krf karta blogg

Inlägg från: oktober 2015

Kristna Fredsrörelsen var en av arrangörerna bakom ett riksdagsseminarium om Västsahara, där tre västsahariska kvinnor deltog.
Den svenska Västsahara-debatten ger västsaharier ett livsnödvändigt hopp

De senaste veckorna har det rapporterats mer om Västsahara i svenska medier än vad det gjort på lång tid. Fyrtio år av ockupation och 25 års väntan på en utlovad folkomröstning som aldrig blivit av bedöms antagligen inte ha något större nyhetsvärde. Som en följd har även västsahariernas hopp om förändring dalat allt mer, och desperationen blivit större. Som Kheira Youcef, medlem i Kristna Fredsrörelsens samarbetsorganisation NOVA sa under sitt Sverigebesök för några veckor sedan: ”omvärlden reagerar bara på våld”.

Ändå pågår våldet varje dag. Väldokumenterade rapporter från olika FN-organ och enskilda människorättsorganisationer som Amnesty International och Human Rights Watch beskriver hur fredliga manifestationer för ett fritt Västsahara slås ned av marockanska säkerhetsstyrkor, hur allvarliga MR-kränkningar fortfarande pågår och spär på den redan höga straffriheten, och hur över hundratusen västsahariska flyktingar än idag lever i ett ingemansland mitt ute i öknen helt beroende av internationellt stöd i väntan på att en dag kunna återvända hem. Nu när Västsaharafrågan uppmärksammats är det dock av en annan anledning: nämligen hotet mot säkerheten och stabiliteten i regionen som ett svenskt erkännande av Västsahara påstås kunna innebära. Med tanke på att 84 stater redan har erkänt Västsahara, att ingen stat erkänner Marockos anspråk på Västsahara, att FN slår fast att Västsahara är ett område som ännu väntar på avkolonialisering och på att Internationella domstolen i Haag slagit fast att västsaharierna har rätt att utöva sin rätt till självbestämmande är det svårt att förstå resonemanget om säkerhet och stabilitet i regionen. Frågan är också: säkerhet och stabilitet för vem?

På ett välbesökt riksdagsseminarium förra veckan där Kristna Fredsrörelsen deltog som medarrangör diskuterades vägen framåt för Västsahara med inbjudna talare från Västsahara och Sverige. Rabab Amidane vittnade om den besvikelse som finns bland västsaharierna mot det internationella samfundet, inte minst ”United Nothing” eller FN, som med sin fredsbevarande styrka MINURSO ännu 25 år efter vapenvilan mellan Marocko och det västsahariska folkets representanter Polisario inte lyckats med sitt uppdrag. Nämligen att anordna en folkomröstning där västsaharierna skulle få möjlighet att rösta om de ville ingå som en del av Marocko eller bli en suverän stat. Samtidigt saknar MINURSO som enda fredsbevarande styrka i världen mandat att övervaka MR-situationen. Under tiden, berättar Aminatou Haidar, utsätts den västsahariska befolkningen dagligen för MR-kränkningar på ockuperat territorium med ytterst begränsade möjligheter för oberoende observatörer att se situationen med egna ögon. Senia Bachir Abderahman som växt upp i flyktinglägren beskriver hur hela denna situation – vetskapen om att den internationella rätten står på din sida, ett handlingsförlamat FN, pågående MR-kränkningar av såväl enskilda som kollektiva rättigheter – lett till en stor frustration bland västsaharierna och krav hörs på flera håll att återgå till det väpnade våldet. Ett svenskt erkännande av Västsahara skulle ge dem hoppet tillbaka, men hon tror också att det skulle visa vägen för andra länder. Bara att människor lyssnar på dem, ser deras situation, är viktigt.

Vad är det då som gör att ockupationen ändå fortgår? Fredrik Laurin, ytterligare en av talarna och bland annat författare till boken ”Tyst territorium”, menar att det är en fråga om resurser och prestige. Ockupationen ger Marocko de facto-kontroll över ett område som är mycket rikt på naturresurser. Att ”ge upp” Västsahara skulle för Marocko också innebära en prestigeförlust. Vi bör kunna höja oss över denna prestigefråga, som han säger. Varför gör vi då inte det, Sverige, andra EU-stater eller medlemsstater i FN:s säkerhetsråd? Laurin lyfter ett annat av problemen. Nämligen bristen på tillförlitlig information om vad som faktiskt pågår gällande Västsahara. Han syftade främst på informationen inifrån, men en olustig känsla av att långt fler än Marockos regering tjänar på denna bristfälliga insyn gnager. Exempelvis är Marocko en viktig allierad i EU:s arbete för att förhindra migration från Afrika till Europa.

