krf karta blogg

Inlägg från: september 2014

Uppgörelse mellan S och MP om försvarspolitiken en besvikelse

Sofia Walan, Kristna Fredsrörelsens generalsekreterare, reagerar på uppgörelsen om försvarspolitiken mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet som presenterades idag.

Jaha. Då har Miljöpartiet gjort upp med Socialdemokraterna om försvarspolitiken. Uppgörelsen innebär att Miljöpartiet säljer ett av sina viktiga vallöften, den om stopp för ökade försvarsanslag. Istället ges nu grönt ljus till produktion och köp av nya JAS Gripen plan till en kostnad som troligen kommer överstiga 100 miljarder kronor, och där finansieringen är oklar. Dessutom ingår köp av nya ubåtar i överenskommelsen. För Kristna Fredsrörelsen och många miljöpartister som lagt sin röst på partiet för att det behövs ett parti som förespråkar nedrustning och alternativa, civila och förebyggande åtgärder istället för vapeninköp, kommer det här beskedet som en stor besvikelse.

Vad har då Miljöpartiet vunnit på uppgörelsen? Jo, att kontrollen av vapenexport till icke-demokratier ska skärpas. Även nedläggning av Försvarsexportmyndigheten ingår i dealen. Men vilken reell förändring innebär det då vi redan idag har en relativt strikt lagstiftning för försäljning av vapen? Ett gigantiskt problem i sammanhanget har varit tillämpningen av lagstiftningen, som gjorts av Inspektionen av Strategiska Produkter (ISP) där ett antal kryphål gjort det möjligt att ändå godkänna försäljning till diktaturer. Inte förrän vi sett den nya kontrollen tillämpas kommer vi veta om den faktiskt innebär ett efterlängtat stopp på Sveriges frikostiga försäljning av vapen till några av världens värsta diktaturer. Men att dagens uppgörelse inkluderar förbud mot användandet av konsulter och följdleverenser för tidigare ingångna avtal är lovande. Tidigare har det ju varit regeringen Reinfeldts motivering att inte avbryta samarbetet med Saudiarabien.

Värt att notera är också att S och MP inte stått så långt ifrån varandra i frågan om vapenexporten som det verkat. Socialdemokraterna har sedan 2013 ett kongressbeslut som säger att Sverige behöver ett skarpt regelverk som förhindrar vapenexport till diktaturer och länder som grovt och omfattande kränker mänskliga rättigheter. Ett beslut som Löfvén vid flera tillfällen inte låtsats om. Dessutom har en skärpning av kontrollen redan ett brett stöd i riksdagen och en liknande uppgörelse hade säkert gjorts ändå efter att den parlamentariska utredningen om vapenexportlagstiftningen (KEX) presenterat sina resultat i december.

Nedläggningen av Försvarsexportmyndigheten kommer inte en sekund för tidigt. Att vi har en myndighet med uppdrag att agera PR och marknadsföringsbyrå åt svenska vapenexportföretag är fullständigt absurt. Men vi bör nog vänta med jublet innan förslaget gått igenom i riksdagen, där förslaget kan möta motstånd. Vi bör också se om det faktiskt innebär att det stora statliga stödet till vapenindustrin minskar, eller om det helt enkelt kanaliseras via andra statliga aktörer.

Så. För att sammanfatta innebär uppgörelsen att Miljöpartiet inte längre är den radikala och tydligt ideologiska fredsröst partiet än gång var. Den innebär också att vi nu öppnat upp för ökade försvarsanslag utan tydlig finansieringsplan och att den prioriteringen kommer minska möjligheten till alternativa och samhällsviktiga satsningar. Det innebär möjligen och förhoppningsvis en minskad svensk vapenexport till diktaturer. Men eftersom Mikael Damberg hävdar i DN idag att uppgörelsen inte kommer påverka svenska jobb, är det heller inte troligt att det räknas med en minskning i exportvolymer. Och eftersom exporten till icke-demokratier utgör nästan 40 % av svensk export, borde det vara en fingervisning på hur stor förändringen i realiteten kommer bli.

Det är inte 70 nya JAS plan som gör vår värld säkrare på sikt. Det gör däremot satsningar på klimatåtgärder, satsningar för att bemöta främlingsfientlighet och nationalism. Vår värld blir säkrare av mer medel till utbildning, fattigdomsbekämpning, nedrustning och konfliktförebyggande åtgärder. Efter dagens besked är det tydligare än någonsin att Sverige behöver fredsrörelser och engagerade medborgare som kan bära visionerna om en sådan framtid.

