I årets första nummer av Fredsnytt med tema flykt finns en förkortad version av en krönika skriven av debattören Samaa Sarsour. Här på bloggen kan du nu läsa krönikan i sin helhet.
Flyktingkrisen har aldrig varit ett sådant omdebatterat ämne som det är idag i Sverige och Europa. Politiker och beslutsfattare diskuterar och presenterar olika lagförslag i princip dagligen på hur flyktingkrisen ska hanteras. En förutsättning för att lyckas är dock att världens makthavare inte ser detta som en enda kris och att det är något som är övergående. Den situation vi befinner oss i idag har skakat om hela vår omvärld och den kommer inte försvinna, tvärtom har flyktingkrisen kommit till oss för att stanna.
Människor som flyr idag gör det av olika anledningar. Man beräknar att över 60 miljoner människor befinner sig på flykt världen över. Detta är människor som tvingats lämna sina familjer, hem, rötter och liv bakom sig för att möta drömmen om Europa. 60 miljoner är en siffra som är svår att föreställa sig men det motsvarar nästan ett helt Italien eller två Irak rent storleksmässigt. De som väljer flyktskap gör det på grund av strid, krig, fattigdom och naturkatastrofer. De flyr inte enbart bort från något eländigt, utan de flyr mot något så fundamentalt som trygghet, frihet och säkerhet. Vi som är privilegierade med att leva under sådana förhållanden som vi oftast tar för givet, måste därför förhålla oss mänskligt och ta hänsyn till att de som flyr inte gör detta av fri vilja men av en djup mänsklig förklaring.
Oavsett orsak som gör att man tvingas fly så innefattar flyktingskapet normalt sätt tre faser. Första fasen handlar om förberedelser med att lämna landet man kommer ifrån, nästa fas är då personen är på flyktresa och sista fasen är en så kallad efterfas då personen anländer till det nya landet och ska påbörja ett nytt liv.
Jag minns alla dessa tre faser genom min flyktresa som sexåring när jag tillsammans med mina föräldrar och tre syskon tvingades fly från Syrien till Sverige år 1990. Min far var hängiven den politiska kampen och fängslades därför i omgångar där han fick utstå svår tortyr på grund av sina åsikter mot Assad-regimen. Han fick självklart betala ett högt pris för det fria ordet men det drabbade även oss, hans familj, som tvingades lämna den enda trygghet vi kände till. Nämligen vårt hem i det palestinska flyktinglägret Yarmouk, som är en förort till huvudstaden Damaskus. Både jag och mina syskon är tredje generationens flyktingar. Mina far – och morföräldrar fördrevs från sina hem i takt med den etniska rensningen av Palestina 1948, när Israel utropades som stat. För mig har flyktskapet gått i arv och präglat hela min existens. Flyktingetiketten har inte varit ett självmant val jag har gjort utan något som tvingats på mig till följd av de olika kriser som min släkt och familj historiskt har genomgått. Att därför höra i folks mun att Sverige eller EU skulle befinna sig i en ”flyktingkris” är för mig väldigt skrattretande. Hur kan länder som lever i säkerhet och trygghet påstå att de befinner sig i kris när människor som faktiskt flyr ifrån krig, fattigdom och naturkatastrofer, är de verkliga krisdrabbade?
Det påstås likaså att Sverige är under systemkollaps på grund av alla de människor som flyr hit. Missnöjda röster är viktiga att lyssna på eftersom att ord är kraftfulla verktyg, vilket vi har fått vittna under Sverigedemokraternas intåg till Riksdagen. Men det är också viktigt att vara realistisk. Det är fortfarande en bråkdel av alla de som flyr som lyckas ta sig till Europa. Enligt Migrationsverket sökte nästan 163 000 personer, varav 35 400 ensamkommande barn, asyl i Sverige förra året. I kontrast till exempelvis Libanon som består 5 miljoner invånare och tagit emot drygt 2 miljoner flyktingar, blir det bara pinsamt när vi ens envisas att prata om ”flyktingströmmar”, ”belastningar” och ”kriser”, då det bara är en bråkdel flyktingar som via Medelhavets farliga flyktvägar lyckas ta sig till Europa.
FN:s flyktingorgan UNHCR uppskattar att cirka en miljon människor kommer söka sig till Europa under 2016. Mot bakgrund av förra höstens asylmottagning har den svenska regeringen vidtagit en rad åtgärder med syfte att minska antalet asylsökande eftersom att 163 000 asylsökande under förra året var tillräckligt för att överbelasta det svenska migrationssystemet. Den nuvarande flyktingsituationen kräver självklart av oss att vi agerar och sätter upp en plan. Men innefattar planen att vi ska ha stängda dörrar och gränskontroller?
Vi måste inse att Sverige inte tål att människor exploateras eller stängs ute. Det behövs fler lagliga vägar in till Europa som gör att människor, i takt med de stora klimatförändringarna, kan ta sig från krig, naturkatastrofer och fattigdom utan att riskera sina liv. Vi måste bygga upp ett system där inhumana och ovärdiga bemötanden av människor helt elimineras. Jag har som före detta anställd på Migrationsverket, och genom mitt engagemang med att hjälpa nyanlända och flyktingar, fått vittna fruktansvärda historier om hur människor på flykt utnyttjas till slavliknande villkor. Alltfler kvinnor och barn tvingas exempelvis utstå trafficking bara för att ha råd med sin flyktresa till Europa. Eller papperslösa som utnyttjas av arbetsgivaren på en arbetstid upp till 100 timmar i veckan och med en lön på 25 kronor i timmen, och i de allra värsta fallen får vissa inte ens ut sin lön. Det är vårt ansvar som handlingskraftiga medmänniskor att se till att dessa omänskliga förhållanden inte existera i vårt moderna och utvecklade Sverige. Människor oavsett bakgrund och status ska våga kräva sina fullständiga rättigheter precis som vilken annan svensk medborgare som helst.
Vi har extremt mycket att arbeta på och jag är helt övertygad om att det kommer finnas en beredskapsplan för hur vi ska klara av att ta in ännu fler människor till vårt vackra avlånga halvtomma land. Hade det inte varit för de öppna gränserna hade förmodligen jag och min familj inte levt idag. Det är tack vare att Sverige tog emot min familj och att vi fick politisk asyl, som gör att jag sitter i mitt trygga hem och skriver denna text. Att öppna de svenska gränserna och skapa lagliga vägar till Europa är vår plikt mot mänskligheten. Vi har bara sett toppen av isberget vad gäller flyktingkrisen och den kommer inte försvinna utan är här för att stanna, därför kan vi inte blunda för den heller. Det är nu vi ska välja att ta vara på framtiden och möta vår tids största utmaningar istället för att vända ryggen till.
Samaa Sarsour
Debattör och skribent