I detta gästinlägg diskuterar Valentin Sevéus – medlem i Kristna Fredsrörelsen – huruvida fredsrörelsen bör satsa på att driva frågan om ett fredsdepartement eller försöka få in försvarsfrågorna under utrikesdepartementet.

I sin bok ”Svensk säkerhetspolitik för fred” (2018) ställer Lars Ingelstam frågan om hur tankearbetet gällande frågor om säkerhet och försvar bör organiseras?

Detta är en synnerligen grundläggande fråga, som nog sällan har blivit föremål för en djupare analys. Desto angelägnare att Ingelstam tar tag i denna frågeställning.

I ett avsnitt diskuterar Lars Ingelstam under rubriken ”Fredsdepartement eller super-UD?”

Inom internationella fredsrörelser har länge förekommit tanken att nationella regeringskanslier bör ha inte bara ett försvarsdepartement, utan också ett fredsdepartement. Avsikten är givetvis berömvärd, och har fått visst gehör även inom svensk politik, genom MP. Utifrån huvudlinjen i denna rapport är den tanken mindre naturlig. Fredsfrämjande är en uppgift för flera departement, men UD måste ha en (mer) central roll. Ansvarsfördelningen mellan ett Fredsdepartement och UD skulle bli problematisk. En mer naturlig förändring vore att inordna försvarsfrågorna under UD. Detta skulle då bli ett ”superdepartement” under utrikesministerns ledning, med diplomati, utrikespolitik, försvar, bistånd och handel – de tre sistnämnda företrädda av egna statsråd.

I Sverige anordnades 1982 en folkriksdag för nedrustning med över 400 delegater. Till denna konferens fanns två motioner om nationella fredsdepartement. Umeå FN-förening önskade att Sveriges regering inom FN verkar för att det världen över inrättas nationella fredsdepartement – med övergripande ansvar för fredsfrågor i sina länder. Kvinnor för fred i Umeå ville, med en liknande formulering, att Sverige inrättar och i FN verkar för möjligheter att inrätta nationella fredsdepartement med övergripande ansvar för freds- och nedrustningsfrågor inom länder. Ambitionerna var uppenbarligen desamma, fredsdepartement i såväl Sverige som andra länder.

Folkriksdagen 1982 beslöt med mycket stor majoritet att bifalla dessa båda motioner. 2013 väckte Valter Mutt i riksdagen med stöd av tre andra partikollegor en motion med förslag att frågan om ett svenskt fredsdepartement borde utredas. Mutt återkom sedan med motioner till MP:s kongresser 2016 och 2017 i denna fråga med stöd av cirka 150 respektive cirka 250 medlemmar.

Som Ingelstam skriver har frågan om fredsdepartement diskuterats inom internationella fredsrörelser. Frågan har också varit föremål för tänkande inom olika politiska partier i en rad länder, inte minst i USA, Kanada och Storbritannien.

Förslag om hur arbetet för fred ska organiseras bör, menar jag, tas på största allvar. Detta blir tyvärr inte alltid fallet. Det var till exempel beklagligt att vare sig 1982 års folkriksdags beslut eller riksdagsmotionen 2013 ledde till att någon utredning gjordes.

Det tycks ligga i såväl politikers som andra människors natur att i allmänhet se med skepsis på förslag om förändringar. I de flesta länder finns av tradition ett försvarsdepartement och ett utrikesdepartement. Vi kan konstatera att vi har ett långt facit som visar att vi med denna regeringsorganisation sedan länge lever i en värld med en mycket stor brist på såväl mänsklig säkerhet och trygghet som medmänsklighet.

Det nuvarande världssystemet med det militärpolitiska komplexets starka maktställning ger tragiska, omänskliga resultat: ständiga krig, miljoner döda och skadade, miljoner andra som tvingas fly, ständigt fortsatt militär upprustning och vapenhandel, och en global våldskultur som tar sig många uttryck utöver krigen och terrordåden. (”Var är fredsministrarna?”, 2018).

När det gäller den nu åter högaktuella kärnvapenfrågan kan vi konstatera att inga framsteg är i sikte inom överskådlig tid. De stater som har kärnvapen tycks vara fast beslutna att behålla dessa in i en odefinierad framtid. Om vi utgår från kärnvapenhotet, kan det tänkas att inrättandet av fredsdepartement i världens länder eller ”super-UD” skulle göra någon skillnad? Vilka vägar finns överhuvudtaget till en situation där kärnvapenmakterna på allvar skulle vilja överväga att avskaffa dessa vapen?

Är något av de båda alternativen fredsdepartement eller super-UD mer realistiskt att genomföra än det andra? Finns det idag några exempel i något land på fredsdepartement eller ett UD som har hand även om militära försvarsfrågor?

Vi kan konstatera att idag är Etiopien det enda land som har ett fredsdepartement som i någon utsträckning svarar mot önskemålen i folkriksdagens beslut och Valter Mutts motioner. Detta är emellertid inriktat på inrikes konflikthantering. Det har inga i varje fall officiellt angivna ambitioner som överensstämmer med Umeåmotionerna eller Mutts tankegångar om att verka för fred på jorden.

Premiärminister Abiy Ahmed som hösten 2018 utsett den etiopiske fredsministern Muferiat Kamil har en bakgrund som freds- och konfliktforskare och har skrivit om konfliktsituationen på Afrikas horn. Om länder som Eritrea och Somalia kan tänkas följa Etiopiens exempel får framtiden utvisa. Hur som helt har ett fredsdepartementsfrö såtts i Afrika som rimligen kommer att framstå som ett eftersträvansvärt exempel för fredsfrämjande organisationer i andra länder.