Sofia Walan
Sverige behöver en aktiv fredspolitik

Det behövs en kraftsamling från den nya regeringen för att bygga en stark svensk fredspolitik. Oavsett regeringsbildning måste politiken utgå från gemenskap och solidaritet och inte ge Sverigedemokraterna möjlighet att påverka varken direkt eller indirekt. Med anledning av att det idag den 21 september är den internationella fredsdagen presenterar vi som ledande organisationer i svensk fredsrörelse gemensamma krav på svensk fredspolitik.

Sverige har levt i fred 200 år och har en historia av fredsarbete. Men världen har förändrats och så har även Sveriges politik och ansvar. Vår profil som fredsnation har falnat och det politiska fokuset har under det senaste decenniet präglats mer av militära insatser, så som i Afghanistan och Libyen, än av medling, konfliktförebyggande och nedrustning. Den förra regeringen har tydligt prioriterat att agera genom EU. Detta må i vissa frågor ha stärkt möjligheterna till påverkan, men regeringen förefaller ha prioriterat ner den egna rösten på bekostnad av vårt utrymme att vara en självständig, tydlig och konstruktiv röst för internationella fredsansträngningar och försoningsarbete. En stark svensk fredspolitik bör nu byggas utifrån följande prioriteringar.

1. Förnyad bred satsning på medling och diplomati

Insatser av Gunnar Jarring, Olof Palme, Jan Eliasson och Carl Bildt gav tidigare Sverige ett rykte som medlingsland. Idag satsas för lite resurser på förhandling och medling i krig och konflikter. Enbart någon enstaka diplomat på UD arbetar direkt med medling, medan vårt grannland Norge har en hel avdelning avsatt för medlingsinsatser. Sverige borde upprätta en ‘rapid reaction force’, en grupp av diplomater och medlare som snabbt kan anta medlingsuppdrag vid eskalerande konflikter och vid fredsförhandlingar:

2. Tydligt fokus på global nedrustning

Alva Myrdal, Maj-Britt Theorin, Hans Blix och Rolf Ekéus är några kända svenska nedrustningsnamn som påverkat politiken internationellt. Men idag spelar Sverige en mycket marginell roll i det globala nedrustningsarbetet. Sverige kan och bör axla en större roll i nedrustningsförhandlingar och genom utvecklingssamarbete ge starkare stöd till nedrustningsinsatser i konfliktländer.

3. Kvinnors makt i fred- och säkerhetspolitik

FN:s arbete för att stoppa sexualiserat våld i konflikter blev känt för många när Margot Wallström utnämndes till FN:s generalsekreterares särskilda representant i frågan. Sverige är en stark aktör för kvinnors rätt till sin kropp oavsett var i världen de lever, inom det område som brukar kallas sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. Men nära kopplat till detta är kvinnors rätt till makt i de tyngsta säkerhetspolitiska frågorna, och då särskilt kvinnoorganisationer från det civila samhället i konfliktländer. Sveriges nästa utrikesminister bör därför göra stöd till detta arbete till en huvudfråga som en förutsättning för hållbar fred och säkerhet.

4. Kraftig begränsning av svensk vapenexport

Sverige är ett av de länder som exporterar mest vapen per capita i världen. Vi kan inte vara en stark röst för fred och nedrustning samtidigt som den ökande vapenexporten innebär att krigsmateriel från Sverige allt oftare säljs till länder i krig, till länder som grovt bryter mot mänskliga rättigheter, och till diktaturer som förtrycker sin egen befolkning.

5. Satsningar på konfliktförebyggande inom bistånd

De länder där fattigdomsbekämpningen går långsammast är länder som har genomlevt väpnad konflikt. 90 procent av de länder som drabbats av väpnade inbördeskonflikter på senare tid, har tidigare genomgått väpnad konflikt under de senaste 30 åren. Sverige har möjligheten att utveckla arbetssätt för konfliktförebyggande arbete som bryter sådana konfliktcykler. Detta är avgörande för att biståndets fattigdomsbekämpning ska bli framgångsrikt.

Vi lever i en global värld som Sverige både påverkar och påverkas av. Till skillnad mot vad många röster i samhället nu vill påskina hör vi ihop med människor över alla nationsgränser. Det förpliktigar oss att agera kraftfullt och ansvarsfullt för fred och mänskliga rättigheter överallt. För detta krävs en förnyad svensk fredspolitik.

