krf karta blogg

Inlägg från: november 2015

Tillsammans för klimatet, för hållbarhet, för fred

Ni vet när en var liten och satt med linjalen då det skulle hällas upp saft i glasen. Kompisen/syskonet och du själv skulle få lika mycket.

Fördela rättvist kan var svårt. Lika mycket låter ju bra men tänk om den ena är mer törstig än den andra? Har mer behov – är det då rimligt att vi båda får lika mycket?

Det här blogginlägget handlar inte om saft i glasen utan om hur något till synes lätt som rättvis fördelning av resurser kan var så svårt.

Trots svårigheterna så är det just det som måste till. Vi måste se till att vara rädda om jorden så att vi kan fortsätta att bruka den. Vi måste dessutom fördela jordens resurser rättvist och se hur vår livsstil här i väst påverkar andra.

Det är det som menas med hållbar utveckling. En utveckling som gynnar alla människor och som stavas långsiktighet, rättvisa, jämlikhet, jämställdhet och fred.

I skuggan av de fruktansvärda terrordåd som ägde rum för två veckor sedan i Paris hålls FN:s klimattoppmöte COP21 på måndag den 30/11. I samband med att världens ledare samlas för att komma överens om ett nytt klimatavtal planeras över 2300 manifestationer i fler än 170 länder. Miljontals människor kommer att göra sina röster hörda för ett ambitiöst, hållbart och rättvist klimatavtal.

Det är nämligen inte hållbart att säkra elförsörjningen i en del av landet och samtidgt skövla skog från en annan och sedan tvångsförflytta eller till och med mörda de människor som protesterar. Som hände i fallet Rio Negro i Guatemala. Därför stödjer Kristna Fredsrörelsen de samhällen som kämpar för att få gottgörelse från den guatemalanska regeringen för de lidande vattenkraftverkens etablering kostat dem. http://guatemala.krf.se/2015/11/20/forsta-utbetalning-av-gottgorelser-till-drabbade-av-vattenkraftverket-chixoy/#more-7836

Det är inte hållbart att Sverige värnar de mänskliga rättigheterna och samtidigt är bäst i världen på att exportera vapen. Därför arbetar Kristna Fredsrörelsen med nedrustning.

Det är inte hållbart att vi talar om mänsklig säkerhet och endast menar militärpolis som patrullerar gatorna. Därför stödjer Kristna Fredsrörelsen organisationer som jobbar med icke-våldsmetoder och som arbetar för att jobba upp en fungerande infrastruktur för alla.

Det är inte hållbart att inte se sambanden mellan torka till följd av klimatförändringar som en av fler anledningar till kriget i Syrien. Detta har flera ledande forskare slagit fast. Kommer vi inte tillrätta med klimatförändringarna kommer flyktingkrisen mångfaldigt öka.

Det är inte hållbart att stänga ute dessa människor som flyr från krig. Medborgarna i Sverige har visat att vi är beredda att hjälpa till. Så också Kristna Fredsrörelsen som ger arbetstid för att hjälpa till i flyktingmottagandet till sina anställda.

Det är hållbart att vi tillsammans ändrar vår livsstil genom att minska på användningen av fossila bränslen, hushålla med el och ställa bilen. Det är hållbart att vi mobiliserar oss för att få beslutsfattarna att lyssna.

Tillsammans för klimatet! Tillsammans för en hållbar utveckling! Tillsammans för fred!

Sandra Eriksson
Att närma oss Nato innebär medverkan i militära konflikter

Inom ickevåldsrörelsen pratar vi om ett begrepp som kallas ”post-protest”. Det betyder att vi bör vara proaktiva med det vi vill åstadkomma, och inte fastna i att vara reaktiva.  Motsatsen är exempelvis den rasistiska islamfientliga-rörelsen som vill ha motdemonstranter på sina evenemang, för att ge dem styrka, medieutrymme och bekräftelse. Det senare blir på sätt och vis som en dans. Den ena parten vet vilka steg den andra kommer att ta i ett samspel som bekräftar varandras ståndpunkter och ger varandra näring, och spär på motsättningar.

