parkeringsplats med muren runtom oss till nästa station. Här går vi ner i en industrilokal där en metalldetektor väntar ungefär som på flygplatser. Vi lägger upp alla våra värdesaker och går igenom detektorn. Gör vi fel piper det och då får vi gå tillbaka och ta av oss allt som skulle kunna pipa och gå igenom igen. Militären som sitter i ett skyddat övervakningsrum med tonade rutor gör sig förstådda genom att skrika på hebreiska i för längesedan spräckta högtalare. När vi alla fått på oss våra skor, skärp och tagit våra väskor slussas vi till nästa passkontroll. Även här får vi alla gå igenom utan att visa pass, utom de två med “icke svenskt” utseende. De visar sitt pass och visum och vi är fria att gå ut i solskenet på andra sidan muren. Det här är en process på kanske 15 minuter, om det inte är så många andra där. På morgonen börjar palestinier stå i kö klockan 04.00 om inte tidigare och kan få stå i flera timmar innan de är förbi.

Att välja att leva i nuet och ta sitt ansvar

Det är ett fängelse. Människor har ingen frihet och behandlas som hundar, oskyldiga människor. Israel-Palestina konflikten sträcker sig långt tillbaka i tiden men jag väljer att leva i nuet. Ingen oskyldig människa ska behöva leva innanför en tjock oövervinnerlig mur med skymten av frihet på andra sidan. Ingen människa ska behöva se sitt hus bli rivet eller övertaget mot sin vilja, bli utkastad på gatan och sedan få fakturan för rivningsjobbet. I vilken värld är det mänskligt? Inte i min. Att utsätta en “viss folkgrupp” för någon form av diskriminering på grund av deras religion, kultur eller utseende har tidigare hänt och det har aldrig lett till något bra. Det är påfrestande. För vad kan jag egentligen göra? Kanske inte speciellt mycket. Men om jag gör lite, såsom att faktiskt berätta för alla hemma vad jag har sett och mina klasskamrater gör samma, sedan berättar alla andra som reser hit och ser orättvisorna vad de har sett för sina familjer och vänner, då blir det väl mycket till slut? Att sprida det vi har sett vidare är viktigt då väldigt många människor inte vet vad som egentligen händer här. Media väljer att inte berätta. Skolan ger ingen information. Nu är det jag som har ansvaret och det tar jag på största allvar.

Orättvisorna går att ta på.

Foto och text: Maja Bergquist
Deltagare i “Internationell Fredskurs” som arrangeras av Härnösands folkhögskola i samarbete med Kristna Fredsrörelsen.

Kristna Fredsrörelsen

Permalink
Publicerad: 24 mars, 2014
Kommentarer: 1

Återupptagna fredsförhandlingar i Sydsudan

ONAD:s representant i det nya sekretariatet för civilsamhället i Addis Abeba, Koiti Emmily.

Idag i Addis Abeba, Etiopien återupptas fredsförhandlingarna mellan Salva Kiir och Riek Machar med flera oppositionella i Sydsudan. Kristna Fredsrörelsens samarbetsorganisation i Sydsudan ONAD (Organization for Nonviolence and Development) kommer att ha en viktig roll under förhandlingarna som en av representanterna för civilsamhället. I veckan har ONAD tillsammans med över 50 personer från civilsamhällesorganisationer i regionen, deltagit i en förberedande konferens med det regionala råd som leder fredsförhandlingarna.

ONAD har tillsammans med en bred uppslutningen av civilsamhällesorganisationer på konferensen presenterat en deklaration om fred till konfliktens parter, där de i sju tydliga punkter kräver, bland annat, att parterna omedelbart respekterar eldupphörsavtalet från 23 januari, släpper fram humanitär hjälp, och att civilsamhällets ges en större roll i frågor om försoning, fred och rättvisa.

Under tre dagar träffade representanterna för civilsamhället ombud från Storbritannien, USA och IGAD. Konferensen gav det konkreta resultatet att ett sekretariat av representanter för civilsamhället ska upprättas i Addis Abeba och Juba. Sekretariatets syfte är att underlätta kommunikationen mellan civilsamhället och de andra parterna i förhandlingarna och också ge civilsamhället en bredare plattform för att kunna påverka processen. ONAD:s representant Koiti Emmily är en av de sju delegaterna i sekretariat i Addis Abeba.

