Mahatma Gandhis och Martin Luther Kings strävan gick hand i hand med en vision om en global demokratisk rättsordning som omfattar alla världens medborgares, skriver Hans Leander, medlem i Göteborgs lokalgrupp av Kristna fredsrörelsen samt styrelseledamot i Demokrati utan gränser.

Gandhi har varit en viktig inspiration för mig i mitt engagemang för ickevåld. Jag fick nyligen upp ögonen för en sida hos Gandhi som var ny för mig.

Vi ska inte överdriva min kännedom om Gandhi, men jag är bekant med hans år i Sydafrika då begreppet satyagraha (sanningskraft) myntades, liksom med saltkampanjen i Indien, och med spinnrocken som en symbol för det konstruktiva ickevåldsprogrammet. Jag har också tagit intryck av Gene Sharps arbete om Gandhi som politisk strateg, som bland annat visar hur Gandhi gav det hinduiska ahimsa (ickevåld) en politisk innebörd.

Det för mig nya hos Gandhi hänger samman med utvecklingen under andra världskriget och uppropet Quit India, då indier tvingades ställa upp i Brittiska armén. Här kom Gandhi och hans kollegor i kontakt med en världshistorisk utveckling på ett nytt sätt. Kampen för självständighet från britterna hade förstås hela tiden varit en del av en världsomfattande antikolonial kamp, men den hade ändå sin egen speciella utveckling och avgränsning.

När andra världskriget hade brutit ut var det som att Gandhi insåg att det innebar en brytpunkt i världshistorien. De europeiska kolonialväldena höll på att falla samman och något nytt höll på att komma i dess ställe. Men vad skulle detta nya bestå av? I en skrivelse till den Indiska nationalkongressen skrev han (å en kommittés vägnar) ett förslag till resolution:

Även om Indiens Nationalkongress i denna svåra tid primärt måste verka för Indiens självständighet menar kommittén att en framtid i fred, säkerhet och ordnad utveckling av världen förutsätter en världsfederation av fria nationer; på ingen annan grund kan den moderna världens problem lösas. En sådan världsfederation skulle säkra varje nations frihet, förebygga aggression, förhindra att en nation utnyttjar en annan /…/ och fördela världens resurser för allas gemensamma bästa (resolutionen antogs 5 aug 1942, min översättning)

Det nya som skulle behöva komma då de koloniala imperierna faller samman var enligt Gandhi alltså en världsfederation. Om det ska kunna bli fred i världen, en fred som inte bygger på att en nation bestämmer över alla andra (som under kolonialtiden), så behövs en världsfederation. På något sätt måste det ha blivit tydligt för honom i detta brytningsskede då världen stod i brand.

En världsfederation innebär att en demokratisk lagstiftande församling upprättas på global nivå som reglerar globala frågor, såsom fred och säkerhet. Nationer får då avveckla sina militära styrkor och det inrättas en global polisstyrka som upprätthåller den lagstiftade ordningen. Gandhi trodde att ickevåldet skulle kunna klara av alla konflikter, men han var trots allt benägen att gå med på att en global polisstyrka kunde behövas:

Om Indien nu når sin frihet /…/ kommer idén om imperium upplösas och ersättas av världsstat, i vilken alla världens nationer är fria och jämlika, och där ingen har sin militär. Det kan finnas en världspolis för att hålla ordning i avsaknad av en allmän tro på ickevåld. (Brev till Maurice Frydman, 28 juli 1942, min översättning)

När andra världskriget tog slut och FN bildades fanns många som likt Gandhi förespråkade en världsfederation eller en världsregering på demokratisk grund. Albert Einstein var en av dem. Som alla vet blev det inte så. Istället kom kapprustningen och en ny form av världsdominans, där den med starkast militärmakt blev både domare och polis.

En som tog starkt intryck av Gandhi var Martin Luther King. Det var bland annat genom Gandhi som King insåg ickevåldets potential i medborgarrättsrörelsen för att förändra orättfärdiga lagar. Men även Gandhis tankar om en världsfederation tycks ha inspirerat King. I sitt tal ”Beyond Vietnam” i Riverside Church 1967 påtalar han behovet av en grundläggande förändring av värderingar som bland annat innebär att varje nation ”måste utveckla en primär lojalitet mot mänskligheten som helhet” för att möjliggöra ”en världsvid samhörighet”.

På en fråga om vad han skulle göra om han hade oinskränkta resurser för att skapa varaktig världsfred svarade King att han först och främst skulle stärka FN.