Trots att Västsahararapporteringen de senaste veckorna främst handlat om Marockos hot att bojkotta svenska varor och fastnat i det korta perspektivet är uppmärksamheten kring frågan viktig. Mer information behövs. Positivt på sätt och vis var att det denna gång inte var våldet utan ett eventuellt beslut om att agera i enlighet med folkrätten och stå upp för mänskliga rättigheter som fick fart i nyhets- och informationsspridningen. Förhoppningsvis leder rapporteringen till en ökad insikt om situationen men också till att nyansera bilden av vad ett svenskt erkännande skulle betyda för den västsahariska befolkningen: hopp och vilja att fortsätta med ickevåldsliga medel för sina rättigheter. Detta kan inte rimligtvis anses äventyra säkerheten i regionen, snarare tvärtom.

Teresia Carlgren
Per Anger-priset och varför vi aldrig får glömma de som tystats för tidigt

Det envisa arbetet för fred och mänskliga rättigheter i Colombia har en lång och brokig historia där invånarna ständigt har kastats mellan hopp och förtvivlan. Att den colombianska regeringen och FARC-gerillan nu närmar sig ett fredsavtal är ett resultat av hårt kämpande människor i alla delar av det colombianska samhället. Under de senaste decennierna har dock många människor som har stått upp för rättvisa och hållbar fred mördats av både den colombianska regeringen, militären eller gerillagrupper. Många har även tystats ner och tvingats att avbryta sitt engagemang till följd av hot.

En av dem som vägrat att vara tyst är människorättsaktivisten Islena Rey Rodriguez, som i dagarna tar emot Per Anger-priset* för sitt envisa arbete mot våld och kränkningar av de mänskliga rättigheterna i regionen Meta i Colombia. Islena och hennes organisation Comite Civico por los Derechos Humanos del Meta (CCDHM) har sedan slutet av 80-talet erbjudit juridisk rådgivning till personer vars mänskliga rättigheter har kränkts, och arbetet har rönt stora framgångar i Meta, där Islena är välkänd. När organisationen startades var Islena en av flera som var med i uppstarten. Idag är Islena den enda som fortfarande lever eller inte är i exil av initiativtagarna; ett tydligt tecken på de enorma risker som arbetet med mänskliga rättigheter innebär i Colombia.

Att arbeta med fredliga och utbildande metoder, precis som Islena och Kristna Fredsrörelsens samarbetsorganisationer gör, ser vi på Kristna Fredsrörelsen som en av nycklarna till att fredsprocessen i Colombia har kommit så långt som den har. När nu ett fredsavtal mellan den colombianska regeringen och FARC-gerillan är på gång är det dock viktigt att komma ihåg att även om fredavtalet är ett stort framsteg för Colombias fredsprocess är den på inga sätt klar.

I Colombia finns Nancy Fiallo, en jurist i mänskliga rättigheter som Kristna Fredsrörelsen medföljer. Likt Islena Rey Rodríguez arbetar hon för att ge röst till de människors vars mänskliga rättigheter har kränkts. Nancy resonerar kring fredsavtalet så här: “Som alla människor som hoppas på fred så kände också jag mycket glädje och hopp. Nu väntar en lång väg då överenskommelsen ska verkställas. Jag hoppas att den kan bidra till fredsprocessen och att ge det colombianska folket möjlighet att leva utan krig”

Kristna Fredsrörelsen kommer att fortsätta att vara på plats för att ge stöd och verka för att den fred som nu ser ut att bli verklighet i Colombia också blir hållbar och fri från våld. Det är vi skyldiga alla de människor som har fått sina röster tystade genom åren. Deras kamp kan vi nu göra till verklighet, tillsammans med människor som Nancy och Islena, som avslutade sitt anförande under Per Anger-prisceremonin med följande ord:

– Det finns ingen gräns för vad jag kan tänka mig att göra för att försvara andras mänskliga rättigheter. De människor som nu är i himlen för sitt engagemang, även om deras arbete var ett litet sandkorn för att främja mänskliga rättigheter, tror jag ser tillbaka med stolthet på det de gjort. Det vill jag också kunna göra.

