Idag har Kristna Fredsrörelsen, tillsammans med andra svenska organisationer, träffat ledamöterna i krigsmaterialexportutredningen (KEX-utredningen) för att diskutera regelverket för svensk vapenexport.

I kölvattnet av saudiaffären och den arabiska våren tillsattes KEX-utredningen 2012 med ett tydligt syfte att se över regelverket för svensk vapenexport för att förhindra export till icke-demokratier. Sedan utredningen tillsattes har det varit tyst. Under 2014 års valrörelse undvek politiker att tala om vapenfrågan och hänvisade till att KEX-utredningen skulle presentera sina slutsatser i december. I december stod det dock klart att utredningen var långt ifrån klar, och nytt datum är satt till april i år. Kristna Fredsrörelsen är oroliga att utredningen inte kommer att leda till ett skarpare regelverk, vilket var syftet till att den tillsattes. Tillsammans med andra organisationer från civilsamhället, däribland Diakonia, Svenska Freds och IKFF, mötte vi idag KEX-utredningen för att lyfta ett antal punkter där vi ser problem med dagens lagstiftning och dess tillämpning och där vi ser det som fundamentalt att utredningen kommer med striktare riktlinjer.

1: Ingen krigsmaterielexport till länder som grovt kränker mänskliga rättigheter – inte heller följdleveranser – och ett tydligt genusperspektiv ska tillämpas i bedömningen.

Mänskliga rättigheter är odelbara och gäller för alla, och Sverige bör därför inte exportera vapen till länder där vapen används för att kränka dessa. Detta innebär också att det inte bör vara möjligt att leverera följdleverenser till ett land som en gång godkänts för vapenexport, trots att mänskliga rättighetssituationen i landet förändrats.

2: Ökad insyn som möjliggör politiskt ansvarsutkrävande. Ökad hänsyn till korruptionsrisker när vapenexport prövas.

Bristen på insyn och ansvarsutkrävande är ett stort problem i dagens vapenexport. Sverige bör som demokrati ha största möjliga öppenhet i dessa affärer. En stor del av exporten av krigsmateriel har under senare år gått till länder i vilka korruptionen anses vara utbredd. Därför måste tydliga regler etableras som ställer krav på berörda myndigheter att i samband med tillståndsgivningen för export göra robusta riskanalyser.

3: Ett totalförbud för all krigsmaterielexport till icke-demokratier – utan de undantag som är så vanliga i dagens regelverk.

Krigsmaterielexporten undergräver främjandet av demokrati och mänskliga fri-och rättigheter genom att stärka regimers militärmakt rent konkret, men också genom att knyta upp Sverige i beroenden gentemot odemokratiska stater. Det minskar våra möjligheter att effektivt och med trovärdighet stötta människors kamp för demokrati i dessa stater.

4: Tydligare hänsyn till Politik för global utveckling (PGU) och risken att krigsmaterielexport underminerar utveckling

Sveriges vapenexport fortsätter att gå stick i stäv med PGU. Utan vapenexporten skulle Sverige rankats som världsbäst på bistånd av Centre for Global Development. Men Sveriges säkerhetspolitik drar ned betyget med motiveringen att Sverige beväpnar fattiga och ickedemokratiska stater.

5: Ingen vapenexport till länder i krig eller väpnad konflikt.

Trots att det strider mot Sveriges eget regelverk har undantag gjorts vilket lett till att Sveriges vapenexport till krigsförande länder ökat markant under 2000-talet. Det finns också ett tydligt samband mellan tillgång till vapen och uppkomst av väpnad konflikt. Vi vill att Sverige ska vara en stark röst för fred i världen och inte forsla vapen som göder konflikt.

Fred och mänsklig säkerhet måste gå före svenska egenintressen

KEX-utredningen kom till 2012 för att Sverige inte ville vara ett land som stödde ickedemokratiska regeringar, konflikter och kränkningar av mänskliga rättigheter. Världen idag är tyvärr inte lugnare, utan mer orolig. Och tyvärr har Sverige fortsatt att sätta särintressen före internationell säkerhet, fred och mänskliga rättigheter, mänsklig säkerhet och utveckling.