Det är det som händer när Ryssland flyger in över det svenska luftrummet. Nato-vännerna reagerar direkt genom att skrika: ”Ryssen kommer!  Vi måste närma oss Nato!”. Det ger i sin tur Putin legitimitet att fortsätta upprusta. När Sverige i somras bjöd in Nato att öva i 2015 års största stridsflygplansövning i världen (ACE), så kontrade Ryssland med att anordna en ännu större.

Dansen är igång. Och sakta närmar vi oss Nato, ett steg i taget. Bland annat genom att Sverige kan komma att bli värdland för Nato i vår. Men istället för att blint dansa med, låt oss istället ifrågasätta vad ett medlemskap skulle innebära för Sverige, och för säkerheten i världen.

Om värdlandsavtalet
Sverige skrev den 4 september 2014 under ett värdlandsavtal med Nato, med syfte att utöka vårt samarbete med organisationen. Värdlandsavtalet har redan övats på svensk mark i samband med militärövningarna Arctic Challenge Exercise (ACE) och Baltops under maj-juni 2015, trots att det inte tas upp för godkännande i riksdagen förrän våren 2016.
Fredsrörelsen i Sverige motsätter sig värdlandsavtalet eftersom det öppnar möjligheter för Nato att bedriva krig från Sverige. Det skapar militarisering och ökar även spänningar i vårt område genom att alliera Sverige med en militär organisation som varit krigförande under större delen av perioden efter 1945. Värdlandsavtalet är också ett steg på vägen mot ett medlemskap i Nato, vilket vi ser som ytterst oroande.

I tisdags sköt Natolandet Turkiet ner ett ryskt militärflygplan. Det går inte att blunda för att ett Nato-medlemskap skulle innebära att Sverige skulle dras in i och vara en del av internationella konflikter. Skulle vi då kunna kritisera exempelvis Turkiet eller USA som vi ingår i en militärpakt med, om de attackerar andra länder utanför Nato? Ett Nato-medlemskap skulle innebära att vi ger bort makt och handlingsutrymme mot att vara en mycket liten del av den stora militärpakten Nato.

Natoutredningen.se
Under lång tid har företrädare för den borgerliga alliansen krävt att en offentlig utredning ska tillsättas för att klarlägga förutsättningarna för ett svenskt Nato-medlemskap. Regeringen, som inte just nu avser att söka medlemskap i Nato, motsätter sig detta. Men nu finns ett initiativ, Natoutredningen, som utan bindningar till partier eller organisationer gör en egen utredning. Läs gärna mer om utredningen på www.natoutredningen.se och kika gärna på filmen Nato på 6 minuter som utredningen tagit fram.

Vid ett seminarium om Nato i riksdagen i veckan konstaterade före detta utrikesministern Hans Blix att om Sverige förblev utanför Nato skulle vi istället kunna arbeta för en avspänning mellan öst och väst. Vi har möjligheten att aktivt förbättra säkerhetsläget och spela en viktig roll i att skapa ett fredligare klimat i världen.

Tidigare i historien har folklig mobilisering och engagemang gett resultat och fått politiker att tänka om, som när kvinnor mobiliserade sig mot kärnvapen, vilket Feministiskt initiativs talesperson Gudrun Schyman tryckte på under samma seminarium.

KrF, tillsammans med andra fredsorganisationer i Sverige, välkomnar den mobilisering som motsätter sig värdlandsavtalet eftersom det öppnar möjligheter för Nato att bedriva krig från Sverige. Det militariserar och ökar även spänningar i vårt område och allierar Sverige med en militär organisation som varit krigförande under större delen av perioden efter 1945. Värdlandsavtalet är ett steg på vägen mot ett medlemskap i Nato, vilket vi ser som ytterst oroande. Låt oss stanna upp och tänka efter – och agera långsiktigt. Vi bör därför inte dansa med i upprustningens och militariseringens tango – utan stå upp för vår alliansfrihet, tänka själva, och istället vara proaktiva.

