krf karta blogg

Inlägg från: december 2015

En sällsynt vinst för Västsahara – ett oroväckande beteende från Sveriges regering

Den 10 december var en historisk dag för rättvisan och det västsahariska folket som Abdeslam Omar, ordförande för vår samarbetsorganisation AFAPREDESA, uttryckte det. EU-tribunalen upphävde EU:s handelsavtal med Marocko eftersom det även innefattar produkter från det av Marocko ockuperade Västsahara och EU:s ministerråd inte tagit hänsyn till hur tillämpningen av det påverkar västsahariernas rättigheter. Söndagens nyhetsrapportering om att Margot Wallström vill överklaga beslutet till EU:s domstol kom därför som en stor besvikelse och reser en rad frågor om regeringens position i Västsaharafrågan och synen på mänskliga rättigheter generellt.

Som vi skrivit i tidigare inlägg är folkrätten tydlig i Västsaharafrågan. Den internationella domstolen i Haag slog redan 1975 fast att västsaharierna har rätt till självbestämmande. 1991 tillsatte FN den fredsbevarande styrkan MINURSO för att västsaharierna genom en folkomröstning skulle få besluta om sin egen framtid. Men historien är känd: folkomröstningen har ännu inte blivit av, västsaharier på ockuperat territorium utsätts för allvarliga och väldokumenterade MR-kränkningar, och FN:s säkerhetsråd som har ansvar för att lösa situationen står och stampar (till den grad att FN har börjat kallas United Nothing av västsaharier).

Under tiden sluter EU handelsavtal och samarbetar med Marockos regering för att hindra migration från Afrika, Frankrike blockerar möjligheten att tillåta MR-övervakning på ockuperat territorium och exploatering av västsahariska naturresurser sker i strid med folkrätten. Med andra ord: de mänskliga rättigheterna tycks som vanligt väga lätt när det handlar om att försvara ekonomiska och politiska intressen i väst.

Därför är utslaget från EU-tribunalen historiskt. Den upphäver avtalet och visar att det inte går att avtala om vad som helst hur som helst. Trots att det, som Tribunalen konstaterar, inte är totalförbjudet att ingå avtal som omfattar ”omtvistade” territorier, i det här fallet Västsahara, är skyddet av de mänskliga rättigheterna för dem som bor här av alldeles särskild betydelse. Det är därför något som EU:s institutioner måste ta hänsyn till, särskilt gäller det när avtalet som i det här fallet syftar till att underlätta exporten av varor från Västsahara. Institutionerna måste då försäkra sig om att produktionen av dessa varor inte påverkar befolkningen negativt eller innebär kränkning av deras mänskliga rättigheter.

Att EU inte kan hållas ansvarigt för eventuella kränkningar är en sak, men genom att tillåta exporten av varor från ett område där MR-kränkningar sker riskerar det att kränkningarna åtminstone indirekt uppmuntras eller att det görs en vinst på dem. Det gäller inte minst i fallet Västsahara, konstaterar Tribunalen: Marockos anspråk på Västsahara erkänns inte av någon stat och det finns grundade skäl att tvivla på huruvida Marocko tar hänsyn till västsahariernas rättigheter.

Ministerrådet borde under omständigheterna självmant ha försäkrat sig om att det inte fanns någon risk för att tillämpningen av avtalet skulle påverka västsahariernas rättigheter negativt. I praktiken innebär det alltså att varken Marocko eller EU kan sluta avtal om produkter från Västsahara eftersom det inte bara handlar om en risk, den negativa påverkan på västsahariernas rättigheter är ett faktum. Bortom det oerhört viktiga domslutet visar det också betydelsen av att fortsätta synliggöra och fördöma orättvisor. Tydligare än så kunde det inte bli den 10 december, Internationella dagen för de mänskliga rättigheterna, till ära.