Valter Mutt har numera lämnat Miljöpartiet och anslutit sig till Partiet vändpunkt. I en motion ”för fredskultur och fredsdepartement” till MPs kongress 2019 väckt av Micke Seid, kulturpolitiker i Stockholm, presenteras 15 åtgärdspunkter. Dessa beskrivs som ”nödvändiga politiska verktyg att påbörja en övergång från vålds- till fredskultur och en framtida fred för alla”. En av dessa punkter har rubricerats ”civil fredspolitik och militär försvarspolitik”.

Så länge en betydande rädsla för fientlig militär verksamhet från ett annat land finns representerad i breda folkgrupper saknas en demokratisk grund för att avskaffa det militära försvaret. Anhängare av militära försvarsmedel bör för sin del inte förväntas vara motståndare till att olika civila medel skapas och prövas för att etablera nedrustning, dialog, gemensam säkerhet och fredskultur. Alla bör vara intresserade av en rimlig resursfördelning mellan olika insatser och således ett slut på den ensidiga prioritering av militärpolitik som tillämpas i flertalet länder. En ständig dialog bör pågå mellan försvars- och fredsdepartement så att det samlade arbetet för global fred leder till fullständig framgång, således krigens framtida avskaffande.

Skulle ansvarsfördelningen mellan ett fredsdepartement och ett utrikesdepartement nödvändigtvis bli problematisk? Det är lätt att tänka att den skulle bli det om man utgår från de varjehanda fredsfrämjande i regel kortsiktiga uppgifter som utrikesdepartement normalt arbetar med. Men det finns kanske alternativa tänkesätt?

Vi kan börja med att föreställa oss att det är realistiskt att till exempel inom 200 år uppnå en global fredskultur med en sådan hög grad av internationell tillit att krigsförberedelser och krig inte längre förekommer år 2200. Om vi ser tillbaka några hundra år förstår vi att en sådan uppgift är mycket komplicerad. Hur kan det gå till? Är det rimligt att avdela ett regeringsdepartement för att arbeta fram en långsiktig strategi i samarbete med all tänkbar global expertis för ett att åstadkomma ett sådant paradigmskifte från våldskultur till fredskultur? Är det för mycket begärt att ett antal fredsministrar i olika länder skulle få rimliga resurser i sina nationalbudgetar för att fokusera på denna oerhört stora och komplexa utmaning?

Kan en utrikesminister förväntas kunna bibehålla ett tillräckligt fokus på ett sådant fredsmål när denne samtidigt i enlighet med tanken om ett superdepartement, också ska ansvara för militärt försvar, diplomati, konsulära ärenden, egensinniga ambassadörer, kontakter med tvåhundra andra nationalstater och hundratals internationella organisationer, bistånd, vapenhandel och annan handel. Naturligtvis kan ett sådant superdepartement organiseras med en rad statsråd som är ansvariga för olika arbetsområden, inklusive en försvarsminister.

Kan vi tänka oss att ett av dessa statsråd skulle ha titeln fredsminister och dessutom ha som prioriterad uppgift att arbeta fram den där långsiktiga fredsstrategin med krigens avskaffande och fredskulturens permanentning som mål? Jo, det går ju utmärkt. Men hur ska vi kunna garantera att departementschefen, utrikesministern, är tillräckligt engagerad och sakkunnig för att fullt ut stödja sin fredsministers globala, medmänskliga och inledningsvis utopiska fredsambitioner?

De militära försvarsintressena med sin traditionella och uppenbarligen svårföränderliga föreställning om nödvändigheten av att vara vaksam i synnerhet österut ska på något sätt hävda sina perspektiv inom ramen för ett superdepartement där det i detta tankeexperiment också finns en fredsminister. Det innebär en ordning som liknar dagens svenska situation med ständiga konflikter mellan försvars- och utrikesdepartementen. Ger en sådan ordning verkligen fredsministern möjlighet att låta sitt arbete vägledas av sådana principer som är en förutsättning för att förverkliga en fredskultur med krigens avskaffande som mål?

Ingelstam skriver om ”svensk säkerhetspolitik för fred”. Vad vi därtill behöver är analyser och förslag som gäller alla länder. För att krigen ska kunna avskaffas torde krävas att alla regeringar, ett stort antal forskare, nyhetsmedier och många organisationer blir involverade i den tänkta processen för fredskultur. Det kan förstås tänkas att i vissa länder, som Etiopien, etablerandet av fredsdepartement framstår som en bättre idé än ett kombinerat utrikes-, försvars- och handelsdepartement.

På andra håll kan däremot ett sådant superdepartement framstå som en intressant idé. Men kan i det senare fallet visionen verkligen upprätthållas om ett globalt system med specialiserade och starkt engagerade fredsministrar som tillåts bedriva ett intensivt, målinriktat samarbete för fredskulturens säkerställande?

För att sammanfatta alternativen som diskuteras i denna text:

1. Ett superutrikesdepartement inkluderande ”diplomati, utrikespolitik, försvar, bistånd och handel”.
2. Tre separata departement: ett försvarsdepartement, ett utrikesdepartement och dessutom ett fredsdepartement, som tillåts fokusera på frågan om byggandet av global fredskultur och krigens avskaffande.

Det tycks som om den problematik som gäller ett val mellan ett självständigt fredsdepartement och ett utrikesdepartement som inkluderar såväl ”civil fredspolitik” som ”militär försvarspolitik” behöver en grundlig analys. Detta borde vara en uppgift för fredsforskare som vill delta i sökandet efter vägarna till en ny värld med permanent fred. Vad väntar vår forskningsminister på?

Text: Valentin Sevéus