Kristna Fredsrörelsen menar att Sverige måste bestämma vilken roll vi vill spela i världen – kan vi stå för de konsekvenser vår vapenexport leder till? Vi hoppas fortfarande att den här utredningen ändrar nuvarande kurs, och vi vet att vi har många med oss.

Sofia Walan, generalsekreterare
Ester Harrius, programsekreterare mänsklig säkerhet och nedrustning

Sofia Walan

Permalink
Publicerad: 30 januari, 2015

Fred, fåglar och färger

Sara Svensson, styrelseledamot för Kristna Fredsrörelsen, bloggar om den senaste tidens terrordåd, manifestationerna till stöd för svenska moskéer, och en liten vilsen fågel.

Fågeln ser vilsen ut, när den halkar omkring på kullerstenarna. Den är väldigt liten, gul och grå, och det ser verkligen ut som att den hamnat helt fel. Jag skickar en bild till pappa, som snabbt svarar att det är en kungsfågel som vanligtvis är svår att se och som måste ha kommit fel då den bor i skogen. En vilsen, liten fågel, i en stor skrämmande stad. Undrar hur många människor känner sig så idag. Små. Vilsna. Kanske också lite trötta, på nyheter, på ondska, på terror. Jag känner mig just så idag. Grå.

Det är isande kallt trots att solen har tittat fram. Undrar varför jag valde att komma hit på min lediga dag, istället för att mysa under ett täcke och se på film. Sakta börjar torget fyllas av människor. Några poliser står i hörnet av torget, vilket ger mig en känsla av att det här är på riktigt. Det är en manifestation till stöd för svenska moskéer i Sverige, som fått motta hot det senaste året, och i synnerhet sista tiden. Eskilstuna. Eslöv. Uppsala. En manifestation för religionsfrihet och mot extremism och våld. Det är mäktigt. Lugnt och värdigt, som min vän beskrev det. Barn som håller upp skyltar med viktiga budskap mot rasism och främlingsfientlighet. Talare som pratar om religionsfrihet, hopp och tro. Demokrati. Fred. Före mig pratar en riksdagsledamot som har ett vackert och viktigt tal om just demokrati och religionsfrihet. Att det hör ihop, att ingen ska känna sig hotad för att de valt just en religion, eller väljer att inte tro. Jag är nervös, darrar lite på rösten. Har övat in några ord av stöd som representant för Kristna Fredsrörelsen. Om att det krävs mod för att stå emot orättvisa, hot och förtryck. Mod och kreativitet för att tro att fred är vägen till fred i en värld där många säger att lösningen på konflikter är mer våld. När jag och några vänner går därifrån fryser våra kroppar men hjärtat är fyllt av värme.

Manifestation till stöd för svenska moskéer. Malmö, den 2 januari

Några dagar senare sker terrorattackerna i Paris och jag kan inte riktigt bestämma mig vad jag tycker är mest skrämmande. Eller vad jag ska känna. Hat? Rädsla? Förvirring? Trötthet? Allt detta som skapar så mycket lidande. Extremistisk terror. Våld, hänsynslöst våld. Antisemitism, islamofobi, främlingsfientlighet, rasism. Rapporter om dåd i Nigeria som är så fruktansvärda att jag hoppas att det inte är riktigt. Att det sker i en dataspelsvärld och inte i vår verkliga. Våldsamma reaktionen och språket. Språket som rymmer så mycket av våra värderingar, våra tankar, våra känslor. Om det nu finns något ”vi”. Det verkar som att det finns ett ”de”, när jag hör på vänner och kollegor, läser artiklar. Men jag känner mig som fågeln, vilsen i en stor skrämmande stad där identitet ofta delas ut utan att fråga. Vilsen i om jag verkligen vill vara en del av det ”vi” som ser världen i svart vitt, med murar, med rädsla, med otrygghet. Jag vill se världen med färger. Färger som visar att det finns en komplexitet som inte begränsas till våra stereotypa värderingar om vem som är hur. Tanken om att människor tillhör mer än en grupp. Att du kan vara muslim och fredsaktivist. Ateist och stödja religionsfrihet. Kristen och liberal. Tanken att människor är mer än bara en tanke, en idé eller en tro. Komplexitet. Att det faktiskt inte finns enkla svar för att minska våld och extremism i världen. Färger som visar att ickevåld är en lösning till dagens utmaningar. När reaktionen på våld blir ännu våld, har målet missats.