Jag skulle arbeta för allmän avrustning och en global polisstyrka genom FN som kunde hantera problem som uppstår. Jag är ingen anarkist och tror inte människan någonsin kommer att nå ett tillstånd där kontroll inte behövs. Jag skulle också överväga någon form av världsregering /…/ Det betyder inte att alla behöver vara överens om allt. En världsregering kan rymma olikhet och den skulle minska många spänningar som finns idag. Det skulle också möjliggöra för alla att förstå att vi bär en ödets gemensamma klädnad och att vadhelst som direkt påverkar en nation i världen indirekt påverkar oss alla. (The Greatest Hope for World Peace, 5 nov 1964, min översättning)

Gandhi och King är kända för att de under olika skeden använde civil olydnad och ickevåld för att göra samhället mer rättvist. Men de insåg båda behovet av lagstiftning, inte bara på nationell nivå. Deras strävan gick alltså hand i hand med en vision om en global demokratisk rättsordning som omfattar alla världens medborgare. För King hängde visionen nära samman med en tanke om alla människors samhörighet och syskonskap.

Frågan är då om dessa idéer är förlegade? Vilka termer som ska användas är en sak, men idén om någon form av global demokratisk ordning som inbegriper ett direktvalt världsparlament, lagstiftning och polisväsende verkar idag allt annat än förlegad. En sådan ordning innebär att den nationella suveräniteten minskar. Men å andra sidan präglas samtiden av en globalisering som redan på många sätt har förminskat denna suveränitet.

Jag vet att många ryggar inför tanken på ett världsparlament och skjuter bort allt vad överstatlighet heter. Mitt intryck är att attityden sällan är särskilt genomtänkt. De globala problemen är överstatliga, de behöver rimligtvis hanteras gemensamt på en överstatlig nivå.

Jag har lite svårt att förstå vurmandet för den nationella suveräniteten. Vad är det som är så fint med beväpnade suveräna nationer? För i en värld utan global lag och utan global polis kommer nationer beväpna sig. Önskar vi en avveckling av militära styrkor ska vi vara försiktiga med att avfärda idéer om demokratisering av den globala ordningen.

Hoten och utmaningarna som mänskligheten stod inför när Gandhi och senare King levde var enorma. Idag är de knappast mindre. Krigshotet har fått sällskap av klimathotet, och frågan är vilket som är värst: att ödelägga planeten genom kärnvapenkrig eller genom global uppvärmning?

Vem vet, det kanske går att hantera de globala hoten inom ramen för det rådande systemet av beväpnade suveräna stater. Det är ju så världen fungerar, upplever vi, och arbetar så gott vi kan med de frågor vi brinner för. Risken är att vi undviker frågan om själva ordningen, tänk om vi även kunde lägga kraft på att förändra den.

Vissa invänder att det tar för lång tid att upprätta ett världsparlament. Klimathotet är så akut att en snabbare lösning krävs, lyder resonemanget. Fast klimathotet kommer ju alltid att finnas kvar. Vi människor kommer behöva fortsätta att handskas med det så länge vi existerar. Att arbeta med näraliggande omedelbara problem får inte förhindra en mer långsiktigt hållbar strävan.

Även om det tar tid att upprätta ett världsparlament så finns det ett förslag på ett första steg – inrättandet av en parlamentarisk församling inom FN (UNPA) som kan gå betydligt snabbare. En sådan församling kan i enlighet med FN-stadgan upprättas genom ett beslut i Generalförsamlingen och alltså utan möjlighet för Säkerhetsrådets veto-makter att blockera. Väl på plats skulle en UNPA bli en motor som kunde driva fram ett lagstiftande tvåkammarsystem på global nivå.

För detta behövs en omfattande mobilisering av alltifrån aktivister, civilsamhälle och tunga instanser. UNPA-kampanjen stöds i dagsläget av bl a drygt 1500 sittande eller tidigare parlamentariker från mer än 100 olika länder. Flera parlament har uttryckt stöd för förslaget, bland annat Europaparlamentet i juli i år.

Kristna freds har ställt sig bakom UNPA-kampanjen, vilket är glädjande. Men fredsarbetet verkar inte genomsyras av tanken på en global demokrati. Fredsvisionen, så som den idag framställs, inkluderar inte ett världsparlament. Den blir därmed diffus och intetsägande. Kanske kan Gandhi och King hjälpa oss se att den visionen ligger närmare än vi tror?

Jag har svårt att föreställa mig militär avrustning i någon större skala utan en global lagstiftning och ett globalt polisväsende. Visst, det är en långsiktig vision, men det är viktigt att vår långsiktiga vision är trovärdig och att den kommuniceras. Hur ska vi annars kunna hävda att fred och rättvisa inte bara är vackra ord?

Hans Leander
Medlem i Göteborgs lokalgrupp av Kristna fredsrörelsen
Styrelseledamot i Demokrati utan gränser

(Kollage av foton från 1. Okänd upphovsperson 2. US Embassy New Dehli/Flickr 3. United Nations Photo/Flickr)