Vi på Kristna Fredsrörelsen är stolta över att bidra till att ONAD kan driva på fredsförhandlingarna för en hållbar och långsiktig fred som Sydsudan så desperat behöver.

Stöd Kristna Fredsrörelsens arbete i Sydsudan. Ge en gåva.

Kristna Fredsrörelsen

Permalink
Publicerad: 20 mars, 2014

Stå upp för Västsahara

Unga västsaharier gör fredstecknet framför en muralmålning i flyktinglägren i Tindouf som föreställer tvångsförsvunna personer och deras anhöriga. Bilden togs i samband med en utbildning i observation och rapportering av MR-brott som Kristna Fredsrörelsen höll i lägren i december 2013.

Idag avslöjande tidningen ETC att det svenska försvaret har spelat in en rekryteringsfilm i diktaturens Marocko. Marocko har sedan 1975 ockuperat Västsahara där Kristna Fredsrörelsen arbetar. Kristna Fredsrörelsens generalsekreterare Sofia Walan skriver i Sändaren om situationen i Västsahara och vårt gemensamma ansvar att arbeta för freden. Följande text publicerades ursprungligen i Sändaren 18/3-2014.

Marockos anspråk på Västsahara avvisades i Haag-domstolen redan 1975 — trots det pågår ockupationen fortfarande. Det är dags att ta ställning för folkrätten och det västsahariska folket.

Få konflikter i världen får så lite uppmärksamhet som den i Västsahara. Detta lilla land med en brutal historia av förtryck och ockupation. Av Västsaharas befolkning lever drygt 100 000 människor sedan nästan 40 år i flyktingläger i Algeriets öken, helt avskärmade från det ockuperade Västsahara.

Landet kallas ofta med rätta för Afrikas sista koloni. Men man kanske skulle kunna tillägga Afrikas sista och okända koloni. Det är ett av skälen att jag gärna vill prata om Västsahara. Det behövs kunskap och information för att nå förändring, det behövs politisk påtryckning från alla håll. Den västsahariska befolkningen förde de första åren av ockupationen en väpnad kamp för sin frihet men har under de snart 25 senaste åren använt ickevåldsmetoder, diplomati och politisk organisering för en folkomröstning om självständighet, en strategi som tyvärr inte gett några konkreta resultat då omvärlden konsekvent valt att titta bort.

En chans att göra rätt

Men i slutet av april får världen chansen att göra rätt. Då ska världssamfundets mäktigaste organ, FN:s säkerhetsråd, ta ställning till om FN:s övervakningsstyrka i Västsahara ska få mandat att vaka över och skydda västsahariernas mänskliga rättigheter. I mer än 20 år har rådet varje år haft frågan på sitt bord, och varje gång sagt nej, detta trots att FN är förvaltare av den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna.

För att dra en parallell till situationen i de av Israel ockuperade delarna av Palestina, skulle det vara som om de FN-organ som finns på plats uttryckligen inte fick observera och rapportera om mänskliga rättigheter.

I fallet Västsahara är folkrätten glasklar. Haag-domstolen avvisade redan 1975 Marockos anspråk på Västsahara, vilket betyder att ockupationen är illegal. Säkerhetsrådet kan på sitt möte i april välja att ge det västsahariska folket möjlighet att fullt ut utöva sina mänskliga rättigheter under FN:s beskydd. Bara på det sättet skulle det finnas en möjlighet för västsaharierna att kämpa för sin frihet utan att utsättas för brutala övergrepp, påtvingade försvinnanden, livstidsdomar eller de nu vanliga brutala polisingripandena mot fredliga protester. Redan förra året kom ett förslag till ett sådant beslut från USA. Men efter en intensiv motkampanj från Marocko och Frankrike, som vädjade om stöd från bland annat Kina, Ryssland och Saudiarabien, drogs det amerikanska förslaget tillbaka.