Jag tänker på manifestationen, där rabbinen från Malmös synagoga, också van vid hot och attacker, visar sitt stöd för att minska våldet och hot mot moskéer. Men jag tänker också på hur ledare i olika länder står i manifestationen för yttrandefrihet samtidigt som de bedriver starka kampanjer mot yttrandefrihet i det egna landet. Det ena kan inte utesluta det andra. Att tro på religionsfrihet och yttrandefrihet samtidigt, och vara emot terrorism, är ingen motsättning i min färgglada värld.

Min kollega på jobbet berättar att den lilla kungsfågeln migrerar i stora mängder till södra Europa på vintern. Den åker ut på ett äventyr som kan kosta livet, men gör det i grupp för att öka chanserna att överleva. Kanske är det på det sättet vi kan överleva en vinter i Europa där mänskliga rättigheter blir hotade. Kanske måste vi precis som kungsfågeln, vara tillsammans om vi ska migrera till nya vägar för ett soligare, färggladare Euroa. Tillsammans kan vi hitta fredliga vägar att motverka terrorism i världen och i Europa. Tillsammans kan vi flyga mot en färgglad värld utan antisemitism, islamofobi, rasim. Som kyrkoherden i Malmö sammanfattade det hela väl: “Varje attack mot en moské är en attack mot varje människa, med eller utan gudstro.” Tillsammans hitta vägar att tro på ett Sverige som bygger på respekt för varandras olikheter. Vi tror på ett Sverige där kärlek är starkare än rädsla.

Sara Svensson, styrelseledamot för Kristna Fredsrörelsen

Kristna Fredsrörelsen

Permalink
Publicerad: 16 januari, 2015

Utbildning för morgondagens ickevåldsförebilder

På måndag är det Martin Luther King-dagen, som bland annat firas med utdelning av Martin Luther King-priset i Stockholm. Förra årets pristagare, Martin Smedjeback, bloggar här om vikten av utbildning i ickevåld. Tidigare i vintras genomförde han en ickevåldsutbildning i samarbete med Kristna Fredsrörelsens samarbetsorganisation i Sydsudan, ONAD.

Direkt när jag steg av planet i Juba, Sydsudan, så gavs ett tecken på att jag befann mig på en plats väldigt olik mitt land Sverige. Vi flygresenärer leddes in i ett nyupprättat tält där vi fick fylla i våra eventuella sjukdomssymtom och sen togs vår kroppstemperatur, allt för att se om någon av oss bar på det fruktade Ebola-viruset.

Jag hade kommit till Sydsudan för att hålla i en 10-dagars ickevåldsutbildning för utbildare. Ofta på utbildningen gick vi en så kallad ”må-runda” för att se hur gruppen mådde. Några sa: ”Jag har malaria men det är okej”, ”Jag saknar min syster, hon har varit försvunnen sedan 2004” och ”Min bror försökte ta livet av sig igår”. Situationen i ett av världens yngsta och fattigaste länder är minst sagt svår. Jag får en konkret påminnelse om varför jag jobbar med ickevåld, varför jag strävar efter fred och rättvisa. Genom att lära känna sydsudaneserna och få reda på deras vardagliga utmaningar så känner jag mig mer och mer som en världsborgare och kan tränga mig ur min trånga Sverige-bubbla.

