Idag är det Global Day of Action on Military Spending. Färska siffror från fredsforskningsinstitutet SIPRI visar att den dagen verkligen behövs.

1750 miljarder dollar. Ettusensjuhundrafemtio. Miljarder. Dollar. Det är ofattbart mycket pengar!

Så mycket la världens länder på militära utgifter under 2013. Tror vi verkligen att det kommer leda till en säkrare värld? Jag tror det inte. Kristna Fredsrörelsen tror det inte.

Det paradoxala i detta är att samtidigt som världens militära utgifter är fortsatt astronomiska, ökar också samstämmigheten kring att de verkliga hoten inte är militära – utan handlar om klimatförändringar och fattigdom. Men analyserna följs alltså inte åt av praktiskt handlande. Trots slutsatserna fortsätter världens länder att pumpa in pengar i den militära apparaten.

Så, jag säger som Grynet: SKÄRP ER!

När man ser hur mycket freds- och utvecklingsorganisationer kan åstadkomma på, i jämförelse, minimalt med pengar, svindlar tanken på vad vi skulle kunna göra för 1750 miljarder dollar.

Global kampanjdag

Idag, den 14 april, är det “Global day of action on military spending”. Jag och Kristna Fredsrörelsen protesterar mot att världens länder varje år lägger enorma summor på militära utgifter. Vi vill att dessa pengar istället ska läggas på fredsarbete och konfliktförebyggande åtgärder.

Du kan vara med

Vad tycker du pengarna borde användas till? Följ och delta i kampanjen på twitter, genom att besvara den frågan. Använd #movethemoney och #gdams.

Sofia Walan

Permalink
Publicerad: 14 april, 2014

Sista dagarna

Jag vet inte var jag ska börja eller vart jag ska sluta.
Fem veckor har både gått snabbt och långsamt.
Fem veckor har varit fyllda med glädje och tårar.
Fem veckor har varit smärtsam och intressanta.
Fem veckor glädjerika och fyllda med hopp.
Hopp säger ni, – va har jag missat något?

Hopp i hopplösheten

Ja ni har missat något. På fem veckor har jag lärt mig att öppna ögonen. Jag har lärt mig att tro på fred och även lärt mig att saker förändras med små steg.

Något jag verkligen minns från den här resan är Parent’s Circle. Det var en träff fylld med känslor och hopp. Hopp om att man inte behöver vara ensam och att man kan mötas. Bara det att mötas på samma villkor är en otrolig känsla med tanke på vad de båda parterna gått igenom.

Parent’s Circle är en organisation som består av människor som träffas på grund av att en nära anhörig gått bort i konflikten mellan Palestina och Israel. I en och en halv timme sitter man och lyssnar med tårarna i ögonen på de båda parterna som berättar om hur de förlorade sina allra käraste. Hur de förlorar dem på ett så brutalt grymt sätt som är bortom all mänsklighet. Det mest fantastiska med deras historia är hur de från uppgivenhet och enorm förlust kan, efter en tid, tänka om och sträcka fram handen till den andra sidan.

Deras berättelser stummade salen och fick i alla fall mig att tänka om, tänka på möjligheter och gav mig hopp om en bättre framtid på denna jord. Denna jord som många gånger är brutal och utan anledning kan ta de allra käraste ifrån dig.

Hoppet finns överallt

På den här resan har vi fått utstå och uppleva hemska saker men vi har även sett möjligheterna. Och det stod klart för mig att det finns möjligheter på denna plats med.

Främst stod det klart för mig det när hela gruppen presenterade sina projektarbeten. Det fanns mycket problematik i alla gruppers ämnen men det fanns hopp – människor som jobbade för att de trodde på att det kan bli bättre även här.

Jag kommer aldrig heller glömma de fina barnen vi har träffat – med ett leende på läpparna och hoppfulla ansikten.

Slutligen: Vi kom, vi såg, nu har vi en uppgift att berätta.

Alla har ett rött hjärta.

Nu flyger vi snart hem med både glädje och smärta.

Foto och text: Mokdam Jari
Deltagare i ”Internationell Fredskurs” som arrangeras av Härnösands folkhögskola i samarbete med Kristna Fredsrörelsen.

Kristna Fredsrörelsen

Permalink
Publicerad: 2 april, 2014

En vanlig lördag

Ett femtiotal bosättare står på torget i Hebron, omringade av ett trettiotal tungt beväpnade soldater. Bredvid skuttar palestinska barn obekymrat förbi med glass i händerna. De är fem år och vana vid soldater. Jag är 20 år och är långt ifrån van.

“De ger oss långfingret och kallar oss nazister”

Varje lördag i Hebron pågår en guidad tur för bosättare. Vi såg en skylt med texten ”Palestina har aldrig funnits och kommer aldrig att finnas!” och får höra att det är ungefär vad som lärs ut under turen. Vi är här för att observera. Förutom oss finns det följeslagarna från CPT (Christian Peacemaker Teams) och från EAPPI (The Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel) på plats. Bakom den tjocka järngrinden som utgör gränsen till den judiska delen i staden samlas mängder av bosättare. Vi ser flera familjer med barnvagnar och framförallt många unga killar. En del av bosättarna tittar ut genom titthålen i vakttornet. De ger oss långfingret och kallar oss nazister.

Några palestinska barn spottar mot dem och det är tydligt hur de också går igång på det hela.

Följeslagarna säger att stämningen är mer spänd än vanligt. De är tydliga med att vi ska hålla oss bakom dem. Vi blir tillsagda att hålla oss neutrala, inte gå in i en möjlig diskussion med en bosättare.

Att vara van och ovan vid hat

Soldaterna säkrar området genom att spana på eventuella hot. Vilket känns lite löjligt när det endast är internationella observatörer och ett fåtal palestinska ungdomar. När militären anser att det inte finns något hot kan grinden öppnas. Bosättarna väller ut under skydd av soldaterna. Ett par killar i täten ser obehagligt taggade ut. De är kanske fem meter emellan oss och dem. En del lyssnar halvt på guiden men de flesta pratar med varandra eller tittar på oss. Någon ur min grupp tar kort och en soldat går lite längre ifrån sin sida och tar också kort, fast på oss. Stämningen är minst sagt spänd.

Killarna som gick i täten möter min blick. Jag blir med ens medveten om att jag antagligen inte gjort ett så bra jobb på att se neutral ut. Käkarna är spända och ögonbrynen krökta. En av dem härmar mig och hans gäng skrattar. Det ser ut som om de nästintill hatar mig, jag står ju på fel sida.

Jag är 20 år och ovan att någon tittar på mig på det sättet. Barnen framför mig är fem år och dom verkar vana.

Text: Sara Haid
Bild: Alma Axelsson
Deltagare i ”Internationell Fredskurs” som arrangeras av Härnösands folkhögskola i samarbete med Kristna Fredsrörelsen.