ONAD, Kristna Fredsrörelsens samarbetsorganisation i Sydsudan, och deras arbete ger hopp om fred. Men utmaningarna är enorma.

Jag tittar nyfiket ut genom flygplansfönstret när vårt lilla plan går in för landning på Jubas flygplats. Först fattar jag knappt att vi är framme. Nedanför flygplanet ser jag låga plåthus utspridda och hjordar av getter, buskar och sandvägar. Men ingen stad. Martin som varit här förut förklarar, Juba är mer som en stor by än en huvudstad. När vi landar är mina första intryck att färgen på jorden är så röd, att jag aldrig sett så många flygplan med FN eller Röda Korset-symboler på ett och samma ställe förut. Sydsudan är ett av världens yngsta länder och efter över 20 års krig blev landet helt självständigt 2011. För snart ett år sedan bröt ett nytt inbördeskrig ut i landet. En maktkamp mellan presidenten och vicepresidenten var startskottet, med över 1,5 miljoner internflyktingar som följd och snart en annalkande hungerkatastrof eftersom människor flydde hals över huvud då både rebeller och regeringssoldater medvetet attackerade och dödade civila. Nu står skörden och torkar sönder och matsituationen i flyktinglägren blir mer och mer akut. Nästan allt internationellt stöd till landet har nu skiftat från utveckling och långsiktigt fredsbyggande till akuta humanitära insatser och skydd av civilbefolkningen. Därav mängden flygplan från Röda Korset och FN.

Ebola-krisen gör sig påmind

Den andra saken som slår mig när jag kliver av planet är Världshälsoorganisationens tält, som vi direkt blir hänvisade till. Rädslan för ebola gör att regeringen satt upp gränskontroller för att upptäcka sjukdomen. Vi får vår kroppstemperatur mätt och uppskriven på en lapp. Jag känner mig lite knäsvag, dels av värmen och men också av tanken på att Sydsudan kan komma att drabbas av den brutala sjukdomen. Jag ber en bön att det här unga landet med alla sina nuvarande utmaningar och svårigheter ska få slippa.

Mer stöd till långsiktigt fredsarbete behövs

Under min vecka här har jag fått många andra intryck också: jag har träffat flyktingar och hört många historier som letat sig in i hjärtat, känt frustration efter möten med regeringsrepresentanter som sitter på fina kontor i stora skinnfåtöljer och pratar vackert om fred. Jag har träffat skolbarn, biståndsorganisationer, personal på svenska konsulatet och en mycket uppgiven EU-representant. Men framförallt har jag träffat vår samarbetsorganisation i landet, ONAD (Organization for Nonviolence and Development) och sett deras verksamhet. I en situation när nästan allt internationellt stöd, både ekonomiskt och diplomatiskt, är fokuserat på fredsförhandlingar och den humanitära krisen är det lätt att det långsiktiga fredsarbetet och stödet till lokala, gräsrotsorganisationer som ONAD prioriteras bort. När vi träffar en revisionsbyrå säger direktorn uppgivet att han önskar att vi var fler internationella organisationer som gav stöd till lokala aktörer i den här situationen, för när allt bistånd går via Röda Korset eller FN så faller kapaciteten och styrkan inom Sydsudans egna organisationer sönder.

– Genom att använda lokala partners och tänka långsiktigt bidrar ni till att bygga landet på lång sikt. Nu behövs det mer än någonsin, säger han till mig. Medan världen fokuserar på katastrofen håller regeringen på att driva igenom ett antal lagar som strider mot konstitutionen och som syftar till att stärka regeringens makt gentemot media och civila samhället. Det kallas säkerhetsåtgärder, men följden blir att situationen för människorättsorganisationer och fri media blir katastrofal. Hur ska framtiden för det här landet bli?

På en skola har ONAD startat “Peace Clubs”. Barnen berättade att de i fredsklubben leker och pratar om olikheter, hur de kan hantera konflikter på ett fredligt sätt, om sina rättigheter och hur de kan bidra till ett mindre våldsamt samhälle.

ONAD:s arbete ger hopp

Ja, många gånger har jag kommit tillbaka till vårt hotell på kvällen och känt mig uppgiven över alla de utmaningar som det här landets befolkning måste möta. Men inte när jag har mött deltagarna i ONAD:s ickevåldsutbildning. De kommer från olika etniska grupper, är både kristna och muslimer, kvinnor och män. Alla är berörda av kriget på olika sätt. Den kraft och den vilja de visar att vara en del av formandet av sitt lands framtid, ger mig enormt mycket hopp. Det hjälper mig också att veta att vårt stöd till ONAD gör skillnad, är långsiktig och väldigt nödvändig just nu. Därför känner jag också stor tacksamhet till Kristna Fredsrörelsen alla medlemmar och givare som gör det möjligt. Och jag känner stor beundran för alla de som är involverade i ONAD:s arbete, som trots utmaningar, hot och risker står kvar och fortsätter arbeta för fred, försoning och en demokratisk utveckling.

Nu åker jag hem. Hem till mina barn, till höstlov och till kollegorna på kansliet i Stockholm. Men jag kommer lämna kvar en del av mitt hjärta här i Sydsudan. Och jag tar med mig den förhoppning som många av de människor jag mött bär på – att landet snart ska få uppleva fred. Verklig fred. Den bönen kommer jag fortsätta be så länge det behövs.

Sofia Walan, generalsekreterare för Kristna Fredsrörelsen, på besök i Sydsudan.