Ickevåld beskrivs ofta som bestående av två delar: att inte använda våld och att aktivt arbeta mot våld och orättvisor. I ett land som levt under koloniseringens ok och sedan inbördeskrig i över 20 år ligger våldet nära ytan. En deltagare berättade om en man som stått utomhus och borstat tänderna och råkat skvätta lite tandkräm på en förbipasserade. Händelsen urartade i en strid mellan familjerna där sju människor dödades. ”Det är inte vanligt i vår kultur att säga förlåt. Vi borde använda det mer ofta” reflekterade deltagaren Wilson när vi övade genom rollspel om hur vi kan hantera konflikter ickevåldsligt.

Under utbildningen övade vi också på den andra aspekten av ickevåld: hur vi aktivt kan arbeta mot våld och för ett bättre samhälle. I madrassövningen representerade madrassen den högsta makten i samhället och de sex personer som bar upp madrassen föreställde maktens pelare – de institutioner som bar upp makten, som till exempel utbildningsväsendet, domstolar och religiösa samfund. Aktivisternas uppgift i övningen var att förvandla dessa pelare till några som stödde en demokratisk, rättvis och fredlig utveckling. Genom namninsamlingar, demonstrationer, sång, dans och samtal lyckades deltagarna att sakta men säkert fälla de gamla och förtryckande strukturerna och ersätta dem med institutioner som gemensamt byggde ett bättre samhälle för alla.

Många av oss, både i Sverige och i Sydsudan, tror att våld är ett kraftfullt sätt att åstadkomma förändring. Flera kanske inte vet hur man gör om man inte ska använda våld. Särskilt i ett land som så länge präglats av så mycket våld och avsaknad av demokrati. Desto större blev glädjen när deltagare efter deltagare upptäckte att ickevåld är både en kärleksfull och effektiv metod för att skapa förändring. ”Jag känner mig mäktig”, ”stor lättnad, inspirerad” och ”tillsammans har vi makt” var några av kommentarerna från deltagarna efter madrassövningen.

Förhoppningen med Ickevåldstränarutbildningen i Sydsudan är att deltagarna kommer att hålla i egna utbildningar i deras hemregioner och att de blir aktiva samhällsaktörer i sina respektive fält och organisationer. Ickevåldsfärdigheterna har potential att nå ut brett då deltagarnas bakgrund är mycket varierande. Allt ifrån poliser, skådespelare, lärare, präster, imamer, tjänstemän till studenter och aktivister i medborgarrättsorganisationer deltar i utbildningarna. Hur deras respektive framtid ser ut vet nog inte ens de själva, än mindre jag.

På en liknande ickevåldsutbildning i Khartoum, Sudan 2007 träffade jag Widad, en ung muslimsk kvinna. Hon berättade för mig att hennes mål med utbildningen var att hitta en man att gifta sig med. Punkt. Jag hade därför inte särskilt höga förväntningar på henne som politisk aktör. Men ett par år senare fick jag av en slump se henne på den arabiska kanalen Al Jazeera. Där berättades att hon hade blivit aktiv i den radikala rörelsen Grifna som ickevåldsligt verkade för ett demokratiskt Sudan. Hon hade då suttit i fängelse i tre veckor för att ha fredligt demonstrerat i hennes huvudstad. Det visade mig att jag inte ska vara så snabb att döma människors framtid. Ickevåld har en fantastisk förmåga att förändra människor. Jag har sett det gång på gång. Kanske deltagarna på dagens ickevåldsutbildningar i Sydsudan kommer att bli morgondagens Martin Luther King och Rosa Parks men i en sydsudanesisk tappning. Det skulle inte förvåna mig längre.

Martin Smedjeback, ickevåldsutbildare och fredsaktivist
Ledare av Kristna Fredsrörelsens ickevåldstränarutbildning i Sydsudan 2014

Denna text publicerades tidigare i tidningen Uppdrag mission, som ges ut av Lunds Missionssällskap.

Kristna Fredsrörelsen

Permalink
Publicerad: 13 januari, 2015