Det är mot denna bakgrund obegripligt varför Sveriges regering förordar att domen överklagas. Om den är viktig för folkrätten, varför ska den då överklagas? Står domen fast blir den inte mindre viktig för att den kommer från en förstainstansdomstol, som Margot Wallström/den svenska regeringen tycks argumentera. Det är varken syftet med överklaganden eller effektiv resursanvändning att ta till ett överklagande för att få en högre instans att slå fast det som den lägre instansen redan sagt. Regeringens beteende blir ännu mer förbryllande när en läser Margot Wallströms svar på en skriftlig fråga i Riksdagen från i början av 2015 om hur regeringen ser på Västsahara, där folkrättsperspektivet tydligt lyfts fram som grunden i regeringens Västsahara-position.

Utan att ha studerat varken det aktuella avtalet eller andra handelsavtal mellan stater vågar jag påstå att hänsynen till de mänskliga rättigheterna inte sällan kommer i skymundan i denna typ av förhandlingar eller sällan ens prövas. Domen innebar därför en strimma hopp när EU:s institutioner nu påminns om att de inte kan avtala över huvudet på de människor som påverkas. Domen gav eftertryck åt det som annars tycks stanna vid vackra ord och bör stå fast.

Teresia Carlgren
Vi måste förvalta Guds skapelse – predikan

För ett par veckor sen pratade jag med mina barn 10 och 7 år gamla, om Karin Boye. Upplivad av samtalsämnet började jag läsa från det som är hennes mest kända dikt:

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Jag försökte entusiastisk förklara liknelsen – Den handlar om förändring! Långsam och ibland smärtsam förändring. Som när man ska göra något nytt, som man kanske inte är bekväm med, eller inte vågar men ändå vill. Barnen tittade skeptiskt på mig, sen sa sjuåringen – Jag tror du har missuppfattat mamma, den där dikten handlar ju om en gren.

Temat för dagens gudstjänst den andra advent är “Guds rike är nära” – Ett hoppfullt budskap i en tid av mörker. Och då menar jag inte bara det fysiska mörkret utanför vårt fönster – utan också ett annat mörker som omsluter oss. Precis samtidigt som vi sitter här avgörs kanske en av vår mänsklighets stora ödesfrågor, den om klimatförändringarna. Just nu sitter flera av världens ledare i Paris och försöker enas om strategier för att bromsa planetens uppvärmning och de konsekvenser som följer med det. Tyvärr ger rapporterna från toppmötet inte alltför stort hopp om tillräckligt starka löften om förändring. Den här skapelsen, som människan är satt att förvalta, har vi stundtals glömt bort, i jakten på annat. Vi har försummat vårt uppdrag. Och nu måste vi mer aktivt välja om, även om uppförsbacken kan tyckas väldigt lång. Vi ser redan hur klimatförändringarnas effekter drabbar de mest sårbara människorna på jorden, fattiga i Bangladesh, bönder i Mocambique. Det är lätt att känna oro och tvekan inför den stora uppgiften. Det är inte konstigt att undersökning efter undersökning visar att klimatförändringar är en av de saker vi svenskar oroar oss mest för.

Och som om det inte räckte – vi omsluts också av ett mörker skapat av det krafter som lever på mänskliga rädslor. Ett mörker skapat av terrorister, av jihadistiska grupper som IS eller högerextrema som Anton Lundin Pettersson och Anders Behring Breivik. Men det är också ett mörker skapat av främlingsfientliga och populistiska ledare som Viktor Orbán i Ungern och Jimmie Åkesson här i Sverige. De som använder en av våra mest grundläggande mänskliga förmågor — att känna rädsla — som ett verktyg för att skapa splittring, isolering och konflikt mellan människor. Självklart behöver man inte vara främlingsfientlig för att känna rädsla. Och visst måste vi få känna den existentiella oro som följer av larmrapporter om klimatförändringar, eller över den systemkollaps som vissa politiker och ledarskribenter indignerat ropar om. Men precis som knopparna i Boyes dikt kan vi inte stanna där, inte låta det förlama oss, i det frusna bitterbleka, i det uppgivna, i fruktan för ljus och liv. Då skulle vi låta rädslan vinna. För även om det är en viktig mänsklig förmåga att känna rädsla, så måste den i varje stund utmanas av alla de andra mänskliga förmågor vi skapats med, kritiskt tänkande, logik, konsekvensanalys och – medkänsla. Och inte minst, viljan och förmågan att utmana det invanda och trygga, att istället driva fram förändring!