Ett ansvar och en möjlighet

Säkerhetsrådet kan sätta folkrätten, människovärdet och Västsaharas folk först, och visa att de höga principerna fortfarande gäller. Vi i Sverige har också ett ansvar som medlemmar i såväl FN som EU att sätta tryck på våra folkvalda under den kommande tiden. De organisationer som i Sverige arbetar för att lyfta Västsaharafrågan har i många år efterfrågat större stöd från kyrkoledare i Sverige, eftersom man anser att det skulle ge tyngd och legitimitet till de krav som ställs. Inför mötet i säkerhetsrådet i april pågår ett viktigt arbete för att visa att många länder och aktörer kräver en förändring. Ett tydligt ställningstagande från kyrkoledare för folkrätten och det västsahariska folkets rättigheter skulle betyda oerhört mycket.

– Sofia Walan – Generalsekreterare Kristna Fredsrörelsen/Swefor

Kristna Fredsrörelsen

Permalink
Publicerad: 18 mars, 2014

“Hur ska jag kunna berätta?”

Abu Azzam visar att det går att odla när det är 70 % sten – något som Israel menar är omöjligt. Bild: Amanda Sjöberg

Jag sitter och väntar på att Abu Azzam ska hålla klart sitt tacktal. Det är jag som är värd idag, det är min uppgift att ge ett tacktal åt gruppen. Vi har befunnit oss i Jayyous, en liten by på norra Västbanken i fyra dagar och vi har blivit omhändertagna med öppna armar.
Jag hör Abu Azzam, “and I hope you will tell all your friends and family about what you have seen here, and know that you will always be welcome again.” Min tur.

Att berätta om någons ögon

Jag ställer mig upp och tackar, för den värme de välkomnade oss med, för allt vi sett och hört, för att vi aldrig någonsin varit så mätta som under de här dagarna. Jag säger att vi har hört, vi har sett och att vi förmodligen inte kommer att prata om något annat de kommande året.

På vägen tillbaka till Betlehem börjar det regna. Det är välkommet regn eftersom det har varit torrt i över två månader. Det är dags att börja bunkra vatten för de torra sommarmånaderna. Jag undrar för mig själv om jag inte ljugit för Abu Azzam. Hur ska jag kunna förmedla allt jag sett och varit med om? Hur ska jag kunna beskriva värmen vi blir välkomnade med? Glädjen och stoltheten i Abu Azzam’s ögon när han visar runt oss på sin mark, vilken han kämpat i över åtta år för att få behålla. Uppgivenheten i dem när han får höra att ytterligare en man blivit skjuten till döds.

Att tillgodoräkna sig sin resa

Jag vet inte om jag kommer att kunna få alla mina vänner, bekanta och min familj att förstå hur läget är här. Men, får jag bara en person att lyssna, en person att förstå så kan jag känna att min resa här är till godo.

Amanda Sjöberg
Deltagare i “Internationell Fredskurs” som arrangeras av Härnösands folkhögskola i samarbete med Kristna Fredsrörelsen.

Kristna Fredsrörelsen

Permalink
Publicerad: 17 mars, 2014
Kommentarer: 1

Kampen mot våldet och vapnen fortsätter i Latinamerika

Aktivister och folkrörelseledare från kontinentens alla hörn trängs i bussen från flygplatsen in till centrala Quito. De gamla vännerna har kramats om och de nya har hälsats hjärtligt välkomna. Livliga samtal kommer sedan snabbt igång. Frågor och analyser kastas nyfiket fram och tillbaka. Det finns ett uppdämt behov av att förstå och stämma av, att testa sina hypoteser och teorier om det senaste:

“Vad händer egentligen i Venezuela? Har presidenten kontroll eller är det militären som håller på att ta över? Och den där oppositionskandidaten som kommer att vinna i Costa Rica, är han verkligen en av oss? Utbyggnaden av panamakanalen för båtar stora som skyskrapor, varför står bygget still nu och hur ser proteströrelsen ut? Det här med att alla som emigrerat till Dominikanska republiken från Haiti och alla deras barn och barnbarn plötsligt blivit av med medborgarskapet? Jo, alla som har invandrat sedan 1920, mer än 200 000 personer! Den där nya lagen om vapenkontroll…”

Representanter för 13 organisationer i 12 länder har samlats i Ecuadors huvudstad för att delta i det latinamerikanska nätverket CLAVE:s årsmöte. Även om stämningen är hjärtlig och skratten många är bakgrunden allvarlig. CLAVE består av organisationer som arbetar för att förebygga väpnat våld och Latinamerika är den kontinent i världen där problemet med det väpnade våldet är störst.