Christoffer Burnett-Cargill, generalsekreterare, Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen

Josefine Karlsson, generalsekreterare, Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet

Sofia Walan, generalsekreterare, Kristna Fredsrörelsen

 

Kristna Fredsrörelsen
I Västsahara intet nytt

I Västsahara är det som om tiden stått stilla, skriver Sofia Walan.

När jag skrev denna text befann jag mig i Konstanz, Tyskland där den globala ickevåldsrörelsen International Fellowship of Reconciliation (IFOR) som Kristna Fredsrörelsen är en del av precis firat sitt 100 årsjubileum. IFOR bildades 1914, ödesåret då första världskriget bröt ut. Ett krig som under fem år ödelade minst 35 miljoner människoliv världen över.

De fasor kriget förde med sig var så stora och drabbade så många att mänskligheten som sådan samt vår syn på kriget som ”nödvändigt ont” kom att förändras. Fredsrörelser växte fram i krigets spår. I Sverige bildades Kristna Fredsrörelsen 1919 av kristna vapenvägrare och i Indien hade Mahatma Gandhi sedan 1914 med stora framgångar lyckats mobilisera miljoner människor att göra ickevåldsligt motstånd mot den brittiska kolonialmakten och dess rovdrift på Indiens naturresurser.

Nu, 100 år senare är världen en annan – de stora kolonialmakterna har förpassats till historien, de flesta av världens regeringar samarbetar med varandra inom ramen för FN och krigets och de enväldiga despoternas barbari har begränsats genom internationella konventioner, pakter och fördrag. Vi kan träffas över nationsgränserna och prata om fred och alla människors lika värde utan att förföljas och fängslas.

Eller är det verkligen så? Har så mycket förändrats?

Mina tankar går här osökt till en bok av Erich Maria Remarque som heter ”På västfronten intet nytt” som publicerades i slutet på 20-talet i Tyskland. Den beskriver just första världskriget fasor utifrån en 19-årig soldats perspektiv. Boken kom att bli en av de första som nazisterna brände på bål bara några år efter dess utgivning. Titeln och innehållet var alltför talande och vände upp och ner på de föreställningar som de krigsförande länderna ville att befolkningen skulle ha om kriget som en möjlighet till hjältedåd och ära.

När jag som generalsekreterare för en svensk ickevåldsrörelse, som aktivt stödjer västsahariernas ickevåldskamp för självständighet och respekt för mänskliga rättigheter genom vår samarbetsorganisation AFAPREDESA, hör om situationen i Västsahara är det som om tiden har stått still och året fortfarande är 1914. Västsaharas befolkning lever i en värld där FN är tandlöst och styrs av Marockos mäktiga allierades intressen i folkrättsvidrig oljeutvinning, fosfatutvinning och fiske. Ett FN som inte ens följer sina egna interna riktlinjer och återigen lämnar den fredsbevarande FN- styrkan MINURSO utan möjlighet att observera situationen för de mänskliga rättigheterna.

Till råga på allt har inte FN:s högkommissarie för de mänskliga rättigheterna tillräcklig makt att ens få träffa västsahariska människorättsorganisationer på neutral mark i MINURSO:s lokaler under sitt besök i Västsahara i maj i år. Mötet flyttades nämligen efter Marockos påtryckningar till ett hotell där alla deltagare var tvungna att registrera sig hos representanter för den marockanska säkerhetstjänsten för att få träffa Högkommissariens företrädare, svensken Anders Kompass. Västsahariska självständighets- och MR-aktivister fängslas samtidigt på löpande band och döms till långa fängelsestraff av militärdomstolar på bästa 30-talsmanér. Situationen i fängelserna är så vedervärdiga och tortyr är så vanligt att den till och med fått uppmärksamhet i den rapport som FN:s specialrapportör för tortyr och annan omänsklig behandling, Juan E Méndez publicerade efter sitt besök i Marocko och Västsahara i slutet på 2012. Dock till mycket liten nytta eftersom situationen är densamma idag. Men kanske det värsta av allt: allt detta sker med omvärldens goda minne.

Sverige har länge varit ett av de länder i Europa som tydligast stått på folkrättens sida i Västsaharakonflikten. Vi har till och med ett riksdagsbeslut från slutet av 2012 som säger att Sverige, som första land i EU, bör erkänna Västsahara som land. Tyvärr har regeringen hittills vägrat följa en enig riksdags beslut. Men vi har ju tur här i Sverige, där året är 2014 och inte 1914 – vi kan nämligen berätta om allt detta utan att bli fängslade och torterade! Vi kan även sätta press på vår regering. Då kanske vi kan sätta en sten i rullning som gör att orden ”I Västsahara intet nytt” till slut blir förpassade till den historia där de hör hemma.

