Under oktober åkte deltagarna på kursen Fred, ickevåld och ledarskap på studieresa till Palestina och Israel. En av deltagarna, Madicken Hagström, skriver här om smärtan att se förtryck, men också om vikten att inte tappa hoppet om mänskligheten, utan att vara en rösta och att murar går att riva.
Jag vill så gärna vara er röst, jag vill så gärna kunna påverka er situation, önskar innerligt att jag var en röst som kan påverka, påverka till att hjälpa er få mer makt i samhället, en röst som kan lindra er smärta och skapa utrymme för er att höras och bli lyssnade på. Just nu känner jag mig liten, liten för att min röst kanske inte räcker till, däremot är den större än eran. Jag ska försöka höras, försöka hitta ord att berätta era historier på. Jag ska gråta era tårar, jag ska försöka finna sätt att bygga nya broar på, att bryta igenom människors inre murar och få fler att lyssna, för vi kan inte ge upp.
Det enda ni begärt av mig är att jag ska berätta era historier, ta med era känslor hem, be mina vänner att åka till Palestina och se med egna ögon vad som händer. Att vi som medmänniskor kan visa att vi bryr oss, lyssnar och försöker förstå vad som sker. Jag sitter här och vill så gärna få ned orden, de många känslor som skapats under våra 10 dagar tillsammans, i möten med människorättskämpar och vardagens hjältar som bara önskar att deras mänskliga rättigheter ska bli tillgodosedda och att ockupationen ska upphöra.
Jag har svårt att förstå hatet som gror, att veta att jag kan resa fritt över världen och i mitt egna hemland men det kan inte mina palestinska vänner, de möts av misstro, av hat från bosättningar, av att ständigt missgynnas, att ständigt kontrolleras genom checkpoints, av militärer, av denna gråa mur, som fullständigt separerar människor och områden från varandra. Som även separerar marken för bönderna, därmed finns vägar som du inte har någon rätt till, utan du tvingas ta långa omvägar för att nå ditt hem eller jobb.
Att tvingas lämna vår guide att vänta borta vid fiket för att han som palestinier inte kan färdas på gatan vi går igenom nu, känns så fel. Vår kloka nya vän som vi vill ha med oss vart vi än går är förbjuden att gå med oss, det gör ont i min mage, att du inte har samma rättighet som jag, att färdas fritt i ditt hemland. Att du bara kan se på hur alla andra som inte är palestinier tar sig runt så enkelt, så utan problem. Att se områden som varit blomstrande handelsgator och torg, ligga nu öde och blir mer och mer militariserade-Hebron är ett av de områden som drabbats hårt och där militariseringen syns tydligt, från de spöklika gatorna till busshållplatsen som nu inhyser en militärbas.
Regler, förbannade hatade regler som satts upp, alltid med orden för ”landets säkerhets skull”-här har rädslan fått sitt fäste, skapar nya både inre och yttre murar, hur systemet gör allt för att israeler och palestinier inte ska mötas, skapar rädsla, oro, hat mellan dem, skapar osäkerhet, att ingen går att lita på, en ond cirkel av oro och hat som bara verkar växa. Krymper folks livsutrymmen, hur systemet försöker ta ännu mer mark av palestinierna, göra dem små, få dem att tappa sin röst och få dem att fly. Idag finns det internflyktingar, runt 300,000 människor som är flyktingar i sitt egna land, som under minst 50 år gått och hoppats på att de snart kan återvända till sina hembyar men där hoppet för varje år som går minskar om att en dag få återvända.
Trots de dagliga motstånden, som tar så mycket näring, så finns ändå skratten där, skämten om det som känns så fel, allt för att göra tillvaron drägligare, att få tillvaron att kännas lite mer hoppfull. Trots svårigheter, att folk separeras så tydligt, så har jag fått möta krafter som inte ger upp. Jag har mött olika människor och aktörer som är måna om att vi inte ska börja hata, att ta hand om varandra, att vi är vänner och inte fiender, att se att det är systemet som ska brytas ned, inte människor. Att vi ska se att det handlar om system, att vi ska måna om alla människor, att det vi ska koncentrera oss på är att verka för fred och samverkan.
Jag drar paralleller till min egen verklighet där jag är rädd att vi också bygger murar inför våra medmänniskor, att vi idag har en inhuman flyktingpolitik och att vi inte får kunskaper i skolan om till exempel samernas historia och hur de fått kämpa för sina rättigheter gentemot staten Sverige.
Hur svårt det än har varit att se människors smärta, så tänker jag i alla fall inte tappa hoppet om mänskligheten, om att murar går att rivas, om att det ska kunna ske förändringar för människor i världen till det bättre. Jag önskar så innerligt att vi människor ska kunna riva de murar vi har inför varandra. Så låt oss inte bli fiender, låt oss alla kämpa för vår rätt till ett liv utan hat.
All kärlek och omtanke vill jag ge till de människor som öppnat sina hjärtan för mig.
Madicken Hagström