500 000 personer dör varje år som en konsekvens av väpnat våld. Det är mer än de som dödades av de båda kärnvapenbomberna som släpptes under andra världskrigets slutskede. Av de tio mest våldsdrabbade länderna i världen ligger fem i Latinamerika och inget land i regionen är en ö, våldet påverkar alla. Trots ekonomisk tillväxt, minskade klyftor och minskad fattigdom så blir livet allt osäkrare för miljoner latinamerikaner. Det finns en enkel förklaring till denna paradox: Illegala droger strömmar upp från Sydamerika till USA, genom Centralamerika, Karibien och Mexiko. Pengar och vapen till kriminella grupper och gäng strömmar tillbaka samma väg. Så länge inget görs åt den nästan oreglerade tillgången till vapen och den ökande efterfrågan på illegala droger i USA verkar våldet ostoppbart. Men organisationerna i CLAVE nyanserar bilden och vägrar vänta på att någon annan ska lösa problemet. Skillnaderna är ändå stora mellan olika länder och det finns massor av sätt att begränsa och stävja våld och spridning av vapen, även om man inte kommer åt vapenlobbyn i USA eller droghandeln.

Under en runda den första dagen berättar varje organisation om sitt arbete och jag slås av den bredd av kunskap och den oförtröttliga kreativitet som finns i nätverket. Det lobbas i parlamenten, lagar debatteras och påverkas, beslutsfattare informeras, kampanjer genomförs med stöd av kända artister. Många av organisationerna arbetar också själva ute i de mest våldsdrabbade områdena, marginaliserade delar av de stora Latinamerikanska städerna. De informerar och sprider kunskap om fredligt konfliktlösning till barn och ungdomar och flera organisationer bidrar till att samla in och förstöra vapen.

Allt mer kunskap om det väpnade våldet tas också fram, ofta med stöd från organisationerna i CLAVE. Siffror och statistik som kan användas i argumentationen med beslutsfattare blir allt lättare att hitta. Hur stora är det väpnade våldets hälsokostnader (och hur mycket billigare skulle det vara att arbeta mer med prevention)? Hur ser lagarna ut i olika länder och vilka exempel på lyckad politik skulle andra kunna ta efter? En stor sammanställning av mycket av den kunskap som organisationerna i CLAVE varit delaktiga i att ta fram publicerades i slutet av förra året i FN:s rapport om mänsklig utveckling i Latinamerika – en regional variant av UNDP:s årliga sammanställning av tillståndet i världen.

Kristna Fredsrörelsen har varit med och stött CLAVE sedan koalitionen grundades för med än sju år sedan. Som ofta är fallet har aktiviteten gått upp och ner i nätverket under åren. Rapporteringen och resultaten som presenteras har varit av blandad kvalitet och jag har som handläggare ibland funderat på hur stor nytta ett nätverk som detta egentligen gör. Sådana tankar skingras när jag träffar alla engagerade aktivister och ledare från de latinamerikanska organisationerna, hör hur de diskuterar och utbyter idéer, hjälper varandra att förstå och berättar om sina erfarenheter, konspirerar och planerar gemensamma aktiviteter. Hur fångar men den energin i en rapport?

Den stora externa utvärdering som presenteras på årsmötet visar ändå att CLAVE på flera sätt spelat en viktig roll för det latinamerikanska civilsamhället under de år koalitionen funnits. Utvärderarna poängterar också att behovet av nätverket är minst lika stort idag som när det grundades. De krafter som organisationerna i Latinamerika kämpar mot är fruktansvärda och deras ekonomiska och politiska makt och styrka bara växer. Det behövs organiserade motkrafter. Vi som är på årsmötet påminns om hur viktigt det är att veta och visa att vi inte står ensamma, att vi är en del av en stor koalition, att vi har vänner som är beredda att stödja och hjälpa oss och att summan av ett nätverk är mer än varje enskild organisation. Efter tre intensiva dagar i Quito är det framför allt denna kunskap och detta hopp som vi tar med oss hem.

Jon Bergeå

Permalink
Publicerad: 7 mars, 2014
Kommentarer: 1