Sofia Walan, Generalsekreterare för Kristna Fredsrörelsen

Denna artikel har i en kortare form också publicerats av tidskriften Västsahara.

 

Sofia Walan
Elina minns hopp och glöd mitt i konflikten

Hösten 2013 gick Elina Sundström och 13 andra “Utbildning för Utbildare i ickevåld” med en studieresa till Palestina och Israel. Nu söker vi nya deltagare för kursen 2015. Här skriver Elina om sina minnen från resan.

Ickevåldstränare Elina Sundström vid muren Israel Palestina

Jag minns tillbaka till ett dukat frukostbord med falaflar och hummus. Vi är i Bethlehem, hos organisationen Wi’am som jobbar för fred och försoning genom aktiviteter för palestinska barn i Bethlehem med omnejd. Vi sitter där, innanför muren, instängda men fritänkande. Vi svenskar bara mycket tillfälligt fast, våra palestinska gästfria läromästare kvar för alltid.

Minns hur en av de drivande i organisationen meddelar att han inte tror på fred i hans livstid eller kanske ens hans barns tid i livet. Kanske kommer hans folk aldrig att få känna på freden, leva demokratin och andas friheten. Jag minns att jag ser på mannen med skrattrynkorna som bor inlåst omgärdad av en förbannat ful betongmur och undrar hur hans skrattrynkor kan vara så synliga i hans ansikte, trots att han sitter i ett förlorat land och inte själv tror på en framtid. Jag minns hur en i vår grupp frågar hur han orkar kämpa för fred när hans folk hela tiden blir motarbetade. Hur han svarar då – att vad är alternativet?

Jag minns hur jag då skämdes över alla dagar jag tänkt varit förgäves. Fastän de varit fria och i min makt att värna om, vårda och leva. Jag skämdes över att mina ögon inte ler lika ofta som hans, fastän jag borde ha fler möjligheter till skratt. Men det är inte förutsättningarna som ger oss lycka, det är vad vi gör av varje sekund av vårt liv, hur stora eller små förutsättningar vi än har.

Jag tänker på hur en svensk man som snart skulle mista sin sjuke son pratade i ett sommarprat, om vad i livet som är förgäves och ej.  Hur det inte kunde vara förgäves att leka med honom i dag medan det går, bara för att han snart inte kommer att få det. Ett skratt, ett liv, en god natt-puss och en berättad saga kan aldrig vara förgäves.  Förgäves är bara de ögonblick av kärlek man aldrig tog till sitt hjärta. Är bara det som händer sedan, bara det som kan leda vidare till något större och större och åter större värt att räkna, finns ingenting alls värt att räkna, för allt ska en dag ta slut. Alla liv ska en dag gå upp i rök. De enda vi kan räkna, det är minnena vi har och får och gör och lever.

Det som får mannen vid frukostbordets liv att kännas meningsfullt är att hålla fast vid hoppet för honom och hans barn. Det är långt ifrån lätt alla dagar, men utan det hade han redan varit död inombords och lika inmurad åt orättvisan som hans stad. Men så länge han har sin glöd levande kan motsättarna inte mura in honom. Det är därför som kärleken är större än hatet. För du kan hata och skrika och kasta sten och fälla atombomber. Men du kommer aldrig att med hat kunna vinna över en annan människas liv till dig, det kan du bara med kärlek.

Många människor med brinnande lågor har tillsammans i historien övervunnit stora makter, andra kamper är inte vunna, men förgäves är inte de liv levda i hopp. Förgäves är aldrig en kamp för det goda. Förgäves är bara den förbittring man låtit sig gå in i och slukas utav. Att ha kvar hoppet är att leva, att ge upp hoppet är att sluta andas. Mannen vid frukostbordet tror inte på fred men väljer att leva.

Jag har träffat människor med hopp och glöd i Palestina – de som vågar tro på att något ska kunna gro mitt under ockupationen, precis som mannen runt frukostbordet vågade låta fredstanken gro fastän de blir inmurade. De är människor som om och om igen fastnar i modfälldhet, vars lågor slocknar, vars hopp går över till hopplöshet – men som tar sig upp igen, tänder lågorna och väljer hoppet. För vad är alternativet?

Elina Sundström

Vill du också lära dig mer om ickevåld? Bli ickevåldstränare.

Kristna Fredsrörelsen