I 40 år har Västsahara varit under ockupation, i 40 år har västsaharier levt i flyktingläger i den algeriska öknen. Trots förtryck och få ljusglimtar om en bättre framtid finns viljan och hoppet fortfarande kvar hos västsaharierna!

Före min och Teresias resa till de västsahariska flyktinglägren i den algeriska öknen hade jag hört, från våra samarbetsorganisationer, att de hoppades att vi skulle komma med hopp från omvärlden. I år är det fyrtio år sedan flykten ut i öknen. Fyrtio år av totalt beroende av omvärldens humanitära stöd och utan någon vilja från Marocko eller världens stormakter att följa beslutet i Internationella Brottsmålsdomstolen i Haag, att låta västsaharierna få rätt till sitt eget land. Under tiden lever 130 000 människor i öknen. Människor föds och dör i lägren, i väntan på en förändring som aldrig verkar komma. Jag var orolig för möjligheten att förmedla hopp. Vad skulle jag säga? Den svenska riksdagen röstade för ett erkännande av Västsahara för ett par år sedan, men sedan dess händer inte mycket från officiellt svenskt håll.

Men efter tre dagar här i lägren inser jag att det var jag som kom hit uppgiven, och jag som snart åker hem med nytt hopp. Jag har druckit galet sött mynta-te i ett tält med kvinnorna i kvartersrådet i flyktinglägret Smara. När jag frågar vad de önskar för sina barns framtid spänner de ögonen i mig och svarar samstämmigt – vår frihet, vårt land, som vi har väntat på, här, i fyrtio år. Under tiden skickar de matpaket med fisk hit, fisk som fiskats utanför kusten i det ockuperade Västsahara. Vi är tacksamma för omvärldens stöd, för mat och kläder men det vi behöver är ert stöd att nå rättvisa – till slut. Tältet fylls av kvinnornas upprörda röster men sekunden efter, också av skratt och poserande med peace-tecken.

I 40 år har kvinnorna i flyktinglägret väntat på frihet. De vill ha rättvisa!

Frustration blandas med hopp

En kväll pratar jag och vår tolk Salaam om livet i lägret. Han är 25 år och uppvuxen här, men vann ett mattestipendium och kunde läsa två år i Italien. Nu är han tillbaka. Han säger att han är född här i Smara, och att han troligen kommer dö här, om inte Västsahara blir ett fritt land, vilket han fortfarande hoppas. Vi pratar om det, frustrationen för unga, de som lyckas utbilda sig men som aldrig kan få ett jobb inom det som de utbildat sin inom. Inga arbeten och inget att producera i lägren. Vi pratar också om allmänmänskliga saker som kärlek och förälskelse. ”Det är inte lätt att bli förälskad i lägren, det finns ju inga restauranger eller ställen att bjuda på dejt – och inga pengar heller. Men om man är välsignad med en bil, eller känner någon med en bil, kan man alltid plocka upp tjejen och åka runt, runt i lägren”. Sedan ser han lite uppgiven ut igen, och säger att det inte spelar så stor roll om man blir kär och hittar något bra sätt att träffas på, det finns ju inte mycket till framtid. Inga jobb, inga pengar, hur ska man bygga ett hus och tänka på att skapa en framtid?

Och just den där hopplösheten är oroande. Ickevåldsgruppen Nova, som Kristna Fredsrörelsen stödjer, varnar för att ungdomarnas frustration kan leda till att de börjar förespråka väpnad kamp för att återta sitt land. På vissa håll händer det redan. Nova jobbar med att utbilda ungdomar i ickevåld, ge möjligheter att delta i utbyten och kampanjer på sociala medier för förändring. Men också kärleken inger hopp. Salaam spricker till slut upp i ett stort leende igen: ”Äh, förresten, det brukar alltid lösa sig för de som blir väldigt kära, folk blir ju förälskade, gifter sig och får barn här i lägret hela tiden” – trots allt.

Tolken Salaam hoppas fortfarande på frihet.

Omvärlden måste agera

Jag reser från den här galna, sorgliga och vackra platsen, hem till trygghet, frihet, arbeten och svensk sommar. Underligt nog tar jag med mig mer hopp hem än jag kom hit med. Men också mer frustration och ilska. Enligt internationell rätt är fallet Västsahara glasklart. Det är inte rimligt att det tagit fyrtio år att nå en lösning. Det är inte rimligt att Marockos vilja att kontrollera ett av världens mest naturrika territorier får stöd från supermakter som Frankrike och USA. Det är inte rimligt att ett kämpande, fredligt folk blir fast i öknen i fyrtio år, eller att dess landsmän i det ockuperade Västsahara torteras och fängslas när de protesterar. Det är inte rimligt att övriga världsaktörer tittar bort och låtsas att det är mer komplicerat än vad det är. En lösning måste nås. Och FN är lösningen, men FN är inte ”någon annan” – det är världens medlemsstater. Bland annat vi. Vi måste utöva alla påtryckningar vi kan, i alla kanaler vi kan. Och samtidigt ge stöd till våra samarbetspartners att fortsätta kanalisera människors frustration på konstruktiva ickevåldsliga sätt.

Sofia Walan, generalsekreterare Kristna Fredsrörelsen, som just avslutat en besöksresa till västsahariska flyktingläger i Algeriet.

Kristna Fredsrörelsen stödjer ickevåldsrörelser i Västsahara som kämpar rättvisa och frihet genom ickevåld.

Ickevåldsgruppen Nova visar sitt stöd för västsaharisk aktivist som just nu hungerstrejkar.