*Per Anger-priset har sedan 2004 delats ut till en person som har utfört betydande insatser för demokrati och mänskliga rättigheter. Priset delas ut av Forum för levande historia och är namngivet efter diplomaten Per Anger som under andra världskriget räddade många judar undan förföljelse i Budapest.

Sandra Eriksson
Stå upp för pacifismen KD, och säg nej till Nato!

Kristdemokraterna har under senare år tagit längre och längre steg från sin ursprungliga i stort sett pacifistiska ideologi, och under partiets riksting i helgen kommer partiet att ta ställning till ledningens förslag att verka för att Sverige går med i Nato.  Argumentationen för ett medlemskap lyder att nya säkerhetshot kräver att Sverige tänker om i sin försvarsstrategi.

Och visst är det så att världen står inför nya svåra säkerhetspolitiska hot. Flera freds- och konfliktforskare talar om ”nya krig”; krig som rör sig över nationsgränser, utan tydlig början eller slut. Krig där civila är de som löper högst risk att dödas och som för miljoner på flykt. Krig som är komplexa och som ofta handlar om fördelningen av världens resurser, där människor delas i en vi och dem- identitet. Dessa forskare pekar på att dagens globaliserade säkerhetspolitiska hot varken kan förstås eller lösas från ett traditionellt militärt statscentrerat säkerhetsperspektiv.

Trots detta spenderades förra året obegripliga 1 800 miljarder US Dollar på militären – det betyder ungefär 700 år av FN:s totala budget. Av dessa militärutgifter står Nato-länderna för ungefär 70 %. Vilken värld skulle vi ha om dessa pengar istället lades på att tackla de akuta globala säkerhetshot som världen idag delar, som fattigdom och vårt gemensamma klimat? Problem som idag utlöser konflikter.

Ett svenskt Nato-medlemskap skulle innebära att Sveriges försvarsanslag måste höjas från dagens 1,1 % till 2 % av BNP. Det handlar om ungefär 40 miljarder kronor. Detta samtidigt som det görs miljardavräkningar i Sveriges biståndsbudget för att lösa den enorma flyktingkatastrofen som är ett resultat av de senaste årens eskalerande krig.

Istället för att gå med i Nato menar Kristna Fredsrörelsen att Sverige måste ta sitt humanitära ansvar. Det handlar både om att verka konfliktförebyggande, men också om att lägga resurser på att hantera den akuta situation världen befinner sig i idag. Därför önskar vi att Kristdemokraterna under helgens riksting beslutar att verka för att lägga resurser till en utrikespolitik som sätter mänskliga globala rättigheter, bistånd och flyktingmottagande först.

Nu står Sverige i ett vägval; att vara en del av världens tyngsta militära allians, eller ett land som tacklar dagens säkerhetspolitiska problem utan våld. Kristdemokraternas nya riktning mot att prioritera det militära ser vi som en tillbakagång till ett gammaldags tänk som inte passar de utmaningar Sverige står inför idag. I dagens upprustningshets behöver vi istället mer än någonsin den fredsröst som Kristdemokraterna tidigare har varit. Kristna Fredsrörelsen hoppas därför att Kristdemokraterna bidrar i rätt riktning och står upp för att Sverige fortsatt är ett land som inte försöker släcka eldar med mer eld.

Ester Harrius
Programsekreterare för mänsklig säkerhet och nedrustning

Kristna Fredsrörelsen
Västsahara, Colombia, Mexiko, Sydsudan och Sverige i FN i Geneve

Under förra veckan var Kristna Fredsrörelsen tillsammans med våra samarbetsorganisationer från Västsahara, Colombia, Mexiko, Västsahara och Sydsudan i Geneve för att lära oss av varandras metoder för fredsarbete och för att utbilda oss i hur civilsamhällesorganisationer kan påverka FN:s råd för mänskliga rättigheter (MR-rådet).

MR-rådet, och FN:s olika kommittéer som behandlar de mänskliga rättigheterna är verktyg som civilsamhället kan använda för att sprida information till stater och FN-experter om hur situationen ser ut i deras länder, och för att bedriva påverkansarbete.

