I slutet av förra året besökte Kristna Fredsrörelsen vår samarbetsorganisation ONAD (Organization for Non-Violence and Development) i Sydsudan. Sedan förra besöket i somras har ett fredsavtal undertecknats i Sydsudan där parterna åtagit sig att bilda en övergångsregering. Avtalet har inte respekterats och risken är hög att det inte kommer att genomföras. Men det inger ändå lite hopp och mycket engagemang läggs nu på att förmå parterna att välja fred och demokrati och respektera avtalet. UNHCR har slagit larm om att barn är en av de mest utsatta grupperna i konflikten och rapporterar om fasansfull brutalitet i dessa övergrepp. 1 500 barn har dödats under konflikten och 16 000 barn uppskattas ha tvångsrekryterats till väpnade grupper. Av de 2,6 miljoner människor i landet som tvingats fly sina hem är ca 1,5 miljoner barn.[1]
Här arbetar ONAD, för att Sydsudan ska få till en fredlig, ickevåldslig utveckling. Det är ett långsiktigt arbete för att ändra attityder och sprida kunskap om ickevåldsliga vägar att nå förändring och bygga upp landet. Trots att verkligheten i landet är nedslående, är det också otroligt att se effekten den relativt lilla organisationen har.
Bland annat anordnar ONAD fredsklubbar på tio skolor i huvudstaden Juba. Där lär sig barnen om ickevåldslig konflikthantering och sina rättigheter genom sång, poesi och teater. De flesta av barnen som hindras gå i skolan är flickor, som tvingas ta hand om familjen eller blir bortgifta istället för att få utbildning. Under vårt besök träffade vi två nystartade fredsklubbar som är väldigt olika. Ett utbildningscentrum i flyktinglägret Mahad där socionomer utbildar barn som flytt från kriget i delstaten Jonglei och som inte har råd att gå i skolan. I barnens drama som de spelade upp för oss var det våld som de tvingats se mycket närvarande. Vi besökte även högstadieskolan Chinese Friendship Secondary School där 65 elever mycket aktivt deltar i fredsklubbens aktiviteter. Även denna fredsklubb arbetar mycket med drama. Tonåringarna spelade upp en lång, rolig och väldigt smart pjäs som med humor diskuterade könsroller i Sydsudan och flickors och pojkars olika förutsättningar.
Maktstrukturerna och könstrukturerna i Sydsudan är starka, som exemplifieras av uttrycket ”Den man som lyssnar på en kvinna är ingen riktig man”. Trots detta träffade vi många ledare som var kvinnor, både inom ONAD, skolor, och andra NGO:er. Hundratals kvinnorättsorganisationer organiserar sig tillsammans för förändring: för att förändra attityder, öka kvinnors deltagande på samhällets alla nivåer, och få in kvinnor och kvinnors rättigheter i Sydsudans fredsförhandlingar. Idag är endast tre av tio personer i oppositionens delegation kvinnor, och regeringens delegation har inga kvinnor. Men aktivismen och kampen kostar, och flera av de kvinnorättsorganisationer vi pratade med berättade om hot, våld, och inbrott som ett resultat av att de vågar sticka ut hakan och synliggöra maktstrukturer och ifrågasätta. På det sättet är kvinnliga människorättsförsvarare extra utsatta, då de inte bara driver en kamp för respekt för mänskliga rättigheter utan även direkt eller indirekt (i egenskap av att vara kvinnor) ifrågasätter en patriarkal maktordning. Ändå fortsätter de att engagera sig, för att det är viktigt.
Och för att det ger resultat. En teaterpjäs om könsroller i en skola kan verka futtigt när man vet om de massiva problem Sydsudan står inför. Men det innebär också att det finns massiva möjligheter till stora förändringar, på alla plan i samhället. Könsroller kan förändras och konflikter kan lösas. Jag lämnade tonåringarnas teaterföreställning med en känsla av att den gjort stor skillnad i deras liv. Att engagemang finns, och att Sydsudans framtid kan bli väldigt annorlunda från dagens verklighet.
[1] http://www.un.org/apps/news/story.asp?NewsID=52670#.VmrMYkrhDcs