Kerstin Bergeå
Förslag till skärpt vapenexportslagstiftning inte skarpt nog

I början av den här veckan gick det svenska försvarsföretaget Saab ut med att Förenade Arabemiraten köper det luftburna övervakningssystemet Erieye för över 11 miljarder svenska kronor. Systemet monteras på flygplan och kan spåra och upptäcka olika mål i luften, till sjöss och på land samtidigt.

Att Sverige exporterar krigsmaterial till Förenade Arabemiraten, en diktatur (shejkdöme), där stor del av befolkningen lever utan rättigheter, visar än en gång på de stora bristerna i tillämpningen av rådande svensk vapenexportlagstiftning. En lagstiftning som i praktiken möjliggör stora vapenaffärer till diktaturer och stater som kränker mänskliga rättigheter, trots att det går stick i stäv med Sveriges politik för global utveckling och utrikespolitik.

Redan i kölvattnet av Saudiaffären och den arabiska våren tog Sveriges riksdag beslutet att se över regelverket för svensk vapenexport för att förhindra export till icke-demokratier genom att tillsatta den parlamentariska utredningen ”krigsmaterielexportöversynskommittén” (KEX). I somras presenterade KEX sitt slutbetänkande ”Skärpt export av krigsmateriel”. I slutet av förra veckan lämnade civilsamhället in sina remissvar till KEX. Kristna Fredsrörelsen skrev tillsammans med Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, och Svenska Freds och Skiljedomsföreningen (finns att läsa här).

Tyvärr ser vi att förslagen KEX har tagit fram för att stärka svensk vapenlagstiftning överlag är otillräckliga för att säkerställa att svenskt regelverk och praxis inte går emot Sveriges övriga utrikespolitik, och främjar mänskliga rättigheter, demokrati, hållbar utveckling och förebyggande av väpnad konflikt.

Ett av utredningens problem är att det saknas konkreta förslag för att förhindra rådande tillämpning av nuvarande lagstiftning, där vapenexport ofta beviljas trots en lagstiftning som talar emot export. Till exempel har försäljningen av radar- och stridsledningssystemet Erieye (som nu säljs till Förenade Arabemiraten) tidigare sålts till Saudiarabien med motiveringen att det bedöms vara ”övrig krigsmateriel”, och att det handlar om en utrustning, men inte själva flygplanet som genomför själva vapenverkan. (Jan-Erik Lövgren, i Omvärlden 12 oktober 2015). Detta trots att dagens regelverk särskilt uttrycker att export, oavsett ”materialkategori”, inte ska ske till stater där grova eller omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter äger rum. Det finns inget förslag i KEX-utredningens slutbetänkande för att förhindra att dagens praxis fortsätter i framtiden, och därmed att Erieye även i fortsättningen exporteras till diktaturer med liknande motivering.

Det är djupt problematiskt att rådande svensk praxis ser ut på det här sättet, av flera skäl. De krigsmaterielsystem Sverige exporterar har en livlängd på flera decennier och det är omöjligt att säkerhetsställa hur utrustningen kommer att användas. Det är med stor sannolikhet så att Saabs Erieye används av Saudiarabien för att genomföra flygbombningar i grannlandet Jemen i ett krig som dödar civila och tvingar miljoner på flykt. Dessutom innebär all form av vapenexport till en diktatur en legitimering av förtrycket.

Vi hoppas därför att civilsamhällets remissvar tas i beaktning av berörda politiker, och att resultatet av civilsamhällets och KEX-kommitténs arbete faktiskt blir en skärpt vapenlagstiftning, i teori och praktik.

Ester Harrius