Men vår resa handlade också om att berikas av och lära av varandra. Alla organisationer som samlades i Geneve arbetar i olika kontexter, där mänskliga rättigheter bryts på olika sätt. Veckan tillsammans blev otroligt lärorik och organisationerna utbytte metoder för fredsarbete.

Bland annat berättade vår samarbetsorganisation från Västsahara om hur de lyckats använda sig av FN-systemets mekanismer för att uppmärksamma situationen i det av Marocko ockuperade Västsahara. De lyckades få FN:s oberoende expert på tortyr att besöka Marocko efter att de rapporterat om flera fall av tortyr av västsaharier på det ockuperade territoriet.

Deltagare från Västsahara, Mexiko och Colombia tog även möjligheten att uttala sig i MR-rådet om situationerna i deras länder och vikten av FN:s agerande och staters stöd; att stödja och övervaka Colombia i fredsprocessen för verklig fred, att agera för urfolkets rättigheter i Mexiko och mot utömmandet av naturresurser, och att uppmärksamma kränkningar av västsahariernas mänskliga rättigheter på ockuperat territorium.

Ur våra samtal i gruppen växte även en stark förståelse för varandras kamper fram; i så olika kontexter jobbar alla för samma sak, fred och rättvisa – och en övertygelse om ickevåld som mål och medel dit. Efter att ha samtalat i gruppen delade Hasana Duihi från Västsahara reflektionen att landsgränserna därför inte ska separera oss, det handlar om att nå en fredlig värld och då är vi starkare tillsammans.

rrrepbild

Vi skapar ett nätverk för fred mellan oss

FN är på många sätt ett kritiserat organ, men som även har potentialen verka för just mänskliga rättigheter världen över. Men för att det ska fungera är det viktigt att civilsamhället finns där, och kommenterar, sprider information, och tar mikrofonen när det behövs.

Ester Harrius
Nu behöver Västsahara Sveriges stöd och solidaritet

Den här veckan är Kheira Youcef från vår samarbetsorganisation NOVA på besök i Sverige för att sprida information om situationen i Västsahara.

Västsahara är sedan 1975 ockuperat av Marocko (innan dess av Spanien) och står på FN:s lista över länder som fortfarande väntar på avkolonialisering. År 1991 bestämdes det av FN att en folkomröstning skulle äga rum där västsaharierna själva skulle få rösta om sin egen framtid, vilket ännu inte har blivit verklighet.

Sedan Marockos ockupation av territoriet bor många västsaharier i flyktinglägren i Algeriet under svåra omständigheter och med en känsla av hopplöshet och frustration. I lägren arbetar därför Kheiras organisation NOVA för en ickevåldslig förändring och lösning på konflikten och för Västsaharas rätt till självbestämmande.

De västsaharier som lever på ockuperat territorium och arbetar för mänskliga rättigheter och ett fritt Västsahara riskerar hårda repressalier från den marockanska staten. Det lyfts i rapporter från bland annat Amnesty (rapporten om tortyr och straffrihet i Marocko) och det var något som vi fick återberättat under vår delegationsresa till Marocko under våren, då vi inte blev insläppta på ockuperat territorium.

84 stater har redan erkänt Västsahara, men Sverige är ännu inte ett av dem. Men riksdagen har tagit ett beslut om erkännande och väntar på regeringens ratificering. Det har retat upp den marockanska staten som i måndags gick ut med att den därför planerar att avbryta byggandet av ”svenska” IKEA-varhus.

I den här situationen är det viktigt att Sverige står upp för mänskliga rättigheter och stödjer västsahariernas rätt till självbestämande. Svenska handelsrelationer får aldrig gå före fundamentala mänskliga rättigheter. Även svenska företag bör leva upp till internationella bestämmelser kring mänskliga rättigheter. Nu är det än viktigare att Sverige agerar i Västsaharafrågan och inte legitimerar ockupationen av territoriet genom att upprätthålla affärsförbindelser med Marocko på bekostnad av västsahariernas rättigheter.

Om Sverige erkänner Västsahara skulle det vara väldigt stort, menar Kheira i en intervju i P4 Örebro. Hon lyfter att Sverige har chansen att uppmärksamma den bortglömda konflikten, och ge mycket hopp till människorna som under decennier levt under ockupation.

Kheira Youssef från Västsahara

Kheira Youssefs budskap till Sverige är tydligt: Erkänn oss!

Ester Harrius