Guds rike är nära – Det kan kännas svårt att tro på, naivt till och med. Jag läser texterna igen.  Från Jakobsbrevet: Om Jordbrukaren som tåligt väntar på höstregn och vårregn. ”Ha tålamod ni också, och visa fasthet, ty Herrens ankomst är nära” Från Matteusevangeliet: ”Himmelriket är som ett senapskorn som en man sår i sin åker. Det är det minsta av alla frön, men när det har växt upp är det större än alla örter och blir till ett träd, så att himlens fåglar kommer och bygger bo bland grenarna.”

Eller: ”Himmelriket är som en surdeg som en kvinna arbetar in i tre mått mjöl; till slut blir alltsammans syrat.”

Guds rike är ingen annan planet på väg hit, ingen paradisträdgård i en annan galax. Inget som vi kan se om vi kisar mot solen, eller som överraskar oss om vi gömmer oss för världen. I alla liknelser är Guds rike något som redan är här, mitt ibland oss, eller inom oss. Ett senapskorn som slår rot, en surdeg som bakas in i brödet. I det lilla, i det som verkar obetydligt, kan och ska Guds rike växa fram. Ur jorden som människor brukar och i degen som vi bakar. Guds rike förutsätter våra aktiva och gemensamma handlingar, varje dag, hela tiden. Och i vår tid, i skuggan av klimathot, terrorism, främlingsfientlighet och rädsla, måste vi odla Guds rike genom att vara modiga och envisa. Genom att med öppna ögon möta människor, tro på vår egen och andra människors inneboende godhet och förmåga att förändra det som verkar omöjligt. Att se tiggaren i ögonen, hjälpa där vi kan, ifrågasätta när vi hör människor uttalar sig nedlåtande om flyktingar. Att protestera när politiker säger att det är fullt, eller, det är omöjligt. Genom att fråga: Hur då? Säger vem? Vilka är alternativen? Vad kan vi göra för att förändra?

Den tro vi bekänner oss till börjar alltid i det lilla, i det som verkar obetydligt. I den tro vi bekänner oss till finns få kungatroner eller superkrafter. Det finns en Gud, som blev människa – genom att födas som ett litet flyktingbarn. Precis som alla de flyktingbarn som varje dag sätts i små gummibåtar på Medelhavet. Och i evangelierna berättas om hur det flyktingbarnet växte upp till en man som predikade att Guds rike är här, mitt ibland oss och inom oss. Han som vill öppna våra ögon och få oss att se, att vi inte längre kan vänta utan att vi också vara med för att Gudsriket ska bryta fram.  Men det är inte enkelt, för det krävs mod, och vilja och tro. Tro på att det omöjliga inte är omöjligt – utan att det bara kan ta lite längre tid.  Precis som knoppen i Karin Boyes dikt så är det smärtsamt att våga och att vilja förändring. Men i den sista, mindre kända versen står också:

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.

Så är det också för oss, vi små kämpande, till synes, obetydliga, människor. Vi som ibland tvekar och ängslas, och oroas över det stora uppdrag vi fått, att vara medmänniskor, att värna skapelsen och alla människors oändligt lika värde. Att i den stund vi vågar kasta oss ut, höja vår röst mot orättvisor, rasism – bjuda in den hungrande eller frysande i vår gemenskap, förändra vårt sätt att leva på för att värna skapelsen – då glömmer vi ofta vad vår rädsla handlade om, och känner i en sekund vår största trygghet, och får vila i tilliten på Gud, vila i att vi i vår handling kan ana Guds rike, att vi nästan kan höra henne andas, nära nära. Mörkret till trots.

Sofia Walan