Efter söndagens terrordåd i Orlando, där 50 personer som festade och dansade på en gayklubb mördades, har jag gråtit, haft en knut i magen och knappt kunnat sluta tänka på vad som har hänt. Hur en natt av glädje och party kunde bli en natt av död och sorg, hur mycket skada en man kan göra mot en oförberedd skara människor, hur politiska ledare kan använda det fasansfulla som har hänt som en plattform för att skapa mer hat mellan olika grupper i samhället.
Som en hbtq-person född i slutet av 80-talet har jag blivit förskonad från mycket av det hat och den stigmatisering som hbtq-generationerna före mig har behövt utstå. För det var inte så länge sedan som homosexualitet ansågs som en psykisk sjukdom och det är ännu färre år sedan som rädslan för hiv/aids (som då gick under öknamnet bögpesten) gjorde att Allt som oftast behöver jag inte bekymra mig för att kyssa min pojkvän på en öppen plats eller att engagera mig för hbtq-personers rättigheter. Men det är vid tillfällen som dådet i Orlando som jag påminns om att hatet mot sådana som mig finns i varje samhälle; i USA bland religiöst och politiskt konservativa, i Syrien där IS avrättar homosexuella personer, i Ryssland där så kallad homosexuell propaganda är förbjuden, i Uganda där homosexualitet är ett grovt brott, men även här hemma i Sverige, där exempelvis pastorn Stanley Sjöbergs skuldbelade hbtq-communityt för dådet i Orlando.
I söndags slutade det hatet i att 50 personer dog. Andra dagar slutar det med att transpersoner, som är en av högst representerade samhällsgrupperna för självmord i Sverige, väljer att avsluta sina liv för att samhällets diskriminering, oförståelse och hat inte längre går att hantera. En tredje dag slutar det med att människor inte vågar komma ut eller lever i förnekelse för att rädslan att bli hatade bara för att de inte följer samhällets normer kring sexualitet eller identitet är för stor.
Samtidigt finns det ett stort hopp om förändring. Det massiva stödet för de drabbade i Orlando har kommit från världens alla håll, och många röster, däribland president Obama, har yrkat för att den alldeles för generösa tillgången till vapen i USA måste ses över:
Today marks the most deadly shooting in American history. The shooter was apparently armed with a handgun and a powerful assault rifle. This massacre is therefore a further reminder of how easy it is for someone to get their hands on a weapon that lets them shoot people in a school, or in a house of worship, or a movie theater, or in a nightclub. And we have to decide if that’s the kind of country we want to be. And to actively do nothing is a decision as well.
Och det behöver hända något, och det snart. För om det är något jag verkligen inte kunnat förstå i denna tragedi så är det hur otroligt enkelt det är att i USA köpa avancerade vapen för privat bruk, även om personen i fråga har utretts av FBI.
Det är för mig helt obegripligt hur rättigheten till att bära vapen kan vara en så enormt stor och viktig fråga för så många amerikanska medborgare och ledare inom politiken och näringslivet, när det sker så många skottlossningar och masskjutningar i landet jämfört med så många andra länder.
Bara under 2016 har över 5 000 personer i USA dödats av skottskador, och under 2013 uppgick antalet mord genom skott från vapen till 11 208 personer. Ja, du läste rätt. Och nej, jag hittar inte på de här siffrorna. Inte ens Colombia, som i över 50 år har varit i en väpnad konflikt, nådde upp i samma antal mördade människor via skott från vapen som USA under 2013.
President Obamas ord, som han sade i ett uttalande några timmar efter terrordådet, fastnar därför verkligen hos mig. Det är dags att göra någonting kring de amerikanska vapenlagarna, och att inte göra någonting är även det ett ställningstagande. Men terrordådet i Orlando visar inte bara hur det är alldeles för lätt att få tag i vapen i USA; det visar också att samhällen världen över har långt kvar innan hbtq-personers rädsla för hat och diskriminering riktat mot dem ska försvinna.
Just av denna anledningen blir jag så glad och stolt över att Kristna Fredsrörelsen just nu skissar på ett samarbetsprojekt med RFSL. Förhoppningen med samarbetet är att RFSL ska få större kunskaper om ickevåldsmetoder och kreativ aktivism för fred, medan Kristna Fredsrörelsen ska få bättre kunskaper och kompetens inom normkritik och hbtq-frågor, och att vi kan skapa en plattform där människor kan engagera sig för frågorna gemensamt. Vad detta samarbete resulterar i kommer jag verkligen se fram emot att följa!
Med all kärlek och solidaritet som har visat sig de senaste dagarna, är jag trots det hemska som hände i Orlando hoppfull för framtiden, och för att våldet och hatet en dag ska bli besegrat. Jag tror att min pojkväns ord sammanfattar det på ett bra sätt:
Reaktionerna efter gårdagen visar att kraften för att försvara och stå upp för varandra, för rätten att existera och att aktivt sätta en mur mot hatet är så mycket större än de som vill begränsa oss. Det var en svart dag igår, men när svärtan lättar lyser regnbågens alla färger igenom.
Stöd Kristna Fredsrörelsen arbete för fred och ickevåld genom att bli medlem eller att ge en gåva.
*Bilden är tagen på den kreativa aktivisten Sara Spånghagen Öijerstedts verk i samband med aktionen “Hälsningar från Guds rike”.
